Inlägg

Visar inlägg från november, 2015

Saknaden av en vän

Slänger av mig jackan så fort jag träder in i hallen. Blöt, frusen och frustrerad. Jag är trött på regnet och allt som är grått. Trött på alla trötta ansikten på jobb och skola. Trött på att vänta på kommande datum. Den eviga väntan på bättre tider. Jag stiger in i rummet och stänger dörren. Tystnaden bryts av regnet utanför. Jag slänger mig på sängen och kollar upp. Även taket är grått som ett regnmoln. Jag sätter i hörlurarna. Spelar så högt det går. Jag vill inte tänka, bara lyssna och glömma. Lämna all ängslan, sorg och bekymmer ute med regnet.

Men jag försöker tänka om. Vända på det hela. Vill springa ut i T-shirt och njuta av de kalla dropparna mot min hud. Känna lukten av våt jord och hoppa i högar av gula löv.
Paus.
Musiken tystnar men jag är försvunnen i mina drömmar. Tänker inte vakna. Jag ligger på en hammock och gungar. Regnet, det stör mig inte. Jag njuter av tillvaron. Reser mig upp när jag hör kompisarnas skratt. Vi sätter oss på våra cyklar och skyndar iväg. Mann…

En slocknande stjärna

Våra steg mot grusvägen är det enda som stör den stumma tystnaden. Våra steg och våra andetag. Samtalet vi förde tog slut när tårarna började rinna längs min kind och nu iakttar han mig. Ingen hand smeker min rygg eller mitt hår som han vet ger en lugnande effekt. Det enda som jag får är en intensiv blick som säger allt, ”Jag är ledsen men jag klarar inte av det här längre”.
 Han stannar upp i bråkdelen av en sekund och knyter nävarna tillräckligt mycket för att knogarna ska vitna. Jag kan föreställa mig hur han löses upp i tomma intet, men efter någon minut slappnar han av och fortsätter gå. Jag följer efter som en ankunge efter sin mor.   Vi svänger höger, kliver av grusvägen och in i en liten grön och fuktig granskog innan vi är ute på klippan. Hans klippa. Vår klippa. Fast inte min klippa. Det är hans, vår, eller ingens.   Vi sätter oss ner på stenen som är blöt efter kvällens skyfall och tittar ner på den mörka och bottenlösa avgrunden i sjön. Allt liv verkar vara uppslukat efter…

Min väg

Ur vindens mjuka blåst kände jag de kristallklara tårarna som rann ner längs min varma hud. Inte var det tårar av hat, ilska eller besvikelse som jag ofta hade, det var tårar av glädje som rann nedför min kind.
Lönnträd och flera tusentals ekar med glänsande höstfärger omringade mig, min omgivning var alldeles grön, gul, orange och jag kände hur de mjuka gröna grässtråna killade mellan min tår.
Jag kunde höra ett svagt susande från trädens grenar som sakta dansade till vinden, fåglar som kvittrade till melodier.
Mor och far satt på en bänk en bit bort, min far betraktade min mors bruna lockiga hår och log så vackert mot henne, solen lyste upp dem båda.
Min familj var det finaste jag hade, de gav mig livet, uppfostrade mig och berättade alltid hur mycket de älskade mig. Jag log så stort och fånigt när jag tänkte tillbaka, det var en månad sedan nu. Glädjen över att få se dem igen kunde inte övervinnas.
Mor tittade plötsligt bort mot mig, hennes ögon glimmade likaväl som mina, hon tog f…

Vem är jag?

Jag tittade mig omkring. Jag hade intalat mig själv att inte vara orolig, men det kunde inte hjälpas. De starka, blinkande lysrören gav en svag känsla av obehag, men jag behövde verkligen det här jobbet. Den pensionerade behandlaren och psykologen Betty, som var ansvarig för det nedlagda mentalsjukhuset, gick framför mig med raska steg mot kontoret där jag skulle arbeta.

- Så, då tror jag att allt är färdigt för dig att börja. Här finns alla listor med namn och journaler, så det är alltså här du kommer att spendera det mesta av din tid, sa hon och gav mig en låda fylld av papper. Gör dig inte illa bara, det finns många konstiga saker här inne som ej har använts på många år, fortsatte hon med ett skratt och pekade på min arm där jag än idag var tydligt markerad av min klumpighet.

Jag gav henne ett svagt leende tillbaka och ställde ner lådan. Det var en liten arbetsyta och enormt mycket papper, som jag alltså skulle sortera. Jag kunde inte tänka på annat än att det kändes relativt bekan…

Aldrig mer

Klockan är exakt 23.00 när jag kliver in i gränden för vårt avtalade möte. Jag är uppenbarligen ensam, så jag lutar mig mot den kalla tegelväggen längst in i gränden och väntar. Jag kan höra ljudet utav mitt hjärtas snabba dunkande. Annars är allting tyst. Så här dags är det inga människor ute och går eller kör bil i den här delen av staden. Det är just därför som vi har valt den här platsen. Här kommer ingen upptäcka oss.

Plötsligt hör jag steg närma sig från gatan. Jag håller andan och tittar bort mot grändens öppning. Min mun spricker upp i ett gigantiskt leende. Där är hon. Natalie. 

"Hej", säger hon och ler blygt när hon kommer fram till mig. Jag svarar genom att dra in henne i mina armar och kyssa henne. 

Ibland undrar jag varför mitt liv måste vara så komplicerat. Varför kunde jag inte ha blivit kär i en kille istället, precis som alla andra killar? Och Natalie kunde ha blivit kär i en tjej, precis som alla andra tjejer. Så mycket lättare båda våra liv skulle vara.…

Logiken på vår jord?

Efter regn kommer solsken. Så är det, även fast regnet sedan kommer tillbaka igen. Först kommer det dåliga och sedan det som är bra. Men så är det inte för oss. För oss är det tvärtom. Först kommer solen och sedan regnet. För vissa är det självklart. Så självklart att man inte ens tänker på det, man bara tänker på dagen som den är. För andra kan det förstöra ens liv, man går runt och är rädd och tänker på det hela tiden, för man vet att man har det framför sig, vart man än går, vart man än ser och vad man än gör, och man vet att man kommer närmre och närmre för varje sekund som går.


Alla de tankarna gick igenom Naailas huvud efter att hennes lillasyster hade dött. Man kunde inte bli van med en sådan sak, varje gång var det lika jobbigt, men hon var ändå tvungen att behärska sig. Hon var störst nu. Det hade hon blivit för ett år sedan, då hennes storebror dog av det smutsiga vattnet, och var nu tvungen att ta hand om familjen som bara blev mindre och mindre. Själv hade hon haft tur, o…

Under gatlampornas sken

Skuggorna leker med mig under gatlamporna sken. Nattens mörker sträcker sig så långt jag kan se och kylan biter i mina kinder. Jag ser en skugga lång bort i horisonten. Det är från en kvinna. Med stora kurvor och högljudda klackskor ser det nästan ut som hon springer emot mig. Pulsen stiger och skräcken inom mig tar över förnuftet. Med blicken ner mot marken och handen knuten i fickan möter jag henne, mitt under lampans ljus. Våra blickar mötes och jag tror hon genomskådar min raka rygg. För innerst inne böjer jag mig som en fegis. Ingenting hände såklart. För vad är oddsen att hon skulle vara en våldtäktskvinna, mörderska eller misshandleska, jo jättelåga. Jag kikade bakom min rygg ifall hon var efter mig. Men hon fortsatte i samma raska takt mot nya gatlampors sken.


Jag kan inte rå för att jag är rädd. Jag är ju en man i ett matriarkat och vad som än händer så kommer jag alltid vara under kvinnans makt. Kvinnan jag mötte i nattens mörker, var precis som majoriteten av alla kvinnor,…

”Förlåt mig”

Jag träffade honom, han var den rätta. Jag älskade honom med hela mitt hjärta och han lyste upp mitt liv på ett sätt ingen annan hade kunnat göra innan. Han fick mig att acceptera mina demoner, för att jag fick se hans, jag var inte ensam. Min framtid kunde inte vara med någon annan än med honom, han visade sig naken för mig. Inte fysiskt men han öppnade sig för mig, visade mig hans djupaste tankar och drömmar. Ingenting fick mig att tveka hans existens. Det var menat att han och jag skulle träffas. Men efter många lyckliga månader tillsammans, kom du.

Jag vet inte var det var som hände. Du fick mig att känna mig annorlunda, mitt hjärta slog snabbare och jag kände hur hela min själ förändrades med min vetskap av dig. Jag låg i sängen och natt efter natt vägrade sömnen föra mig till en värld med ro och lycka som jag än gång levde i. Jag var fylld med tvivel, du var med mig i tankarna dygnet runt. Han märkte att något var fel, men kunde inte hitta skälet till mitt avlägsnande eller tyst…

Nattsvart

Tänk om det var tvärtom?

Helt, precis, tvärtom. Det skulle vara du och jag som flydde, hand i hand med inget annat än kläderna på kroppen.

Du och jag som förlorat allt. Du och jag som fick springa hela nätterna och samtidigt trösta föräldrar, barn och vänner som förlorat någon som de håller nära.

Du och jag som kommer fram, med trasiga kläder och en liten gnutta hopp. Hopp om ett liv utan krig och förödelse. Du och jag som möts av kalla blickar, kalla hjärtan.

Du och jag som inte får stanna. Du och jag som blir beskyllda för något vi inte gjort, för att vi råkar dela samma hemland eller religion som en grupp människor som tagit det alldeles för långt.

Tänk om det var tvärtom för de människor som kommer hit just nu.

Tänk om vi tog emot dem, med varma leenden. Tänk om vi inte stängde våra gränser. Tänk om vi hjälptes åt och behandlade varandra med respekt istället för att tycka att vi har större rätt till detta land än de som flyr från sina hemland just nu.

Tänk om vi försökte förstå, o…

Tvärtom

Jag parkerar min cykel i cykelstället och låser den. Jag rättar försiktigt till min ljusbruna ryggsäck på axeln, inga för plötsliga rörelser. Mina ögon ser sig omkring, sveper förbi de gula fallande löven som landar på marken, eller i vissas hår som sitter på de elever som går förbi. Alla går snabbt genom den smått kyliga vinden, skrattar och ler med sina vänner, fixar till sina halsdukar. Sakta släpper jag taget om cykeln som är min trygga hållpunkt vid de höga träden. Jag studerar folk försiktigt, rädd att någon ska notera min skygga blick. Utanför min egen bubbla är alla snabba. Är det jag som inte är en del av deras värld, eller är det de som inte är en del av min värld? Ingen ser mig, men jag ser dem. Min värld är för långsam och grå för dem. Hur längesedan var det jag hade en dag som inte var likadan? En dag som var tvärtom. En dag som inte var tom, utanför, långsam. En dag då jag inte ser folk från utsidan, utan en dag då jag är en del av de andra. Inte de andra, utan oss. Vi. …

Vad jag egentligen känner

Jag öppnar dörren till skolan och går in med ett leende på läpparna. Precis som vanligt. Precis tvärtemot vad jag egentligen känner inombords.

Med smidiga steg tar jag mig upp för trappan som leder till min korridor och mitt skåp. Blå jacka, ljus väska, musik i öronen och ett leende på läpparna. Precis som vanligt. Precis tvärtemot vad jag egentligen känner inombords.

Små hummanden lämnar mina läppar när jag lägger in min väska och tar ut datorn och mappen till första lektion och stänger sedan skåpet med ett leende på läpparna. Precis som vanligt. Precis tvärtemot vad jag egentligen känner inombords.

Dagen är lång och en lätt suck lämnar mina läppar när klockan slår tre och jag får gå hem. Jag är först ut och tar ut mina grejer och går ut från skolan med ett leende på läpparna. Precis som vanligt. Precis tvärtemot vad jag egentligen känner inombords.

Även fast leendet är till hälften sant så är lågan inom mig bara en glöd. Snabbt tar jag mig hem och stänger och låser dörren efter mig …

Vi var allt

Glädjen, kärleken, vänskapen, ilskan
Det vi hade var sant.
Kan minnas hur kroppen fylldes av allt
Men att tänka tillbaka får mig att känna
Hur vi var, det inga andra någonsin kunde bli
Hur allt som vi gjorde egentligen kunde hända
Med dom känslor vi höll inuti.

Tiden den gick, allt var redan klart
Men vi låtsades att det var precis som vid start
Att inget var borta, allt som förut
När vi båda visste att det redan var slut
Önskar ändå att vi låtsats mer,
Hade aldrig blivit tvingat att se
Hur allt som vi var, allt som vi sa
Inte skulle betyda något idag Egentligen var vi nog allt det där
Som dom runt oss kallade kär
Men var är kärleken då?
Och vi svor att minnas ändå
Är ändå glad, för tiden vi fick
Alla misstag vi begick
Gjorde det tillsammans, alla rätt och fel
Och kan aldrig säga, hur tacksam jag är för det För i slutet nu när jag ser tillbaka
Ångrar jag inget, börjar bara sakna
Minnena vi har, allt som vi sa, allt det vi var
Betyder något idag. Även om det ekade tomt ett tag, är jag …

Sjung, du som kan

Det var en gång

En liten kille

Han sjöng en sång

Om något han ville

Han ville ej

Vara som du

Han kände ”nej”

Jag är arg nu

Han var så trött

På detta land

”Allt är så slött,

jag klarar mig på egen hand”

Han gick genom skog

Han gick över älv

Han tänkte nog

Nu ska jag vara mig själv

Han kom aldrig

Till samma ställe

Han var i krig

Med vårt dumma samhälle

För han ville inte

Vara som ni

Han var vildsint

Som ett bi

Hans ilska för landet

Var enorm

Han var så trött

På allt tjat, denna heteronorm

Hans ilska för landet

Dess fientlighet, ”vi och dom”

Han ville stoppa bandet

Börja om

Han tänkte, fan

Vad betyder ord som kön?

Mer än att jag som man

Har högre lön?

Han kände sig rådvill

Tyckte världen skulle lyssna

För den som inte säger till

Kommer så småningom tystna

En värld som är tvärtom

Vore rena drömmen

Men vi lyssnar inte på dom

Som går emot strömmen



av Em L