Novell

Fängslad, fri och tvärt om

Jag ligger på marken, blodig, kallsvettig och sårad. Det trycker i bröstet samtidigt som kallsvetten rinner och kvällens kyla i samma stund slukar den enda värme min dunjacka försöker bibehålla. Blåmärkena av slagen gör inte längre ont. Bort domnandet av kroppen jag äger, kroppen jag bestämmer över är sårad och näst intill orörlig. I chock försöker jag resa mitt skelett på mina magra och rangliga pinnar. Tar ett steg mot trygghet, ramlar ihop som ett korthus i vind.

Jag hoppar av mitt tvåhjuliga och vita fordon och ställer min fot på den asfalt som matchar med färgen på min cykel. Försöker låsa fast den vid cykelstället med mitt favorit cykellås. Det jag fick av pappa i födelsedagspresent förra året. Frosten hade greppat tag om låset i tänkande stund, nyckeln ville inte. Igenfruset som alla sjöar här i Piteå. Efter frustrationen hunnit brista ut så besegrade jag frosten. Jag sätter fast låset och det sitter som en smäck. Efter plockar jag ut min skolväska ur cykelkorgen. Ur skolväskan tar jag ut de 100kr pappa gav mig idag. Som en present till skoldagen, en present jag vet att min rara pappa inte har råd med. Efter mitt leende på läpparna vänder jag mig mot entrén, magen knyter sig men jag trotsar min knut och tar mig mot dörröppningen. Klockan som sitter på husfrontens röda och vackra vägg slår 08.10. Jag träffar min klass för första gången om 10 minuter. Pirrigt! Mina skakiga ben ranglar sig fram till den stora entrédörren. Jag öppnar dörren, snarare porten och smyger in i min framtid. 

Dörren öppnas, frisk luft drar sig ner i mina friade lungor. Fria från fängelsets tunga luft. Inte bara mina lungor är fira, hela jag är fri. Inte bara från fängelsets tunga luft utan fängelsets instängda doft, tråkiga design och oljud. Jag blir så fångad i stunden, den vackra utsikten, och gräset jag inte känt under mina fötter på flera år, doften och smaken av frihet jag saknat. Men något stör mig i mitt halleluja- moment. Mina blåmärken, en av dem som stör mig extra mycket. Varje gång jag stänger mitt öga, öppnar det igen så gör det ont. Min blåtira. Livet på ett fängelse är inte så lätt för en sådan som mig, en sådan man ingen i samhället uppskattar. 

Jag kliver in på min nya skola, lukten är något jag känner igen. En lukt jag upplevt tidigare. Luktar det såhär i alla skolor? Lukten är tunn och faktiskt lite fräsch. Värmen trycker på och jag tar av mig min turkosa sjal, rosa mössa och vita vantar. Mina upptäckarglober ser sig omkring. En konstig staty, en matälskare till lärare, en bricktrappa upp till de tre andra våningarna och inte så mycket mer, förutom den odugliga färgen på väggarna. Då jag plötsligt avbryts, avbryts av något som är vanligt för mig. Vart jag än går, på stan och i skolan. Blickar. Uttittad av alla för ingen anledning alls står jag där, lilla jag. Står jag där mitt emot min klass och mitt emot min framtid.

Jag stänger mitt öga, öppnar det igen. Det svider, inte för den starka solen som slår mot mina ögon i den frusna vintereftermiddagen. Inte för blåsten, den blåst som susar förbi. Utan min blåtira. Men det är inte heller mitt enda bekymmer. Jag känner ett sug, ett sug som jag måste åtgärda. Jag strosar runt på gatorna som en hök, sökande efter en problemlösare. Ett offer, svagt och vekt. Jag kan ge mig på. Eftermiddagen slår långsamt över till mörker, mörkret för med sig ännu mer kyla. Kylan är inget jag bryr mig om. Men jag håller på att förlora mitt sinne. Mitt psyke klara inte mer, jag håller på att tappa mig själv. För varje människa jag ser så växer det starkare och jag måste bara ha, jag behöver! 

Mitt hem är det enda jag tänker på. Men det enda som skapar ett leende på mina läppar denna trista men soliga eftermiddag är pengarna min snälla pappa gav mig. Ett hundra svenska kronor,

tänker jag tyst i mitt huvud. Jag lovade honom att jag skulle unna mig något gott efter skolan. Jag gör som jag har lovat, tar min skolväska ur mitt gröna skåp, stänger det och smyger mot den fulfärgade lobbyn och ut ur entrédörren. Den dörr lilla jag upplever som en port. 

Traskande, sökande och frågeställd i min varma dunjacka rör jag mig ut i den kyla som letar sig upp i mina bihålor. Den asfalt som på sensommaren är grå, det gräs som omringar skolan som på sensommaren är grön och de två träd som på sensommaren är fyllda med löv är täckta av vitt och vackert puder. Cykeln står inte mer än några klumpiga meter framför mig, dock lite osynlig då årstidens tydliga mörker har greppat tag om omgivningen och cykeln smälter in i asfaltens färg. Jag börjar gå mot livsmedelsbutiken, butiken jag lovade pappa att jag skulle gå till, och unna mig något gott. Jag börjar gå mot skogen där cykeln inte kan färdas igenom, den genväg som är i princip obrukbar på vintern men den genväg som kommer spara mig tid. Börjar gå mot butiken i det mörker som slukar mer och mer, går mot butiken, mitt löfte och min framtid. 

Öppnar mitt öga, det gör ont... stänger mitt öga, öppnar det igen. Det gör ont. Suget som bara kan få mig att överleva. Suget av något alla behöver ibland. Ljuset som inte existerar utanför trottoarernas kanter får mig att vilja fortsätta. Mörkret är så dystert och tråkigt, ljuset ger liv och glädje. Plötsligt som ett slag i rätt riktning ser jag livsmedelsbutiken som lyser upp med sin skylt, den ligger på andra sidan skogen. Ljuset skiner genom skogens träd och tydliga glesa struktur. Då jag ser en rosa mössa, den lyser upp så som butiken. Men inte på samma sätt, den lyser upp på det sätt att jag vet vem som ska lösa mitt problem. Jag ser direkt hur en person är svag, osäker och blyg. Gångstilen avslöjar allt. Ett sista hjärtskärande blink innan mitt problem i nästkommande få ögonblick är löst.

Jag flyger ner i backen med ett slag i magen, den asfalt som är kall, hård och full av rullgrus träffar mig i svanskotan. Det första slaget, det i magen känns inte då rysningen av kollisionen med asfalten drog sig förbi varje ben och nerv, varje litet hårstrå och förlamade mig. Mannen som hukar sig framför mig tar ner sina kalla och gubbiga fingrar i mina byxor. En rysning som övergår till chock. Den chock som är obeskrivlig. Min kropp, den som är stelnad till is, inte av kylan utan mer stelnad som i paralyserad är helt orörlig. Jag vill skrika men mina stämband vill inte. Jag vill fly men gubben vill inte. Han greppar tag om det sista jag ville att han skulle greppa tag i. Innan jag får ett sista slag i magen så hör jag mannen tacka för pengarna. Sekunden han går ifrån min nedslagna och sårade kropp, både fysiskt och psykiskt så vräker han ut sig det ord som sårar mig dag ut och dag in. Till och från skolan och det ord som väger bly. "Jävla bög". 

Samuel H