”Förbjudet”


Det är egentligen inte förbjudet, det står inte i lagen att man inte får göra det. Men när det händer, även oavsiktligt, blir man straffad. Och straffet för brottet är hårt. Nu är jag Em och det här är min berättelse:

Som vanligt märkte jag inte när min pappa försökte ruska liv i mig. Jag hade kollat på några serier kvällen innan och helt plötsligt var klockan fyra. Tre timmars sömn. Eller, det blev nästan en timme längre. I vanliga fall hade jag hunnit, bara tagit upp några plagg från golvet, slängt ner pengarna i väskan och kastat mig på cykeln. Men jag hade glömt både lunch och kvällsmat dagen innan. Glömt och glömt, jag hade inte orkat fixa något utöver två mackor och en kaka från frysen. Tack vare min lathet klagade min mage nu högljutt. Medan jag sovit hade någon, troligtvis min pedantiska mamma, lagt alla mina kläder i tvätten. Kul, inte ett plagg som var någorlunda snyggt. Efter några minuters grävande fick jag dock fram en tröja ur min gigantiska brorsas garderob. Jag hällde upp en talrik fil som jag åt samtidigt som jag försökte reda ut håret och sminka mig. Resultatet var inte något att vara stolt över. När jag kom ut hade cykellåset fryst och jag började istället gå i mina högklackade stövlar.

- Gymnasiet va? Äntligen något som går som det ska.
- Mm. Är redan sjukt sen, kan du skjutsa? frågade jag med en nick mot motorcykeln han låste upp.
- Sure. Så lätt var det alltså att ta sitt första snedsteg, första steget mot katastrof.

När jag kom hem väntade ett meddelande och en vänförfrågan på Facebook. Ett namn jag inte kände igen men ett ansikte jag sett förut. Vem det var förstod jag inte förrän jag läst vad han skrivit; ”är du sen nån mer gång är det bara att säga till ;)”. Ett leende spred sig på mina läppar och jag skrev snabbt ett svar; ”va sägs om imorron? ;)”. ”lite för långt dit ;) vet du nån bra film?” läste jag någon minut senare. Jag la ner en dvd-box i en påse tillsammans med chips och en cola, sedan låste jag efter mig och gick de tjugotal metrar som skiljer våra tomter. Dagens andra misstag var nu avklarat.

Hittills verkar det rätt oskyldigt va? Som om jag bara flirtar lite med en snygg kille jag nyss träffat. Det blir värre, jag lovar, det här är inte någon liten oskyldig kärlekshistoria med ett ”happy ever after”. Verkligen inte och det kommer ni nog märka snart...

Varför göra på det lätta sättet när det finns ett roligt? Jag gick runt hela huset och hittade till slut honom, i ett rum endast upplyst av datorn. När han till slut märkte mig gick han generat fram och öppnade fönstret så jag kunde klättra in.

- Har du väntat länge eller? Han försökte verka oberörd men lyckades inte helt, blicken flackade omkring och rösten var lite skakig.
- Tja, jag såg allt. En ren chansning med det gav effekt, färgen i hans ansikte steg direkt till klarröd.
- Oh shit... Knappt hörbart och sedan ett gapskratt från mig. Jag kastade mig på sängen och tömde väskan.
- Är du säker? Han såg ut att vilja sjunka genom golvet.
- Men chilla, jag har en brorsa så jag är rätt van vid det här laget.

Ungefär halvvägs in i första filmen började han flytta närmare. Eftersom jag inte visste bättre lät jag honom fortsätta. Han satte sig bakom mig och en halv minut senare var hans händer på mig. När jag inte tog bort hans händer fortsatte han, inte så oväntat. Jag stannade hela natten. Ett större misstag går nog inte att göra. Inte om man räknar in fortsättningen. Fortsättningen, eller slutet skulle man också kunna kalla det. Det är inte bara slutet på natten eller den här berättelsen. När det här tar slut tar allt slut, i alla fall för mig.

Jag vaknade i tid. Jag vaknade inte i mitt rum. Jag fick skjuts igen. Jag kom inte till skolan i mina egna kläder. Min kompis väntade utanför skolan. När hon såg oss slog hon mig blodig och frågade hur jag kunde. Sa att hon skulle döda mig. Hon grät mot hans axel. Jag förstod inte förrän hon ställde sig på tå och kysste honom. Det här var den fantastiska killen hon pratat om. Jag kom inte längre än till mitt skåp innan jag svimmade. Nästa gång jag öppnade ögonen låg jag i ett sterilt sjukhusrum. Bredvid sängen stod en polis. Jag var tvungen att berätta allt. Efter den dagen försvann jag. Gick upp i rök, raderades från jordens yta. Inte ens min familj vet exakt var jag befinner mig. Eller vem jag är för den delen. Det är inte alltid jag känner igen min egen spegelbild, jag är så olik mig. Annan hårfärg och klädstil. En ny identitet. Ibland ser jag mina gamla vänner och önskar att de ska känna igen mig. Men jag ångrar mig när jag minns varför jag gör det här. För att min kompis aldrig ger upp, om hon säger att hon ska döda mig gör hon till slut det. Jag lever med rädslan, den har nästan blivit en del av mig nu. Vissa dagar är den så stark att jag inte kan gå ut. Det här är mitt liv nu, på grund av några ödesdigra snedsteg. Som sagt, inget ”happy ever after” för mig.



av Therese J

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Hjärtslag