Den fängslande själen


Du sitter under tunga gråa oktober moln och sprider ut din depression mellan gömda brinnande himlakroppar. Det är helt otroligt hur allt kan få plats under ett par fängslande revben. Du andas med en slitsam rytm samtidigt som regnet som faller ner från himlavalvet. Det blir förvirrat när det träffar dina porerna som fortfarande skriker sommar. Som om sommaren panikslaget vävts in i dina molekyler och vägrar att släppa taget. Och du blickar ut över staden som kräver, dömmer och förväntar saker av dig. Dom kräver något extraordinärt som dina händer inte kan utföra. Dina armar svider av längtan. Dina ben är för klena för att uppnå deras definition av perfektion. Du smälter in bakom en grå våt fasad. Nyanser av grått och svart.Du höjer din hjässa mot den gråtande himlen och låter vattendropparna karva djupa fåror i ditt hjärta. Det rinner ner mot din skuldra samtidigt som du undrar vart "och så levde dom lyckliga i alla sina dagar" tog vägen. Det som dom lovade så dyrt och heligt i böckerna när man var liten.
Ska du vara klyschig och säga hur du längtar tillbaka till när man var barn? När klockan bara var ett bakgrundsljud och du trodde att man skulle flyga lika oskyldigt som fåglarna på himlavalvet tills man bosatte sig någonstans där man kunde höra havet kyssa sanden med någon man älskade. Där bara miljoner liter av ljus kunde fylla din kropp och den enda smärtan du någonsin skulle få känna var om någon slog dig så blodet beklädde dina kinder. Och när dina lungor var utmattade av ålder så skulle du långsamt somna in i den korniga sanden under en ändlös himmel utan de minsta ångest eller tvivel.

Men nu sitter du här med facit i hand och verklighetens mörker omkring dig. Nu vet du att smärta är ett sådant brett begrepp. Den kan fylla varje vrå i din vilsna kropp, den livnär sig på din sorg och kramar ur all glädje. En dag blev den en del av dig. En dag hade den vävt sig in i dina atomer och fyllt dina vener med svart snö. Och en dag när du minst anade det kolliderade du, kraschade du in i en osynlig vägg som vi andra inte såg. Dina organ blev söndriga och violetta blåmärken klädde dina bleka nyckelben. Du kraschade i ett krig du obeväpnat knuffats in i mellan dig och depressionen. Och mellan frostbeklädda träd och utströdda hjärtdelar så gav du upp. Den 8 december var tyngden av tapetserade ångestladdade tankar för tung.

Det skulle finnas dagar när dom skulle få höra din själ sprudla av glädje. Det skulle finnas dagar då hela dina 18 åriga kropp skulle fyllas av glädje. Du hann aldrig känna det. Du kände bara det som krossade dig. Dom såg aldrig elden i din ryggrad utan bara ditt yttre. Bara djupa mörka ringar under dina brungröna ögon som om skogen avbildades i din lins. Jag är så ledsen att världen inte förstod och såg din smärta. Att dom bara dömde dig. Att din själ tystades ner och att de gömde dina outtalade ord någonstans mellan din torra strupe och din hjärterot. De gjorde dig så utmattad att du inte ens hade kraft kvar att bli kär. Du var för trött. Du var trött på att inte kunna andas i en syre fylld luft. Och när världen omkring dig kraschade så gjorde du likadant.

Jag är så ledsen att jag inte kunde ge dig en värld där ditt ledsna ansikte inte var osynligt utan enastående. Jag är så ledsen att jag bara kan ge mina andetag till minnena och inte i den kropp som du lämnade bakom dig. Jag är så ledsen att jag inte kunde stoppa blödningarna på mer en ett sätt. Jag är så ledsen att jag var så otillräcklig. Jag är så ledsen att jag var den enda själen som såg ditt stjärnstoft. Men mest är jag ledsen för jag säger hur ledsen jag är istället för att säga hur vacker du var och hur djupt jag älskade dig.


Louise J

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord