Inlägg

Prisutdelningen 16 november 2019

Bild
Tusen tack alla ni som kom och hyllade årets digitvinnare på Litteraturens lördag 16 november! Och tack alla ni som var med och tävlade!

Ni som nästa termin går ut nian, ettan eller tvåan på gymnasiet - missa inte möjligheten att söka feriepraktik litteratur. Tre veckors betalt sommarjobb där ni får träffa proffsiga handledare inom olika skrivgenrer; kreativt skrivande, filmmanus, musiktexter, lyrik och journalistiskt skrivande.

Här kan ni läsa om vad årets feriepraktikanter hade för sig.

Årets digit!-vinnare!

Årets Dig it!-tävling avslutad
Årets pristagare är utsedda! Stort grattis till:
Högstadieklassen: 1:a pris: Katedralen av G B
2:a pris: Försvinner långsamt ut i rymden av J M  3:e pris: Rymd av A H
Gymnasieklassen:
1:a pris: Orakel finns bland oss av C B H
2:a pris: Soffan av A S
3:e pris: Det finns ingen större tragedi än pojkar som försöker vara män av S G
Välkomna på prisutdelningen som i år blir den 16 november på Örebro stadsbibliotek under Litteraturens lördag, kl. 15.30!

Tack till alla er som varit med och tävlat, ni är fantastiska!

Hoppas ni vill vara med igen nästa år.

// Linda

I rymden

Det blinkar till. Ett svagt flimrande ljus i ytterkanten av mitt synfält. I det annars så mörka lyser något ljust upp tillvaron. En liten gul planet skymtas långt borta och mitt hjärta fylls av glädje. Det svarta mörkret runt omkring skingras och framför mig ser jag citroner, en solig sommardag och en ljus sandstrand. Gult får mig på gott humör. Mörkret försvinner för en stund och jag njuter av de minnesbilder som spelas upp. De gula citronerna vajar lätt i den italienska sommarbrisen och inte ett moln på den klarblåa himlen. En svag doft av saltvatten fyller mina sinnen och jag hör hur mammas röst säger att vi ska le samtidigt som hon håller upp kameran mot sin stora solhatt. Hon trycker på knappen och det blir svart. Igen.

Hur jag än vänder mig ser jag ingenting annat än mörker och tomrum. Sedan en ekande hopplöshet. Ingenting. Och plötsligt allting. En stor, stor stjärna syns i fjärran och det starka skenet bländar mig i mörkret. Jag vet precis vem det är. Jag känner doften av henn…

Katedralen

Människor går in och ut. Hela tiden. Ingen är den andra lik. Vissa kommer tillbaka för att besöka mig igen. Men det bryr väl inte jag mig om. Jag har sett massor av människor som kommer och besöker mig och som bara går in och sen ut igen. Vad är det för mening med det egentligen? De anar inte hur små och obetydliga de faktiskt är jämfört med hela universum. Men det var människorna som byggde mig från första början, så jämfört med mig är de inte lika små och obetydliga.

Människor kommer och går. På natten är det tyst. Helt tyst. På dagen kommer alla människorna igen. Men inte bara samma människor, det kommer alltid några som jag aldrig sett förut. Men de kommer väl oftast inte tillbaka.

Då de kommer igen, på dagen, fylls hela min rymd av massa ljud och röster. De ser sig omkring på mina marmorpelare och stirrar upp i min mäktiga, stora takkupol med målningar målade av konstnärer från väldigt länge sedan. Jag saknar de människorna, de människorna som byggde mig. Det kommer fler och fler …

Gubben i månen

-Stop! We 𝑠𝑒ek peace, were from earth, ljus bländar mina ögon så jag knappt kan se figurerna framför mig. De har på sig underliga kritvita kostymer och har svarta klot på toppen av deras kostymer, jag räknar och det är 5 utav dom som omringar mig. De ger ut främmande ljud som jag aldrig har hört under alla mina ljusår, figurerna kommer närmare mig och jag blir gripen av panik och adrenalin börjar kicka in i mitt system. Jag kollar runt omkring den kala miljön och försöker tänka på alla de gångarna jag har gått förbi nektarhavet för att hämta stenar och järn. -Hello, we come with no harm we just want to talk with you sir, en utav varelserna tar fram sin hand och sträcker ut den. Jag känner hur jag blir kallsvettig och just i den stunden ser jag en klippa höger om mig. Jag tar min chans och kutar förbi en utav varelserna, jag hör hur de skriker efter mig men jag saktar inte ner. Men tillslut känner jag hur det kommer stötar mot min kropp och jag blir som förlamad. Jag blir så chockad …

Viskningar i sorg

Han blickar mot den taniga killen mittemot honom, det ljust blonda håret är noggrant fördelat på varsin sida av mittbenan, trots det står flera hårstrån åt alla håll och kanter, han suckar, den där virveln förstör alltid. Ett par bruna ögon möter hans blick, mörka ögon som har förlorat all sin värme, de har nästan färgats grå av allting, ingen glädje eller livslust finns kvar, bara sorg och något annat, kanske är det död, för killen mittemot honom ser mer död ut än levande. Kroppen är utmärglad, men döljs under den förstora kavajen, blicken flackar vilset mellan ögonen och kroppen, han känner knappt igen sig själv, det enda som får honom att inse att spegeln visar honom/  det är just han, Teo, är det blonda håret och det lilla ärret ovanför det högra ögonbrynet. 
Ärret han fått av Axel, de hugger till av namnet. Han minns varenda sekund från den dagen, hur de återigen hade skolkat, cyklat iväg och sedan hade hans bäste vän kraschat, de båda hade skrattat åt det då, men just nu kändes…

Rymd

Jag vill gå djupare in i din rymliga rymd Att titta på rotationen av dina tankar om all existens Längtar efter att förstå dina krypterade meddelanden Som fontäner som orsakar tinnitus i örat Tystnaden gillar jag inte längre Jag exploderar av längtan med bleka ögon Mitt tålamod är slut, förvåningen låste in mig Ömka mig! jag smälter här Nyfikenheten har bränt mig Och mina nerver är på väg att förgås På ett ögonblick, svaret gnistrande kom Vänta! Borde jag skapa kontakt? Borde jag höja min röst? Stunder, mitt hjärta slår parallellt med väggklockan Min rymd är inte längre tom, den är full av min utandade luft Tystnad, tick violetta väggklocka så snabbt Tankar lindade runt överallt, hörde hen mig? Vem bryr sig? Ha! Jag öppnar mitt fönster I hopp kyler luften flöden av besvikelser Verandan är stökig och dammet täcker teleskopet och vår grannbarns röst skickar vibrationer som en jordbävning Hans far är upptagen med att röja sly runt staketet Hans mamma skvallrar med sin granne på ett språk som är otydligt Låter s…