Sanning före lögn



Det var en helt vanlig dag i fjol när jag som vanligt tog min dagliga morgonpromenad genom stadens vackra park. Sommaren hade precis förvandlats till höst, gräset var inte längre grönt, himlen inte längre blå och fåglarna badade inte längre i parkens dammar och fontäner. Istället hade löven fallit ner på marken, där låg dem alldeles gula och bruna och alla människors lättklädda utstyrslar var nu utbytta mot kappor och halsdukar i alla olika sorters färger.

Jag kommer ihåg hur jag som vanligt gick där genom parken när jag plötsligt mötte dig. Du var så vacker att jag inte kunde släppa blicken. Jag vet att man inte ska stirra men jag kunde verkligen inte låta bli, du var precis som han i sagorna och precis som han jag sett i mina drömmar bara det att du fanns på riktigt. Det är svårt att sätta ord på känslan som sprudlade inuti min kropp när jag såg dig där i parken den där soliga höstmorgonen. En sådan otroligt stark känsla hade jag aldrig tidigare upplevt. Sakta men säkert möttes våra blickar och dina ögon lyste så starkt att jag fick ett rus igenom hela min kropp, wow.

När vi hade passerat varandra så tänkte jag bara en sak, fan. Jag ville verkligen få kontakt med dig men som vanligt skulle jag vara för feg för att våga säga någonting eller göra någonting för att fånga din uppmärksamhet. För hur skulle det ha sett ut om jag skulle ha hälsat men du inte skulle ha hälsat tillbaka? Det skulle jag aldrig ha klarat av, pinsamt. Samtidigt så kändes det som att det var ödet att du precis som du gjorde vände dig om direkt efter det att vi passerade varandra och frågade mig vart jag var på väg någonstans. Det kändes som att det tog flera sekunder innan jag svarade, jag fick inte fram ett enda ord och samtidigt som jag inte sa någonting alls så kände jag hur hela mitt ansikte bara blev allt rödare och rödare desto längre tiden gick men någonting bra måste jag ju ha sagt eftersom att vi sedan började promenera genom parken den där tidiga höstmorgonen tillsammans, bara du och jag.

Ju längre tiden gick desto mer så började jag att umgås med den där killen, Anton. Alla restaurang, café och biobesök fick oss att vilja träffas allt mer och mer. Vi klickade verkligen med varandra och det kändes verkligen som att vi hörde ihop. Vi var så lika, nästan identiska, men olikheter mellan människor finns det nog alltid.

Mina och Antons dagar tillsammans bestod av långa promenader och när vi kom hem väntade en bra rulle och massvis av koppar te på oss, det var vår grej, det var standard. Vi var oftast i min lägenhet, en liten trång etta i höghusets översta våning, min lägenhet var ingenting att skryta över, en trist inredd lägenhet som var ovanligt stökig, hurra… men en dag så hände någonting speciellt i min lägenhet, det var den dagen då vi satt där i soffan och du tog dina varma och perfekt stora händer och greppade tag i mina, sådär kärleksfullt som du alltid brukade göra. Du tittade mig rakt in i ögonen och sen så sa du de där tre magiska orden, jag älskar dig. Mitt hjärta slog tusen gånger fortare än vad det vanligtvis brukade göra och hela min kropp fylldes utav lycka. Självklart sa jag detsamma till dig för det var ju sant att jag älskade dig även fast jag visste att det var fel, inte fel att älska dig och inte fel att du älskade mig men det som jag gjorde mot dig, det var fel.

Jag dolde någonting för dig, någonting jag aldrig skulle kunna berätta utan att jag skulle förstöra allt. Jag skulle riva upp allt som vi hade byggt upp under våra tre månader tillsammans och din kärlek till mig skulle förvandlas till hat. Du skulle byta ut ordet älskar till hatar när du egentligen skulle ha sagt jag älskar dig. Jag fick panik.

Jag kunde inte förlåta mig själv och det var just därför som jag tog mina smala, bara och alldeles bleka ben och gick raka vägen till toaletten där jag greppade tag i en rakhyvel, slet av dess rakblad och drog flera snitt djupt genom min hud. Jag kunde inte andas på grund av smärtan, smärtan var outhärdlig men samtidigt var det en så oerhört befriande känsla, all smärta fick min hjärna att tänka på annat och alla mina tankar och funderingar bara flög iväg för ett tag, det var så skönt.

Men min hemlighet, vad bestod den egentligen av? Den hade ingen början och den hade inget slut men man kan kortfattat säga att jag var otrogen. Vad jag inte hade berättat för dig var att jag egentligen redan hade en pojkvän, Max. Det var aldrig meningen att jag skulle falla för dig men när Max åkte till Spanien för att vara utbytesstudent 1 år så träffade jag dig, jag blev kär och jag föll så hårt.

Helt plötsligt kom den där dagen då jag skulle berätta för dig. Du kom hem till mig utan någon som helst vetskap om vad jag skulle säga. Jag kommer ihåg hur hela min lägenhet var laddad av nervositet och rädsla, precis som i en mardröm. Du han knappt kliva över tröskeln innan jag sa det. Jag ville inte fundera och jag ville inte tänka igenom för då skulle jag banga. Jag sa det snabbt, högt och tydligt. Jag lät inte ens ledsen men samtidigt som jag berättade kände jag hur tårarna började att rinna ner för mina kinder.

Hur jag egentligen trodde att han skulle reagera var nog snarare att han skulle bli ledsen, besviken och självklart aningen arg, inte att han skulle skapa ett rent helvete. Han skrek mig i ansiktet och när han hade gjort det greppade han tag i mig så hårt att jag kände hur mina armar började domna bort, det gjorde ont. Han ryckte mig i håret och kallade mig för ord som jag aldrig trodde skulle komma ur hans mun. Jag hade gjort fel och jag trodde inte att han skulle acceptera mitt misstag men jag trodde heller inte att jag skulle bli misshandlad. Jag försökte stå emot och jag kämpade tillbaka, men hur skulle jag som inte ens var hälften så stark kunna stå emot, det gick inte. Hela huvudet värkte efter allt slitande i mitt hår, mitt ansikte blödde och mina armar svullna. Aldrig tidigare hade jag varit så rädd.

Jag visste inte vad som skulle hända när han plötsligt drog in mig i köket. Jag lyckades få tag på stekpannan som stod på spisen, fortfarande aningen varm och jag försökte få in ett slag i ansiktet på honom, jag förstår inte hur jag vågade. Min hjärna ville inte tänka och min kropp ville inte samarbeta men det måste ha varit ett hårt slag jag lyckades få till då han helt plötsligt släppte taget om mig och för några minuter blev alldeles virrig. Jag gick ut på balkongen för att ropa efter hjälp då han plötsligt kom springandes rätt emot mig, han knuffade mig men jag lyckades knuffa tillbaka. Han föll, rakt ner mot marken. Det var mörkt, det var kallt och allt jag hörde var en skrikande röst och kort därefter en duns.

Idag vet jag att man alltid ska välja sanning före lögn för sanningen kommer alltid fram. Hade jag från början bara varit ärlig hade ingenting utav det här hänt, varken med mig eller med honom.

Jag ljög, och det är förbjudet.



av Jonna R

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Hjärtslag