Inlägg

Visar inlägg från oktober, 2014

Stilla natt...

Jag är besviken. Riktigt besviken! Idag har det hänt en bra och en dålig sak. Låt mig börja med den negativa. Efter flera veckors tjatande, låter min mamma mig fortfarande inte gå på Bellas halloweenparty ikväll. Bella går i min klass och är skolans populäraste tjej. Det är första gången jag fått en halloween inbjudan av henne och alla i min skola strävar efter en inbjudan till hennes eleganta partyn. Jag är ju för sjutton Johanna Olsson, en helt vanlig tjej på 16 år och kan väl bestämma sådant själv! Men tydligen inte... Min stränga mamma säger att jag har utegångsförbud från alla partyn tills jag blir 18 år, eftersom det spårade ur lite på min kusins party i somras. Musiken var så hög att grannarna ringde polisen... Men istället har mamma sagt att jag får låta en kompis sova över om vi lovar två saker: Det första är att stanna i huset hela kvällen och det andra är att inte föra en massa oväsen. Det ska vi absolut klara av. För vem vill inte fira halloween med sin bästis?

Jag tar upp…

En regnig decembernatt

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, eller så vet jag precis vad jag ska skriva och jag bara är skrämd inför det stora. Jag vet att jag inte borde höra av mig och jag vet att mitt tåg har gått för länge sen. Vårat tåg. Jag borde inte skriva men jag gör det iallafall. Det vi hade var helt underbart. Det är som att lyssna på den där ledsna låten vi hörde på radion, som vi skrattade åt för att vi tyckte att den var patetisk, och helt plötsligt så stämmer allt in. Du var det finaste jag någonsin sett. Med ditt sommarblekta hår och din solkyssta hud, dina stora bruna ögon förtrollade mig. Det var orättvist. Det var inte okej att du bara svepte in i mitt liv för att lämna mig när allt blev tufft. När vägen blev stenig och gropig, raka motsatsen mot våran glada roadtrip i europa, det var så mitt liv kändes. Det var som att när jag hade dig kunde jag ibland skratta åt att kastas runt i det tumlande mörkret. Jag är inte van vid att vara såhär ensam. Jag är van vid att ha dig vid min si…

Krasch

Det är svårt att öppna ögonen, det är det alltid. Samma sak varje gång, ljuset som sticker och får huvudet att banka. Spelar ingen roll om man vänder bort ansiktet och trycker sig nära kudden, eller drar täcket över huvudet. Skadan är redan skedd, man håller på att vakna. Minnen från gårdagen sköljer över en, det blandas med illamåendet. Det är det jobbigaste, när känslan av att ha gjort något dåligt blandas med efter effekten av för mycket sprit. Men efter det blir det lättare, illamåendet lägger sig efter någon minut och huvudet bankar inte lika mycket. Det är då jag vågar dra ner täcket och se mig omkring, alltid lika intressant och se om jag ligger i min egen säng eller någon annans.
Idag har jag tur, den bruna fläcken på det vita taket är där, bredvid den fula blommiga lampan jag fick av mamma. Förstår inte vad hon tänkte, kanske gick hon runt på Ikea och såg lampan. Kanske tänkte hon att hennes 20-åriga problems dotter skulle vilja ha den där glada pigga lampan. Fin tanke men la…

Gräset är grönare på andra sidan

Krasch. Så lät det när min sköra själ gick in i väggen. Allt jag försökt hålla samman alla dessa år föll i bitar, precis som en porslinsvas som fallit till golvet.

Ett sista slag i magen räckte. En känsla av tomhet och meningslöshet spred sig som vågor genom kroppen. Det fanns inget kvar, ingen anledning att stanna kvar, allt var bara svart. Jag svalde tablett efter tablett, försökte hålla tårarna inne. Efter att ha svalt ett tjugotal tabletter lade jag mig ned i soffan och somnade.

Jag insåg det inte då men detta var mitt rop på hjälp. ”Det vi inte vet lider vi inte av, det som inte syns med blotta ögat existerar inte”. Jag var sjuk men ingen tog mig på allvar. ”Du är bara lite nedstämd” sa läkarna.

Inte förrän jag låg där på sjukhussängen med dropp i armen och tvingad att ta blodprov efter blodprov för att försäkra alla om att mina njurar inte skulle ta skada, försäkra alla om att min kropp inte var på väg mot sin död, förstod omgivningen mitt tillstånd.

Då förstod jag inte meningen m…

Älskade syster

Du dog i min famn

Krasch

Älskade lillebror

KRASCH! Så kunde det låta ifall någon lyssnade genom en högtalare som spelade upp Noras hjärta. Det fanns en till krasch, men det var inte från hennes hjärta utan från det hon såg framför sig.

”Nej… NEJ!!” skrek Nora. Hon ville springa fram till honom men någon drog henne tillbaka.
”Släpp mig! Det är min bror! Det är MIN BROR!!”, fortsatte hon skrika men personen höll henne i ett stadigt grepp.
”Du får inte. Det är för farligt”, sa personen med så lugn röst som möjligt, som nu antogs tillhöra en man.
”Ja hej, jag är vid Smedshamn, en kille vid 16 års ålder har precis blivit överkörd. Vi behöver ambulans hit så fort som möjligt” hörde Nora någon säga i en telefon.
”Han är 14! Han är bara 14…” sa Nora och sjönk ner på marken.
Hon kunde inte tro att det var sant. Hennes 14 åriga lillebror hade precis blivit överkörd, och det var hennes fel. Det var varken en olycka eller ett misstag att han råkade stå på vägen när bilen kom.
Det var Noras fel, bara hennes. Det var pågrund av henne…