När hon lämnar mig


Jag kunde redan se det framför mig. En tågstation, lika tömd på människor som på färg. Den tog livslusten från mig, även om jag bara stod där en minut så svepte de gråa tågen med sig något inom mig när de passerad, något som kändes, något värdefullt. Jag kunde se framför mig hur hennes långa, blonda hår svajade på hennes rygg när hon gick, höra hur hjulen på hennes resväska gnisslade, känna hur livet försvann bort från mig. Innan hon klev på tåget vände hon sig emot mig en sista gång. Tårfyllda ögon, sammanbitet ansiktsuttryck.

Sedan klev hon på, tåget fnös och frustade, skrattade åt mig som stod ensam där på perrongen med läppen fastklämd mellan hårt hoppressade tänder, hjärtat i halsgropen, en mardröm på repeat. Tåget försvann, och allt var över igen.

”Säg inte att det alltid kommer vara så här” sa jag med ansiktet tryckt mot hennes bröst.

”Så här?” frågade hon, med antydan till ett leende i rösten. Hon la ett par fingrar under min haka, tryckte milt upp mitt ansikte tills jag mötte hennes blick och fnittrade lite åt mig och min sorgsna uppsyn.

”Livet. Allt. Vi.” mumlade jag och sänkte blicken igen.

”Du” sa hon, och än en gång tvingade hon mig att möta hennes blick. Hon log inte nu, för en gångs skull, hon var tagen av stundens allvar och den uppgivna tonen i min röst.

”Det behöver inte vara över. Det behöver inte ta slut. Det finns en hel framtid fylld av något som vi inte har en aning om idag, och i den framtiden kommer vi att vara tillsammans igen. I den framtiden kommer du att vara min. Jämt.”

Hon blev tyst en stund. Sedan suckade hon djupt.

”Men du har rätt. Det här är förjävligt.”’

Jag älskade den sommaren, för den var vår sommar, och jag mindes varenda detalj från den, även fast jag hoppades att jag skulle glömma den snart. Den sommaren var en vacker dröm jag drömde och gärna ville leva kvar i, men likt ett moln en blåsig höstdag stormade den ur mitt liv och lämnade mig precis så som jag var: Ingenting. Sommaren lämnade mig i den komplexa storm som var mina känslor och sommaren lämnade mig med ett hål av saknad som jag aldrig trodde på att fylla igen. Jag skulle kanske aldrig ha släppt in henne, aldrig låtit henne komma så nära. Inte när jag visste att hon snart skulle lämna mig.

Men när vi låg där i hennes säng och hon sa så som hon sa och hon såg ut så som hon såg ut och hon var den hon var, då kunde jag inte låta bli att ligga kvar där bredvid henne, med hennes andedräkt mot min hals och mina läppar pressade mot hennes blomdoftande hårbotten. Jag kunde inte låta bli att längta, hoppas. Och sedan spränga mina egna drömmar i luften.

”Jag älskar dig” sa hon. Och jag svarade ”Tack så mycket”.

För jag visste att allt skulle gå åt helvete och att jag skulle få bli ledsen och att allt hade blivit precis så som jag alltid vetat att det skulle bli. Jag visste att jag hade börjat älska henne, fastän det inte varit meningen. Jag visste att jag var beroende av henne, fast jag var tvungen att klara mig ensam. Jag hade lagt min lycka i hennes händer, och därför hade jag ingen lycka kvar. För nu kunde jag inte längre påverka om jag skulle vara lycklig eller inte. Nu var det hon som bestämde det. Och hon tänkte lämna mig. Hon skulle alltid lämna mig.

Utan ett ord kramade hon om mig, hårt. Länge. Kramen var en ordlös men den sa allt osagt emellan oss. När hon kramade mig var det som att tusen tankar jag alltid förbjöd mig själv att tänka rann igenom mig likt en fors vatten flödar under en vårdag. Jag tänkte på hennes vackra hår den kvällen vi träffades. Hennes genuina skratt, hennes aldrig sviktande åsikter. Hon som jag alltid älskat, och som nu älskade mig tillbaka. Som fick mig att dansa genom dagar och nätter i ett opålitligt rus, som fick mig att springa det fortaste jag kunde på oändliga grusvägar medan vinden jagade mig. Sedan tänkte jag på hur det är att känna hennes tårar droppa ner på mitt bröst efter en helg tillsammans som gått alldeles för fort, jag tänkte på känslan av hennes händer som vägrar släppa mina medan tåget frustar och fnyser och vill åka iväg. Jag tänkte på hur det är att stå på en deprimerande, betonggrå tågstation och se ett metallgrått tåg fara iväg med den jag älskar. Och jag tänkte att det kanske är värt det.

Det som vi hade tillsammans den sommaren var alltid dömt till att ta slut. Det jag kände för henne var tidsbestämt – och vår relation var dödsdömd. Det hade vi egentligen vetat båda två sedan den första gången vi såg på varandra, och det var något som vi blivit ständigt påminda om sedan dess.

Vår relation var inte dödsdömd därför att vi var alltför olika, eller för att vi helt enkelt tröttnat på varandra, nej, för varje gång som hon sa att hon älskade mig älskade jag henne tillbaka. Fyrfaldigt.

Det vi kände var dödsdömt därför att vissa saker är det. Om det är något jag har lärt mig så är det att mycket av sådant man vill behålla tas ifrån en, och att mycket av det man vill ska fortsätta tar slut.

Och ibland så kan det faktiskt vara bättre så - när man vet att man inte kommer att få behålla det man vill ha för evigt.

När man vet att hon kommer att lämna en.

Och man vet att hon kommer tillbaka. Liksom en kall vinter kommer att bli till sommar, kommer hon att återvända.

Kanske är det bättre att stå och gråta på tågstationer, än att inte gråta alls. För det måste vara bättre att älska någon omöjlig – någon förbjuden - än att inte älska alls?



Matilda H

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande