Älska mig själv

Jag? Nej, jag tycker inte om mig själv. Mina höfter för stora, brösten för små, ojämna ögon och finnar i mitt ansikte. Jag är inte vacker.

Framför den stora helkroppsspegeln står jag, en helt vanlig tjej och trycker ner mig själv. Undervärderar mina kroppsdelar och unika drag. Jag skakar snabbt på huvudet och reser mig. Bort från spegeln. Bort från det som visar hur ful jag verkligen är. Att undvika saker, jo det är jag bra på. I skolan vill jag sjunka ner i ett hål. Ett hål som tar mig till en annan värld där jag är den som jag vill vara. Jag önskar att jag bara kunde bli någon annan. Se ut på ett annat sett. Jag vill inte vara fast i den här fula kroppen längre. En annan version av mig själv. En snyggare version av mig själv. En parallell version av mig själv.

Samhällskunskap. Bland det tråkigaste som finns. Jag sätter mig längst bak i klassrummet i ett hörn. Vikarie? Säg att du skojar med mig. Första lektionen blir bara tråkigare och tråkigare. Mitt huvud sjunker sakta men säkert ner mot bänken medans vikarien diskuterar med sig själv om politiken i Sverige och dess brister. Ögonlocken känns som cementblock och det blir svårare och svårare att hålla de öppna. Det sista jag ser innan jag somnar är de vackra orangea löven som blåser runt i cirklar utanför fönstret.

Jag vaknar upp av en okänd gammal man som skakar på min axel. Mitt huvud flyger upp och kollar sig snabbt omkring för att se om någon tittar på mig. Tomt. Klassrummet är helt tomt. Mina ögon vandrar snabbt till den gamla, senapsgula klockan ovanför dörren. Tjugo över åtta. Det måste vara något fel. Lektionen började tio över åtta. Varför är ingen här?

”Vad gör du här så tidigt? Första lektionen idag börjar halv nio. Jag är vikarie här men jag förstår nog att det brukar vara läraren som kommer till lektionen tidigare, inte eleven?” Han tittar underligt på mig i förväntan till ett bra svar, en bra ursäkt till varför jag är här. Men jag vet inte. Vad ska jag då svara? Jag reser mig upp från stolen, tar mina böcker och skyndar mig ut ur klassrummet. Men på väg ut vänder jag mig om och kollar på vikarien som inte förstår vad som precis skedde. Mina ögon sneglar mot fönstret. Va? De vackra löven som fallit ner mot marken är borta. Istället syns en meter hög snö som täcker en stor del av fönstret. Jag skyndar mig ännu mer, nästan springer ut ur skolbyggnaden. Snön är fortfarande där. Hur? Hur är detta möjligt? Kylan tränger igenom den kalla t-shirten och koftan jag har på mig. Inne i skolan igen tar jag upp mobilen och läser tyst för mig själv. ”Tredje december…” Det kan inte vara sant, det måste vara en dröm. Tårarna faller ner från kinderna i paniken som slog mig. Tankarna rusar omkring i mitt huvud. Jag känner inte igen mig. Jag förstår ingenting.

Så diskret som möjligt försöker jag dölja tårarna och springer in mot toaletten. Jag tar tag i handfatet och ser mig själv i spegeln. Men i spegeln finns inte den där fula tjejen längre. En skapelse som liknar mig själv står där, vacker. En underbar kropp, långt blont hår, de vackraste ögonen jag någonsin sett. Är det verkligen jag? Jag blundar hårt men när jag öppnar ögonen och den svarta skuggan försvinner är jag samma vackra person. En, två, tre, fyra, fem, tänker jag och tittar ner på mina fingrar. Det är verkligen inte en dröm. Tårarna förvinner och ett flin uppstår. Ett flin som sällan visat sig på senaste tiden. Jag kliver ut från toaletten och genast ser jag flera blickar mot mig. Men dem här blickarna är inte som vanligt. Förut fick jag blickar som antydde, ”Jag bryr mig inte om dig”, ”Vem fan är du?”. Eller det är så jag tolkar dem. Mina svar till blickarna var mest att ignorera dem och titta bort.

Jag går runt i korridoren för att se om någon ser min drastiska skillnad. Men alla verkar vara upptagna med sina egna liv. Jag trodde att de skulle stirra, springa och skynda sig fram till mig för att böna och be om att bli min bästa vän. Att min skönhet skapar en skillnad till varför folk ska gilla mig. Skönhetsidealen som jag äntligen lever upp till. Men ingen bryr sig. Vad ska jag behöva göra för att få uppmärksamhet, för att någon faktiskt ska bry sig om mig? Ilskan sprider sig ut i varenda blodådra i kroppen, i varje hårstrå på mitt huvud, i varje liten del av denna kropp jag inte känner igen. Jag ställer mig utanför några klassrum där en stor mängd av elever sitter och väntar på att läraren ska komma, att läraren inte ska komma. Nu står jag i mitten. I centrum. Jag tittar ner på det smutsiga golvet. Jag tittar rakt upp mot den starka lampan.

”HALLÅ!?” Skriker jag och tittar runt på alla dumma barn. Alla elever som jag kan namnen på även om jag aldrig har pratat med dem. De som inte ens säger hej. Mina klasskamrater som knappt sagt ett ord till mig för att jag är så ful. Alla ögon är riktade mot mig. Men ingen säger ett ord.

Jag tänker. Tänker på allt. Jag är inte nöjd med det här utseendet. Ja, jag ser jättefin ut, men det här är inte jag. Jag har en lite bredare kropp, ett sött runt ansikte, smala unika ögon och ett stort vackert leende. Det är jag.

”Vad gör du här fortfarande? Lektionen slutade för tio minuter sedan. Jag är vikarie här men jag förstår nog att det brukar var läraren som är kvar sist i klassrummet, inte eleven?” Han tittar underligt på mig i förväntan till ett bra svar, en bra ursäkt till varför jag är kvar. Jag kollar direkt till höger där fönstret sitter. Löv. Orangea löv. Min blick förs vidare till klockan. Tjugo över nio. Jag tar upp mobilen och kollar på datumet i kalendern. 21:e oktober.

”Du behöver inte se så skrämd ut! Jag skojar bara med dig. Ärligt talat så skulle jag också somnat om jag var tvungen att lyssna på mig själv i en timme…” Han skrattar till och ett leende sprider sig över mitt ansikte.

På vägen till toaletten kollar jag ner på mina ben. Jag kollar på mina armar, mitt hår och till och med mina tår. Mitt flin bara växer och växer när jag inser att jag är mig själv igen. När jag kollar runt har eleverna som inte sagt ett ord till mig förut börjat le mot mig. Glädje sprider glädje. Äntligen kanske jag inte behöver vara ensam. Jag kommer inte behöva trycka ner mig själv längre.

I skolans toalett står jag nu, lycklig. Glad över att se mig själv så vacker. Ingen annan ser ut som jag och det är jag äntligen stolt över. Varför behöver jag se ut på ett speciellt sätt för att vara snygg? För att vara lycklig? Jag är mig själv, jag är vacker och jag är bäst på alla sätt och vis.

 

Matilda B.