Inlägg

Visar inlägg från november, 2014
Bild
Grattis  Isabelle Gustafsson, Vanessa Sauerborn och Alva Söderbäck till pris i Digit skrivartävling 2014!  Vanessas novell Hemsökt vann första pris, andra pris gick till Isabelle Gustafsson för novellen Krasch, och Alva Söderbäck fick en tredjeplats för novellen Vilsenhetens kamp. Det blev en fin avlutning på Digit 2014 på Kulturnatten, när Vanessa läste inledningen på sin berättelse och Axel Öhman och  Arne Johnsson från juryn läste de fina motiveringarna. 









Förlorad

Som ett skört glas mot ett stengolv, precis så kändes det. Om mitt hjärta hade varit det sköra glaset som krossades mot stengolvet. Kanske var det detta alla kallade för brustet hjärta? Även fast det var jag som hade tagit initiativet till att avsluta det hela var det som det inte riktigt spelade någon roll för smärtan som fortfarande brände irriterat i bröstet. Sängen jag låg i var obehagligt kall och jag fick en känsla av att jag inte hörde hemma där längre. Trots att denna plats alltid hade varit min fristad kändes det fel. Det var obehagligt tyst, lite som stillheten efter en bilkrasch. Hur allting kan vara fullständigt kaos till att sedan vara så lugnt.

Något förvirrad ställde jag mig upp ur sängen och gick ut ur rummet. Om det inte vore för att jag hörde mamma och pappa sitta i köket hade jag definitivt stannat och tittat mer noga så att jag skulle slippa träffa på dem ute i hallen. Det var inte för att jag hade någonting att dölja eller för att jag inte ville dem skulle se att j…

Min fina dam

En regnig kväll i Covent Garden i London störtar en kvinnlig blomförsäljare under namnet Christine på en ung vacker man. Hon skäller ut honom för att Christine tappar sina röda blommor i leran. Sedan jublar hon efter att en gentleman köper en blomma från henne. När hon vilar på trappan kommer en av hennes kollegor och meddelar att en man med en brun kappa antecknar ner vartenda ord hon säger. Å ena sidan blir Christine förbaskad å andra sidan går hon till attack mot den främmande mannen. 
– Varför skriver du ner mina ord din dåre? skriker hon.
– Okej var tyst och lugna ner dig, varsågod och titta på min anteckningsbok vad jag har skrivit, svarar den okända mannen inför alla i omgivningen.
– Men det är bara massa konstiga tecken med bokstäver inblandade och jag kan inte läsa det, utropar Christine.
– Jag kan, svara han.
– Men för i helvete vem sjutton är du, undrar en gentleman som har anlänt nyligen från Indien.
– Jag är professor Thomas, professor…

Den vitklädda ängeln

Krasch.

Fem bokstäver som i princip av ren slump har blivit utvalda att representera det som gör att varelsers liv förändras radikalt. Det som bildas då ett antal faktorer slås samman och bildar något som ibland kan kännas omöjligt att förstå. Att en sådan mäktig och skoningslös kraft ens existerar bland oss är obegripligt nog.

Det finns olika typer av krascher. Fysiska, mentala, känslomässiga... Listan kan göras lång. Men när en av dem uppstår, är det som att vissa andra hänger på och hjälper till att skapa ännu mer oreda. För att förtydliga det hela: en del krascher är mer synliga för ögat än andra. Vissa hörs mer och lämnar ett tomt och sorgset eko efter sig. Andra är knappt upptäckarna alls, dolda under ytan som dag efter dag måste kämpa för att hålla sig hel.

Jag vet dock inte riktigt vad jag ska säga om mitt fall. Det jag är nu, är en enda stor sörja. Jag vet inte vad som har hänt med mig, vart jag är. Bara att jag känner mig ovanligt lugn, trygg och ihålig.
Det hela började m…

Decemberdöden

”… En minderårig omkom i Örebro vid åttatiden igår förmiddag. Föraren var berusad och sitter för tillfället häktad i väntan på förhör. I och med de istäckta vägarna nu när vi närmar oss mitten av december finns det ökad risk för bilolyckor…”

Gäspandes trasslar jag på mig min halsduk i tålmodig väntan på min lillebror. Hans blonda kalufs rusar nedför trappan med stora drag och snart är vi redo att bege oss ut på vad som hittills är en helt vanlig dag. Utanför sträcker sig snön över marken som ett sammetslent täcke med den solitära önskan att värma oss alla. Ljudet av brummande bilar och kvittrade fåglar agerar likt bakgrundsmusik på vår morgonpromenad. Vi samtalar om vad lillebror ska få i julklapp.

– Kanske ett par skridskor? Frågar jag och lägger en hand på hans axel.
– Nej, en cykel.
– Men vill du inte ha något du kan använda på en gång?

Lillebror ser fundersam ut. Hans rosiga kinder bryter ut i ett lurigt litet leende.

– Juste, jo. Det kan nog vara smart. Men jag vill fortfarande ha en c…

En tanke utan titel

När leenden byts ut mot stela mungipor och när glimten i ögat byts ut mot tomhet, är det då?
Är det då vi inser att allt är förlorat eller är det då vi inser att det är dags att kämpa.

Han ser sliten ut, jag ser inte längre någon glädje i det en gång upplysta ansiktet. De vänliga och varma ögonen som en gång utstrålade ömhet har byts ut mot något hårt.

Jag beundrar honom.
Om jag skulle ha gått igenom det som han en gång gjorde, skulle jag aldrig kunna hålla huvudet uppe. Jag skulle aldrig kunna lita på någon igen på samma sätt.
Men det värsta av allt, jag skulle nog tro att det inte fanns något som kallades för kärlek.
Jag skulle tro att alla människor var som henne, fyllda med avund, smärta och manipulation.

Det sägs att ett misstag kan förändra livet, att en enda krasch eller ett ända steg i fel riktning kan krossa det som en gång skulle vara och forma om det till något bortom vår påverkan.
Att en ända känsla, ett ända begär kan skänka så fruktansvärt mycket hjärtesorg.
Att ett ord, en men…

Ateljén

Hon är skapelse och kaos och flyr världen för en stuga med höga fönster och vacker utsikt. Därinne bland gatorna glömde hon bort att hon behövde andas och se vem hon var när hon inte längre var omgiven av saker byggda av människohand. Här fortplantas kylan från stengolvet genom hennes kropp på morgnarna och hon ryser, kryper ihop med en kopp te framför de stora fönstren, sätter sig med benen i kors, vänder ryggen mot eldstaden och ansiktet mot dagen som reflekteras i barr och löv och liv där utanför, så mycket sådant att finna när man kommer bort från en värld man själv skapat.
   Det är inte det att hon flyr från sig själv. Allt följer ändå med vart hon än går. Hon ser saker här också, syner som byggs upp, objekt som helt plötsligt förvandlas till något annat och sedan svävar, flyger, innan de kolliderar och störtar. Bilder byggs upp och det är vackert, svindlande färger innan de faller samman. Vissa saker klingar vackert för att de klingar falskt och när hon säger för evigt menar hon…

I avsaknad av frihet

Jag har nästan alltid varit noggrann. Jag lärde mig tidigt att jag måste vara noggrann. Jag har varje dag, varje timme, varje minut planerad och vet exakt hur mina dagar ska utspela sig i detalj. Det är så mitt liv måste vara, det är så allas liv måste vara. Man måste vara en ordentlig medborgare. En laglydig medborgare. Annars kan man hamna i trubbel.

Det var en molnig dag. Himmelen låg täckt av mörka kuddar som täckte den bleka solen. Det var som om ett grått mörker lagt sig i luften och uppslukat all glädje. Jag hade sedan länge slutat tro på glädje. Min framtid och historia var densamma, en stor oändlig grå massa, utan vare sig början eller slut. Mina dagar verkade alla likadana och färglösa. Jag levde i ett fängelse, inte ett fängelse med murar och celler, det var ett fängelse byggt av andra fångar. Man visste aldrig vem som var en fiende, en lagbrytare.

Jag vaknade. Jag låg en stund i min säng och iakttog min avstängda TV som stod borta på TV-bänken och stirrade på mig. En nervos…

Mitt universum finns inte längre

Jag minns fortfarande hennes leende. Hennes fylliga läppar. Glipan mellan framtänderna. Jag minns hennes lilla näsa. Den var så liten och söt, men hon sade alltid att den var den del av henne hon hatade mest. Jag kunde aldrig förstå varför, och det sade jag till henne. Då himlade hon bara med ögonen och sade att jag ljög. Det gjorde jag inte. Verkligen inte. Hon var den finaste jag visste. Hennes ögon var så stora. Klarblå som himlen en vacker sommardag. Hennes ögonfransar var långa, och hennes kinder rosiga. Hon använde aldrig smink. Det behövdes inte. Hennes hud var inte perfekt, men hon var. Det räckte.

Jag minns hur solfläckar brukade bildas i hennes gyllene hår. Hur hon irriterat strök håret ur ögonen. Hur hon brukade samla håret i en slarvig knut. Hur hon retsamt brukade slå mig på axeln. Jag minns kärleken i hennes ögon. Jag minns hur hon brukade se på mig. Hon var min och jag var hennes. Orden hon brukade kalla mig. Jag älskade henne.

Jag minns första gången jag såg henne. Hon…

Bakom ljuset

Det är min tur nu. Min tur att få yttra mig. Yttra mig om känslor och övergrepp och allt annat som vi bara ska svälja och leva med. Jag tycker inte synd om mig själv men jag kan inte hindra mig själv från att känna. Det är dags att sluta skämmas, dags att våga visa sig svag. Berätta för hela världen vad vi känner för det är vi värda.

”Det är den som gråter som lider”.

Vi går vid vattnet, det är i mitten juli. Det är sent och stjärnorna börjar snart visa sig. Allt är vackert. Jag har den där nykära känslan i magen, inte för att jag egentligen är kär eller så men det känns bara rätt och jag känner mig trygg igen. Jag är medveten om att jag inte har allt det där jag önskar och drömmer om men det gör ingenting, för i detta nu är jag lycklig. Mitt liv har varit stabilt ett tag nu, vilket jag är otroligt tacksam för. Jag lever i nuet och jag älskar det. Sen tar det bara några sekunder. En helt ny känsla dyker upp och jag vet inte riktigt vad den betyder eller varför jag känner den. Den kän…

Krasch

“Jag vill inte förlora dig, men jag kan inte göra det här längre. Du är för långt borta och jag saknar dig för mycket. Jag vet inte vem jag är längre och det skrämmer mig. Det är över. Vi är över”, säger han. Lugn och sansad, jag kan höra lättnaden av beslutet han fattat, den speglas i hans röst. Jag kramar telefonen, håller den hårt i min hand, som en ersättning för hans hand, som jag inte kunnat hålla på så länge. Det finns inga tankar i mitt huvud, inget att säga.

”Snälla, säg något. Jag kan inte förlora dig.”, han vädjar nästan och ljudet av den vädjan tänder något i mig.
”Du har inte förlorat mig, jag är här och jag är din. Du har släppt mig. Det var ditt val”, säger jag. Sårad. Jag är sårad, men nej, jag är arg. Det är lättare, det gör mindre ont och det förbereder mig inför vad som är på väg.

Tystnad. Den biter, skriker, ber och frågar: Varför? Varför? Varför

”Vi kommer ingenstans och din telefonräkning tickar, det är dyrt att ringa hit och jag vill inte slösa dina pengar. Det ä…

Hemsökt

Markören på det vita dokumentet blinkar med jämna mellanrum, likt en metronom. Som om jag vore hypnotiserad ser jag mig om i rummet. De vita väggarna, blanka ytorna, kristalldekorationerna och de halvt genomskinliga gardinerna som i skenet från golvlampan ser ut som svävande andar. På piedestalen vid fönstret står den blåvita kinesiska vasen från vår senaste resa. Det är spöklikt tyst. Vårt vardagsrum. Mitt vardagsrum.

Två år, en månad och tolv dagar. Så lång tid har det gått sedan jag tog emot det där fruktade telefonsamtalet och ändå sitter jag här idag, lika tom som om jag precis hade lagt på luren. Återigen blickar jag ner på det tomma dokumentet och förbannar mina händer som livlöst ligger på varsin sida om datorn. Jag skulle verkligen behöva skriva rapporten, men det är som att jag har slut på ord. Som student hade jag alltid för mycket ord. Jag var ambitiös. Idag skulle jag inte vilja ha tillbaka det hektiska liv jag hade då, men om jag ska vara ärlig, så vill jag inte ha det m…

Förlorad

Som ett skört glas mot ett stengolv, precis så kändes det. Om mitt hjärta hade varit det sköra glaset som krossades mot stengolvet. Kanske var det detta alla kallade för brustet hjärta? Även fast det var jag som hade tagit initiativet till att avsluta det hela var det som det inte riktigt spelade någon roll för smärtan som fortfarande brände irriterat i bröstet. Sängen jag låg i var obehagligt kall och jag fick en känsla av att jag inte hörde hemma där längre. Trots att denna plats alltid hade varit min fristad kändes det fel. Det var obehagligt tyst, lite som stillheten efter en bilkrasch. Hur allting kan vara fullständigt kaos till att sedan vara så lugnt.

Något förvirrad ställde jag mig upp ur sängen och gick ut ur rummet. Om det inte vore för att jag hörde mamma och pappa sitta i köket hade jag definitivt stannat och tittat mer noga så att jag skulle slippa träffa på dem ute i hallen. Det var inte för att jag hade någonting att dölja eller för att jag inte ville dem skulle se att j…

Syskonkärlek

Det här är historien om sådant som inte finns. Om sådant som löser sig och sådant som kommer att bli bra. Det här är historien om mig och min bror.

En gång i tiden var jag en bok, fylld till brädden men minnen och tankar. Och var dag fortsatte jag att fylla de tomma sidorna med bläck. Med min snirkliga handstil berättade jag historien om mig och världen jag levde i. Det var en väldigt trevlig historia. Den hade många små gyllene ögonblick som jag gärna läste, om och om igen. Vissa skrev jag om, med olika detaljer var gång, och vissa nämndes bara kort. Och vissa, vissa var så hemliga att jag gömde undan dem i fiktiv form. Min uppväxt hade gjort boken tjock och otymplig. Ryggen var knäckt på grund av alla gånger jag slagit upp de och hörnen på pärmen var nötta. Kanske var det inte den vackraste av volymer, men den var ändock jag.
Den var ändock jag.
Nu för tiden känns bläckpennan alldeles för tung för att vara mödan värd. Och även om jag plockar upp den och sätter den svarta spetsen mot …

KRASCH

Mina nakna fötter stod stabilt på den träbruna fönsterbrädan. Jag reste sakta blicken och såg de små vita fallande snöflingorna sakta falla mot marken. Mitt chokladbruna hår följde villigt med vindens kalla rörelser. Jag tog ett djupt andetag samtidigt som jag sakta men säkert stängde ögonen. De senaste 24 timmarna cirkulerade inombords. Kände mig tom. Det tomma helvetet hade brakat löst i mitt 17 åriga liv.

- Men du måste ju förstå att dina handlingar inte bara kommer att drabba dig, det du gör påverkar även mig och Lina!, pappas röst var frustrerad, med gråt i halsen.

Min dörr är nästan stängd, men den är tillräckligt öppen för at jag ska kunna höra hur de skriker och klagar på varandra. Egentligen borde jag inte känna som jag känner, då detta är något det alltid gör. Men denna gång, just ikväll kändes det som att det var något extra.

- Ja, det är klart! Men jag är så trött på att det alltid är jag som ska hålla ihop det här dysfunktionella förhållandet, och familj för den delen …

Vad som än har hänt

Känner du igen mig? En retorisk fråga jag ställer, men kanske du har ett vagt minne av vem jag var? Låt mig motvilligt betona var, då det bekräftar det som inte längre är. När du betraktar mig, ryser jag en rå frossa, för vad du må finna hos mig. Jag är förändrad, och i dina glansiga ögon speglas den främling jag har blivit. Vi låter det vara, för som obekant blir vanhedern något obetydligt mildare. Istället vill jag be dig att lyssna till personen som en gång var här. Den var mer än vad du finner framför dig.

Detaljerna plågar mig. Jag känner till dem allt för väl, med den skrikande, styckande, betungande, besvikna, hycklande verkligheten som visas i dess kristallklara närvaro. Vad som har hänt är ofrånkomligt, men den orimliga sanningen kan jag, för det lilla jag är värd, inte förstå och än mindre acceptera. Jag har vunnit världens största nit, på vilken jag mister mig och min helhet. Smällen var hård och nästan obemärkt. Tjutet lika tyst som dånande. Evigheten som varade drog snabbt…

Vilsenhetens kamp.

De skvalpande vågorna har med åren övergått till något kraftigare, vars mål är fullständig förstörelse. Den höga tegelbyggnaden står emot naturenskrafter likt en soldat i strid. Ensam utkämpar den en avgörande kamp på den algbeklädda klippan mitt i ingenstans.
De förtärande vågorna har lämnat blixtliknande krackeleringar på byggnadens fasad likt en aggressiv konstnär. Målningen som täcker fyrtornets alla sidor liknar stormen som pågår i dess omgivning.

En kraftig kastvind drar förbi i en enda rörelse, men byggnaden står fast. Dess fundament var byggt för att utstå och överleva de stormar som konstant präglar livet på havet. Men okontrollerade krafter går inte att undvika, likaså okontrollerade brister.
Det mörka och djupa havet omfamnar fyren, vars utsikt endast består av skummande vatten. Vatten som konstant försöker fullfölja sin önskan om att forma byggnaden till något eget.
Vågorna som redan innan var fulla av kraft, har nu växt och bildar långa väggar av isande vatten. Isande vatten …

Novell

'’Beeen’’, rösten som kallar mitt namn är ljuv och igenkännbar. Jag pressar mitt finger hårt mot min tinning.

‘’Försvinn härifrån’’, mitt grepp om ratten blir hårdare och knogarna börjar bli vita.

‘’Det roliga är, din surpuppa, att du egentligen inte vill att jag ska försvinna, eller hur?’’ frågar gestalten, helt oberörd över min reaktion.

Hampus har rätt, jag vill inte att han ska försvinna. Oavsett vad jag intalar mig själv.

‘’Ja, jag vet‘’, muttrar jag och Hampus drar sin hand över min kind. Jag svor vid gudarna att jag nästan kunde känna värmen som en gång var där. ‘’Sluta.’’

‘’Varför?’’ Hampus plutar med sin mun och krossar sina armar över hans bröst.

‘’Jag försöker att köra’’, svarade jag.
Hampus skrattar till.

‘’Varför är du så sur, är det för att du kommer ihåg att det var du som körde när vi kraschade?'' frågar Hampus och lägger sin hand på mitt knä.
Det är just problemet, jag kommer ihåg varje detalj av det.

Hampus inser att han tagit ett steg för långt och sjunker ne…

Datten

De sprang skrattande nerför den trånga stigen. Solen sken och fåglarna kvittrade, det var en perfekt dag. Ingen hade kunnat ana vad som skulle hända bara någon timma senare.

Niklas sprang mellan träden, han hörde Johanna närma sig bakom. Det började bränna i benen på honom, han började bli trött. Han kände Johannas hand på sin axel och slängde sig ner i mossan.

- Datten! skrek hon glatt. Andfådd med ett stor leende på läpparna såg hon ner på honom där han låg. Kom igen då Nicke det är ju din tur att jaga nu!

- Nej ni får köra utan mig en stund, jag orkar inte mer, sa han och kisade mot solen. Lisa kan ju jaga så länge.

- Men åh, vad tråkig du är, sa Johanna besviket men ropade på Lisa att hon fick jaga istället.

Lisas röda jacka syntes snart mellan trädstammarna och hon kom skrattande fram mot dem.

- Du är så lat Nicke, sa hon med ett stort leende innan hon kastade sig mot Johanna och skrek: Datten!

- Det där är ju fusk, skrattade Johanna och sprang efter Lisa som nu sprang så fort hon kunde…

Till Mamma

”Mamma” är ett litet ord men ändå så stort, ändlöst och fint.

När man säger ordet blir man snäll och glad.
Det finns inte någon i hela världen som inte älskar sin mamma.
Mammor är obetalbara.
De har många fina egenskaper
Och när jag säger ordet ”mamma” menar jag så mycket…

För varje barn är mamma viktig. Man kan säga att mammor är som Gud i ett tempel
Och vi barn är deras ändlösa ljus som aldrig släcks.
Det finns inte någon i hela världen
Som inte älskar sin mamma.
Mammor är obetalbara.