Förbjudet?


Oliver gick långsamt genom korridoren med en bok tryckt mot bröstet. Den hjälpte honom att koppla bort alla högljudda människor runt honom, även fastän den var stängd. Boken slöt in honom i en bubbla, i vilken han kunde sväva bort till en annan plats. Bom! Oliver flög in i skåpen som stod längs väggen. Han tittade upp. Hans gråa ögon skyldes delvis av hans mörkbruna hår, men han kunde fortfarande se de tre killarna som skrattande gick framför honom. Hans ständiga plågoandar. Oliver vände på klacken, halvsprang till sitt skåp och drog ut den svarta rocken. Smällen från skåpdörren som slängdes igen ekade genom korridoren medan Oliver trängde sig ut genom entrédörren. Skoldagen fick vara slut för idag, det var dags att försvinna.

Snön knarrade under fötterna medan han halvsprang över skolgården. En hård snöboll träffade honom rätt i nacken, men Oliver brydde sig inte ens om att titta vem som kastat den. Många gånger hade det sagts honom att han helt enkelt var tvungen att sluta gå mitt under skoldagen. Men ingen brydde sig om att försöka lösa mobbningssituationen, inte ens hans föräldrar. Det var dock ingenting som bekymrade honom i den här situationen. Han visste var han skulle, snart var han fri.

Oliver balanserade på järnräcket på den gamla bron. Han vajade till och höll på att ramla när han tog ett litet skutt över den del där en bit av räcket saknades. Att balansera högt över marken utan att veta om han skulle klara sig över till andra sidan gav alltid en extra adrenalinkick. Oliver hoppade ner på den snötäckta marken igen. Hans fotspår var de första som rörde snön. Det var ingen som gick den här vägen längre, och Oliver tvivlade på att någon ens visste att den fortfarande fanns. Hans långa svarta rock lämnade ett släpspår efter sig i snön som delvis täckte över hans fotspår.

Det var en ganska lång vandring genom skogen. Men det gjorde inte Oliver någonting. Han tyckte om att vandra genom skogen, speciellt på vintern. Träden var klädda med frost och allting glimrade i solen. Det hade snöat kraftigt de senaste dagarna så snön var djup. Oliver lyfte fötterna högt i varje steg. Plötsligt stannande han, vandringen var slut. Han tittade upp samtidigt som han blåste bort sitt mörkbruna hår ur ögonen och gnuggade sina kalla händer mot varandra. Framför honom ståtade ett tämligen högt berg. Sidorna var fulla med istappar som hade skapats när vatten hade runnit ned för bergväggen. Precis framför Oliver fanns en öppning i berget. En del bräder hade satts för öppningen, men det fanns tillräckligt stora springor för att en smal, sextonårig pojke skulle kunna kravla sig igenom. Över bergöppningen satt en gammal rostig skylt som nästan helt skyldes av isen. Detta var dock inget hinder för Oliver han visste vad det stod: ’Risk för ras, tillträde förbjudet!’

Utan att ta hänsyn till vad som stod på den gamla skylten trängde sig Oliver igenom de gamla plankorna. Någonstans i hans undermedvetna ekade tanken om att han inte borde gå in, men han tryckte som vanligt undan förnuftet. Han tyckte om den gamla gruvan, för det var just det bergöppningen ledde till; en gammal gruva som hade slutat användas flera decennier tidigare. Oliver hade varit här flera gånger. Han tände ficklampan han hade haft med sig i en av rockens stora fickor. Han hade varit inne i gruvan många gånger förut och visste exakt vilken väg han skulle gå för att komma till sitt mål; en kammare där han hade inrättat sig med filtar, fällar och böcker. Han hade gjort kammaren till sitt egna lilla bibliotek. Här fick han vara ifred. Inga mobbare som överröste honom med glåpord och slag. Ingens som tittade konstigt på honom för att han hade ärr i ansiktet och trasiga kläder i flera lager. Det här var hans fristad och den kunde ingen ta ifrån honom.

Gruvan var kall och det kom ibland små pustar av ännu kallare luft som fick Oliver att rysa. Han satte sig på en av fällarna och svepte in sig i en tjock yllefilt. Detta var alla saker som han hade tagit från lastkajen till secondhandbutiken i utkanten av staden. Där lämnade folk alla möjliga saker när butiken var stängd, och varje vecka gick Oliver dit, hoppade upp på betongplattan och rotade igenom sakerna. Han tog nästan varenda bok han kunde hitta plus diverse användbara saker. Han släpade sedan med sig dem till gruvan som tog in dem till sin kammare. Där kunde han sjunka in i böckernas värld, vara någon annan.

Ett plötsligt ljud gjorde slut på Olivers fantasivärld. Han tittade upp med hjärtat i halsgropen. Var det någon annan här inne? Hans fotspår var de enda som ledde hit, fanns det en annan ingång? Oliver var lättskrämd, men han föredrog att veta vad det var som skrämde honom. Oftast var det ju bara något ofarligt ändå. Så han reste sig långsamt upp. Han grep så hårt runt ficklampan att hans knogar vitanade och började gå längre in i berget. Han försökte andas lugnt, för han var säker på att vad eller vem som än var i grottan kunde höra hans snabba hjärtslag. Lugnet sköljde över honom när gången blockerades av en hög med sten. Ett ras hade inträffat och det var alltså ingenting att vara rädd för. Men lättnaden varade inte länge. Ett krafsande och ett kvidande bröt tystnaden. Någon fanns bakom eller under raset.

”H-h-hallå?” viskade Oliver tyst.

Ett nytt kvidande kom till svar och det fick honom att bestämma sig, han måste göra någonting! Han sträckte fram en skakande hand mot stenraset. Han försökte undertrycka sina tankar, men en slapp igenom. Varför, varför skulle han gå in i den dumma grottan? Han visste att han inte borde ha gjort det, hur kunde han vara så korkad?! Han tog tag i en sten och lyfte bort den. Sedan tog han en till och en till. Högen bredvid honom växte, medan han kom längre och längre in i raset. Med ens stannade han upp. Stående på knä med en stor sten i vänstra handen stod han som fastfrusen i vad som kändes som timmar, men som faktisk enbart varade i några sekunder. Hans ögon stirrade rakt in i ett vettskrämt ansikte. Ansiktet som tillhörde en ung kvinna var deformerat, förmodligen av de skador som orsakats av stenraset. Oliver fick dock en känsla av att det inte hade varit helt normalt från början. Hans chock fick honom att tappa den tunga stenen som han hade i handen. Det ekade genom hela gruvan, och det fick honom att genast inse sitt misstag; ras orsakas av någonting, och det någonting skulle just nu kunna vara hans sten. Han tittade hastigt upp och sedan ned på ansiktet igen. Hans ficklampa lyste rakt på den unga kvinnan och detta vettskrämda ansikte var det sista Oliver såg innan gruvans mörker inneslöt honom för gott.


av Fanny H

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Hjärtslag