I väntan på samtalet

Jag försökte väcka Sofia. Men hon knuffade bara bort mig. Om jag hade kunnat prata så hade jag väckt henne och då hade vi kunnat rädda honom. Men nu var de försent... 
Bilen var varm, och cheeseburgaren i munnen hade aldrig smakat så gott. Blandningen av brödet och osten gifte sig i munnen. Det var mörkt ute och då och då syntes små ljussken som verkade komma från det små stugorna längst vägen. Att han äntligen satt här i bilen med mig på väg hem var ofattbart. Fast inget var klart än, hans vidriga knöl i hjärna var kanske inte borta. Men vi skulle ha en bra kväll ändå och försöka glömma samtalet som skulle komma senare på kvällen. Vi blev tillsammans för sju månader sedan. Tanken på att han kanske inte finns kvar snart var obehaglig. 
  • Kan jag få min cola Sofia? Sade han med en torr hals.
  • Här! Hur mår du? Frågade jag försiktigt. 
  • Jag har lite ont i huvudet, men inte alls lika mycket som förut. 
  • Bra, vill du ha en Ipren? Det kanske släpper då?! 
  • Nej tack, det är lugnt. Jag tror bara att jag behöver äta lite. 
Jag log mot honom, jag fick lite fjärilar i magen. Han drog handen genom mitt långa blonda hår. Jag fick samma känsla i kroppen som när han sa att han älskade mig första gången. Jag kände hur hela kroppen smälte liksom en glass i solen. Jag lade huvudet på hans axel. Han lutade sitt huvud mot mitt. 
Jag satt hemma och väntade på Sofia. Så här orolig hade jag aldrig varit för henne någon gång. Varenda kväll har Sofia berättat hur mycket hon saknar honom när han är på sjukhuset, och knappt då har jag orkat lyssna.  Hur skulle jag då orka med att sitta och trösta henne varje kväll? Hon är min bästa vän men även jag tycker att hon överdriver ibland. Men tänk om han inte är med. Det tog sådan tid. Jag hade ingen mobil så jag kunde inte ringa och fråga. Jag kände hur tonfisken dansade i magen och då och då försökte den hoppa upp ur munnen. Den känslan var obehaglig. Jag kunde inte heller förstå klockan, men min lilla hjärna fattade att det hade tagit längre tid än va det borde. Då hördes en svag pipande signal från bottenvåningen. Jag skyndade ner som om jag vore Spiderman. Där stod hon, mitt hjärta stannade nästan. Han var inte där. Men hon hade ett leende på läpparna. Lätt som en fjäder flög jag upp i hennes famn, lade huvudet på hennes axel och hjärtat började slå igen. Där stod han, han var här. Jag kände hur hela kroppen log. Nu viste jag att jag skulle slippa hennes vattenfall till tårar falla på min håriga kropp.  
Vi var äntligen hemma och han var med. Vi satt hela kvällen och pratade, jag, min kille och min allra bästa vän, Grazy. Vi hade så kul. Jag kunde fortfarande inte fatta att han var här, att han satt i soffan med mig. Vi satt och pratade i flera timmar.  
  • Hur mår du nu? 
  • Sådär, huvudvärken är värre nu.
  • Ska jag ringa till sjukhuset?
  • Nej, klockan är ändå snart nio. Dom skulle ringa då och säga provresultaten.
  • Okej. Sa ja och försökte låta förstående.
Jag ville ringa men han sa ju nej. Tänk om hans cancer inte var borta. Tänk om den är kvar. Tänk om han… NEJ! Så får jag inte tänka. Jag kollade på Grazy, det kändes som hon var gladare än jag, att han var här. Hon pillade på den gula bollen. Om hon hade varit på dåligt humör hade hon inte ens rört bollen men nånting gjorde henne glad. Men inte lite glad, hon var verkligen jätteglad hennes ögon var lika stora som golfbollar och hon kunde inte riktigt sitta still.
Den här bollen är så tråkig. Men jag var tvungen att hålla på med något annars hade ja sprungit runt i huset som den där fågeln på kalle anka på julafton. Det var de jag ville för nu skulle jag slippa trösta henne varje kväll och varje morgon och varje dag eftersom hon inte skulle gått till skolan för att han inte fanns mer. Vilket skulle betyda att jag inte skulle varit själv hemma och då skulle jag inte kunna sova i hennes föräldrars säng. Den var lika mjuk som molen såg ut att vara och alla kuddar… ja ska vi ens prata om alla kuddar. Det var som att ligga i ett hav av marshmallows och täcket för den delen ett paradis av fjädrar. Men det var såklart förbjudet område. Var jag i den sängen när familjen var hemma så blev jag utskickad.
Klockan var nio vilket betydde att sjukhuset skulle ringa snart. Jag fick en klump i magen. Jag börjar bli nojig igen. Svaret på min pojkväns framtid kommer att meddelas i det där samtalet från sjukhuset. Tänk om allt är bra! Tänk om den är borta! Tänk om den är kvar! Tänk om han kommer att dö! Alla möjliga tankar flög runt i huvudet. Jag vet att jag tänker alldeles för mycket. Men tänk om det inte är bra! Vad ska jag göra då?  Jag vet att dom inte kommer att säga i samtalet om han kommer att dö, men det dom kan säga är att vi måste åka in igen. Precis då ringer telefonen först vågar jag inte svara, det går några signaler innan jag tar upp telefonen och säger:
  • Hallå!?
  • Hej! Vem är det jag pratar med?
  • Sofia. Sa ja försiktigt, hela min röst dallrade.
  • Är det du som är Alexanders flickvän? Sade damen i telefonen snällt.
  • Ja, hur har det gått med provresultatet? Frågade jag.
  • Vi har tyvärr inte hunnit göra en bedömning på alla resultaten än, så jag kan inte säga hur det ser ut. Men vi ringer om en timma igen och då lovar jag att vi har ett svar till er.
Jag viste inte vad jag skulle svara. Men jag var tvungen att säga någonting. Så jag sa:
  • Okej.
Sen lade jag på. Jag gick in till mitt rum där Alexander var. Han frågade vad dom hade sagt och jag berättade exakt vad dom hade svarat. Han sa att han ville försöka sova lite. Så vi lade oss i sängen och jag somnade direkt.
Klockan var snart tio. Jag satt förväntans fullt utanför Sofias rum och väntade på att telefonen skulle ringa. Jag hörde hur någon i rummet tryckte ut några tabletter ur en karta. Då fick jag en obehaglig känsla i kroppen. Jag puttade till dörren och smög in försiktigt. Då såg jag vad det var som gjorde att jag fick en obehaglig känsla. Jag hoppade upp i sängen, jag försökte väcka Sofia. Men hon knuffade bara bort mig. Om jag hade kunnat prata så hade jag väckt henne och då hade vi kunnat rädda honom. Men nu var de försent av ren rädsla sprang jag snabbare än blixten ut ur rummet och ner för trappan och raka vägen ut genom kattluckan. Regnet öste ner utanför, mina tassar blev lika kalla som is.
Jag vaknade av att telefonen ringde. Försiktigt klev jag upp ur sängen för att jag inte ville väcka Alexander. Jag lyfte på telefonen och sa:
  • Hallå
  • Hej Sofia, Jag vill bara meddela dig att provsvaren visar att hans tumör är helt bort.
  • Är det sant? Frågade jag med en överlycklig röst.
  • Ja, men vill att han kommer in på måndag bara för att se så allt är bra. Det ligger inte bara fysiskt utan det tär på ens krafter att veta att man har cancer.
  • Jag förstår. Tack så jättemycket. Hejdå!
Jag lade sedan på och rusade in i mitt rum, hela min kropp log. Men på golvet i mitt rum möttes jag av nån hade spytt men spyan var vit precis när jag vänder mig mot honom ser jag, han var helt blek, ögonen stirrade rakt ut i rummet, han andades inte, han var död…

Lisa L

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Restaurangen