Den förbjudna dansen

Inne i det mellanstora rummet med den blommiga tapeten satt Sophie, precis som varje dag vid 11-tiden, på kanten av sin säng. Hon hade precis vaknat.
Rummet var nästan bländande ljust. Det sken bokstavligen som i en dröm, vilket såklart var höstsolens förtjänst, som lyste in genom fönstret mittemot sängen.
Sophie tittade sakta runtomkring sig och beundrade det ljusa rummet. Det såg nästan ut som att allt var varsamt upplyst av stråklastare. Som om golvet var en enda stor scen och möblerna spelade huvudrollen i en stor föreställning...

Med en nervös mage stod Sophie alldeles vid ingången till den stora scenen. Det var snart dags för hennes danssolo, som hon hade längtat till ända sen februari. Alla minnen från repetitionerna och genomgångarna flög snabbt förbi i hennes huvud, hon kom ihåg hennes danslärares alla tjat, sura miner... men även visdomscitaten. Ett som hon hade ristat in i minnet var Ge Aldrig Upp, något som hon verkligen behövde tänka på med tanke på alla svårigheter hon har gått igenom på lektionerna. Den här uppvisningen skulle verkligen vara en superstart på hennes karriär som dansare, många viktiga personer såsom danskritiker och världskända koreografer satt i publiken.

Föreställningen skulle börja om 10 minuter. Publiken hade blivit insläppt och Sophie kunde höra hundratals olika röster bakom den stora röda ridån som hon nu stod 2 meter framför. Förväntansfulla kvinnoröster, ståtliga mansröster och även barnröster, som sa ”När börjar det? När börjar det?”. Alla var här för att se henne. Inte bara henne egentligen, men Sophie hade faktiskt huvudollen i föreställningen, så man kan nog säga att människorna kom hit för att främst se henne. Den tanken det gjorde henne alldeles varm inuti. Dock hade hon fyllts av en annan känsla också; ånger. Tänk om hon gör ett misstag? Tänk om hon kommer göra bort sig helt totalt på scenen? Eller värst av allt, tänk om hon kommer göra alla i publiken besvikna? Kommer de köa vid kassorna efter föreställningen och kräva pengarna tillbaka? Hon var på gränsen till att svimma. Hon hade aldrig dansat inför en stor publik förut. Var det här ett bra beslut? Varför i hela friden hade hon tackat ja till detta?!

- Sophie, är du okej?
Sophie vaknade ur sitt panikläge och nickade.
- Jadå, är bara lite ganska-så-väldigt nervös bara. Men det kommer gå bra, sa Sophie och log lite snabbt mot Wiktor, en av ljud och ljus-killarna. Han var en av dem som såg till att allt tekniskt med föreställningen funkade.
- Du har inget att oroa dig för, jag var ju med på genrepen, allt såg kanon ut! Nu är det inte långt kvar, 5 minuter till showtime!
Wiktor höjde sina händer och gjorde så kallade ”jazzhänder” när han sa ”showtime”. Sophie log ännu en gång och gav honom en kram. När de skiljdes gav Wiktor henne tummen upp och viskade ”Lyckospark!” innan han vände på klacken och gick ner från scenen. Sophie stod ensam kvar.

”3 minuter till start, 3 minuter till start” hörde Sophie en röst eka ur högtalarna långt bak i omklädningsrummen. Publikens röster hade lugnat ner sig. Det var verkligen dags nu. Stunden hon hade väntat på i månader. Stunden som hon hade spillt blod, svett och tårar över. Hon tog ett djupt andetag, log för sig själv och intog sin position.

Showtime.

Publikens röster dog sakta men säkert ut. Ridån höjdes.
Sophie höll andan när hon såg publiken. Inte en endaste plats verkade vara ledig.
Scenen hon stod på var fortfarande mörk, men så tändes en strålkastare, precis på henne. Här och där hördes några oanden över hur vacker Sophie såg ut och kommentarer som ”Vad fin hon är, kolla mamma!” och ”Jag vill också ha en sån klänning, mamma!”. Sophie log inombords. Hennes balettklänning var väldigt fin, enligt henne själv. Tröjan var långärmad och ljusrosa. Kjolen var gjord av flera lager genomskinligt tyg, vilket gjorde att den såg väldigt fluffig ut och dessutom var även den rosa, mörkrosa för att vara exakt - inte undra på att så många flickor i publiken gillade hennes utstyrsel.

Tonerna flöt ut ur pianot som ett hav av perfekta vattendroppar. Sophie's första position var med ett böjt ben, det andra sträckt och armarna höjda i luften. Hon la sin tyngd på det böjda benet och tittade upp på sina fingrar. Vid rätt tillfälle i musiken ändrade hon position och hennes danssolo var fullt igång.

Efter att hon gjorde en Grand Jeté (splitthopp i luften) och hade landat på fötterna hördes ett obehagligt knak i hennes knän. Några i publiken blev skrämda och tjöt till, men Sophie fortsatte oberörd med sin koreografi – antagligen på grund av adrenalinet som forsade runt i hennes kropp. Några fler hopp och snurrar senare kändes det dock som att hennes ben började säga ifrån. Varje rörelse blev 10 gånger svårare att utföra och paniken växte inom henne. Tårögd kollade hon ut i publiken och såg alla upprörda miner och förtvivlat mumlande. Precis när hon skulle göra ett sista försök till en snurr kände hon en hand på hennes axel och en förskräckt röst som tjöt .

- Men Sophie! Vad gör du? Vad har vi sagt om dansandet?!
Sophie kollade till höger och halvt förblindad av tårar såg hon tant Miranda, i sina ljusblåa sjukvårdarkläder och det bruna håret uppsatt i en tofs. Sophie's ögon fylldes ännu mer med tårar och hon kastade sig på tant Miranda i form av en bamsekram.

- Förlåt mig, förlåt! D-det hände bara, jag var tvungen! Det var verkligen sista gången jag gjorde det här, snälla få bort smärtan! Det gör så ont!

Tant Miranda suckade djupt och ledde Sophie tillbaka till sängen igen, fixade till Sophie's dropp och tryckte in några siffror på skärmen till maskinen, bredvid sängen. Hon satte tillbaka nålen i Sophie's handled , la på henne täcket och satte sig på sängkanten. Sophie's snyftanden försvann sakta men säkert och efter ett par minuter låg hon i en djup sömn. Tant Miranda strök Sophie's huvud försiktigt med handen en bra stund, till och med efter att Sophie hade somnat.
- Kära barn, mumlade tant Miranda tyst. - När kommer du någonsin förstå...

Sophie vaknade efter nån enstaka timme. Hon satte sig upp i sängen och med minnena av hennes dagdröm tidigare idag slet hon av sig täcket.

Där var de.

Två ben-proteser som började över knäna och var två nyanser ljusare än hennes riktiga hudfärg.
Medan ögonen fylldes med tårar la hon på sig täcket igen och försökte somna om, försökte hitta tillbaka till drömmen där hon var en prima ballerina. Många av de sakerna hon hade velat göra för ett år sen blev, efter en hemsk bilolycka, ouppnåbara. Förbjudna.

Men oavsett hur ens fysiska hälsa ser ut i verkligheten finns det ingen gräns, inget förhinder, för ens fantasi. Ordet ”förbjudet” existerar nämligen inte i fantasins ordförråd.


Av Anna KN