Förbjudet?


Jag satt i en skyttegrav och såg tyskarna komma närmare och närmare. Tyskarna började skrika något på deras språk, sedan tog de fram sina vapen. Det var en läskig känsla att sitta där och titta när tyskarna började skjuta folk. Jag gjorde ordning mitt vapen, tog fram en kula från fickan och laddade. När jag hade laddat om tog jag upp geväret och siktade. Jag var nervös, hela min kropp darrade. Jag blundade och sköt, kort där efter kollade jag om jag hade träffat, det hade jag. Jag kände en svag lättnad men samtidigt en tung känsla i bröstet. Jag laddade om igen. Samma procedur, tog upp kulan ur fickan och drog tillbaks kolven i geväret och stoppade i kulan. Jag satte återigen geväret mot axel och siktade, blundade och sköt. Åter en träff. Det var en hemsk känsla att se mannen ligga på backen med en blodig jacka. Jag tänkte för mig själv att jag inte ville gör det här något mer. Det var staten som tvingade mig att gå ut i kriget. Jag ville vara hemma hos min familj. För en gång skull ville jag ha en kram av min mamma, jag saknade till och med min lille brors skrikande och mina systrar som bakar och sjunger så bra. Och min hund Joppe som alltid var på lekhumör. Jag var bara 16 år, hur kan dem tillåta att jag måste vara med och kriga?

Jag hörde en kraftig smäll och tankarna flög iväg. Det här borde vara förbjudet, sa jag tyst för mig själv och tog en kula ur fickan och laddade. Siktade på en man med ryggen mot mig som var ungefär tio meter bort. Det var svårt att träffa för jag hade aldrig hållit ett vapen innan staten tvingade mig ut i kriget. Jag koncentrerade mig och sköt. Jag tittade med ögonen om jag hade träffat, jag såg att tysken låg på backen. Vilken lättnad det var, men jag såg att han rörde på sig också. Jag vågade inte gå fram, jag var rädd för att jag skulle bli skjuten. Jag kröp ihop i skyttegraven och blundade, jag hörde bara skottljud och skrik. Jag vet inte vad jag ska göra, ska jag sitta och gömma mig i graven och hoppas på att ingen kommer att hitta mig eller ska jag försöka fly? Jag ställde mig försiktigt upp, jag såg män som sköt varandra. Jag såg smärta och det var en hemsk syn. Jag stod blixt stilla, jag hörde bara en smäll och sen blev det svart.

Jag hörde några som pratade. Förstod inte vad de sa, det var säkert tyskar. Jag kisade försiktigt med ögonen för att kunna se vad som hände. Jag låg på backen och såg fyra fötter stå framför mig. Jag blundade snabbt och höll andan. Tänk om dom skulle veta att jag levde. Jag hörde skott och jag fick en kraftig smäll på ryggen. Jag visste inte vad det var. Jag tittade upp med ögonen, med det var inga fötter kvar. Det var en man som låg över mig och den andra tysken låg på backen någon meter bort från mig. Jag försökte ställa mig upp, när jag väl stod upp såg jag att jag blödde. Jag hade blivit skjuten i midjan. Jag kollade runt men såg ingen, det var då jag passade på fly. Jag visste precis vart jag skulle gå, jag skulle gå hem till min familj.

Jag slog igen min dagboken och gick fram till min mamma och kramade henne hårt. Jag kände en underbar doft, det var mina systrar som hade bakat bröd. Jag hörde ett svagt skrikande.

- Nu har din bror vaknat, kan du gå och hämta honom, frågade min mamma.
- Självklart.





av Lukas G

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande