Förbjudet?


Jag såg lådan ligga där, helt oemotståndlig, men den var utom räckhåll. Doften slog emot mig med en otrolig kraft och var helt enkelt omöjlig att neka. Jag kastade en snabb, smått oroad blick bakåt. En till höger. En till vänster. Ingen syntes till, inte så långt mitt öga kunde nå. Mitt uppdrag var nu i full gång. Nu fanns ingen återvändo.

Mitt första hinder dök upp på en gång. Jag behövde ta mig förbi köket där den galna kocken slog i sina varma pannor och kastade sina vassa knivar. Efter några djupa andetag anlände det perfekta ögonblicket. Kocken var utom synhåll och med fem snabba ninjasteg så hade jag kommit över min första tröskel. Nu kunde ingenting i denna värld stoppa mig!

Men det jag fruktade slog in. Hjärtat började slå med dubbelt så många slag som förut. Jag bedömde mitt läge för fort och nu stod mitt nästa problem rakt framför mig. Ett odjur med vassa tänder, tjock svart päls och en brännande blick blockerade nu min väg. Han hade dykt upp från ingenstans, men jag vägrade låta honom förstöra min hittills perfekta plan. Besten gick med långsamma steg mot mig och såg ut att växa och bli större för varje steg han tog. Nu, om någonsin, gällde det att tänka snabbt! Mina fötter rörde sig kvickt, smidigt. Besten försökte komma ifatt mig men mina fötter bar mig snabbare än någonsin förut. Ett dovt morrande hördes komma ur bestens strupe när jag lämnade honom bakom mig i dammet som jag skapat.

Mitt fokus var skarpare än en istapp och i den stunden kände jag mig listigare än en räv. Jag hade fler liv än en katt och nu stod inget i min väg! Lådan med det gyllene innehållet fyllde hela mitt sinne och jag sprang, fortare än någonsin. Tre meter från mitt mål stannade jag. Njöt av känslan av seger, ett lyckat uppdrag. Jag beundrade mitt pris och räckte fram min hand.

Jag skulle precis påbörja de sista stegen mot lådan när jag kände en hand på min axel. En stor, varm hand. Jag var upptäckt. Lådan var så nära men fortfarande så otroligt långt borta.

- Sara, vad gör du?

- Men, pappa! Jag vill ha choklad!

- Du vet att det är förbjudet att äta choklad innan maten, eller hur?

- Förbjudet?

- Ja, förbjudet. En fin liten flicka som du vill väl inte ha hål i tänderna?

- Nej, pappa…

Nederlaget var ett faktum. Dags att kliva ut ur fantasivärlden och gå tillbaka till det vanliga. Mamma ropade i det ögonblicket ifrån köket att maten var klar. Vår labrador, Kasper, viftade ivrigt på svansen och rusade mot köket i hopp om att få lite av vår mat han också. Jag skrattade för mig själv.

- Vad blir det för mat, pappa?

- Pannkakor.

- Pannkakor! Min favorit! Blir det någon efterrätt?

Pappa satte sig på huk bredvid mig och viskade i mitt öra. Han hade min fulla uppmärksamhet.

- Sara. Om du är duktig och äter upp all din mat så kan du faktiskt få en chokladbit efter maten. Men säg inget till mamma. Okej? Det blir vår lilla hemlis.

Han klappade mig på huvudet och log lite finurligt innan han gick mot köket. Jag följde efter med ett stort leende på läpparna. Mitt uppdrag hade lyckats, bara på ett lite annat sätt än jag tänkt mig. Men jag hade tagit mig fram till den förbjudna lådan och om jag nu var duktig skulle jag få smaka på innehållet.

Men först ska jag äta pannkakor! Och det är ju nästan lika bra som choklad!






av
Ida O

Texten som pdf

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande