Tvillinghusen

Jag drog upp mina persienner och bländades av höstens tidiga solstrålar. Jag försökte se om hon var vaken, men rummet verkade tomt. Jag och hon brukar alltid säga godmorgon när vi vaknar, men idag var hon inte vaken. Sådant händer väl ibland antar jag, kanske hade hon försovit sig, gått upp tidigare för att duscha eller kanske bara glömt bort att skriva godmorgon på en lapp för att sedan hålla den mot fönstret och le mot mig, som var vår egen version av “godmorgon” följt av en icke visuell kram.

Hennes rum låg jämsides med mitt, i två oskiljaktiga hus bredvid varandra. Våra fönster var riktade mot varann, och husen såg exakt likadana ut på alla sidor. Enligt google byggdes husen till minne av tvillingtjejerna Hillman, som hittades i sina sängar med varsin kniv nertryckt i bröstkorgen 1917, 2 September. När jag kom ner till köket satt mamma med dagstidningen framför sig och en latte i handen. Jag mumlade godmorgon och sträckte mig efter ett äpple. “Älskling, jag tog fram din jacka igår kväll. Det ska bara bli 13 grader som högst idag. Nu är det verkligen kallt. Det märks verkligen att det inte är augusti och sommar längre, fy vad snabbt det vände.” Tanken på att den varma sommaren övergått i kall och mörk höst fick mig att rysa. Inte augusti längre, nu skulle det bara bli dystrare och kallare. Men jag nickade tacksamt åt hennes handling och slängde på mig jackan medan jag traskade ut genom dörren, förbi tvillinghusen och bort mot skolan. Idag skulle vi ha prov, så det var bäst att jag skyndade mig. På hemvägen från skolan hade jag kommit fram till slutsatsen att det var ytterst ovanligt, näst intill sällsynt att hon missade att säga godmorgon. Om hon av någon anledning skulle få förhinder skulle hon iallafall sätta en lapp på fönstret som förklarade varför, som vi brukade göra när vi blev upptagna. Jag hade heller inte sett henne i skolan idag, och alla visste att hennes familj aldrig hade råd med att göra dagsutflykter, så jag bestämde mig för att knacka på. Det verkade som om ingen var hemma i huset som var så likt mitt att jag var tvungen att dubbelkolla att det stod på vänster sida den stora, numera orangea eken, och inte höger. Men efter några minuters väntan som resulterade i att ingen öppnade, bestämde jag mig för att komma tillbaka senare.

 

Kvällen hade jag spenderat framför mitt fönster i väntan på något tecken från hennes rum, men inget hände. Klockan i min mobil visade 22.13 och jag bestämde mig för att gå och lägga mig. Först skulle jag bara kolla om hon agerade mer välkomnande denna gång. Om hon var sjuk ville jag verkligen vara den sortens kompis som kommer över för att hälsa “krya på dig” och bara visa att man faktiskt bryr sig.“Ska jag gå ut och låta hundvalparna kissa en sista gång ikväll Mamma?” Jag frågade den frågan eftersom att jag garanterat skulle få hjälpa till med hundarna hur jag än gjorde ikväll, det var bara en tidsfråga innan jag behövde göra det ändå. Och dessutom skulle jag aldrig få gå ut klockan tio på kvällen av någon som helst annan anledning. “Självklart” När jag bundit fast hundarnas koppel vid eken gick jag fram till dörren. Huset var mörkt och det enda rummet som lös var hennes. Denna gång tänkte jag inte skrämmas iväg av att ingen öppna, och som tur var åkte dörren upp när jag tryckte ner handtaget. Ingen verkade vara hemma, så varför var dörren upplåst? Det var inte svårt att hitta upp till hennes rum eftersom att husen var likadana på insidan också. Dörren var stängd och jag tog ett djupt andetag innan jag tryckte upp den. Jag såg att det låg en lapp på hennes skrivbord. Det var skrivet “Godmorgon” med stora svarta bokstäver och tejpen var redan fastklistrad i hörnen, lappen var redo att sättas upp på fönstret, så varför satt den inte där? Jag vände mig om och skulle gå igen eftersom att hon inte verkade vara hemma, när jag kände att hennes fingertoppar nuddade mitt smalben. Instinktivt vände jag mig om och såg hennes hand sticka ut från täcket. Eftersom att jag inte sett henne imorse ville jag bara väcka henne och kolla om hon var frisk, så jag drog bort täcket över hennes överkropp och blev minst sagt chockad av synen. Jag såg blod som koagulerat runt hennes bröstkorg, runt kniven. Jag stapplade bakåt men kände hur två par händer grep tag i mina armar och ben och placerade mig bredvid henne i sängen, och jag förstod att jag skulle bli kvar där. Nu i efterhand önskar jag att jag inte hade ljugit, och att jag för en gångs skull faktiskt låtit mamma stoppa mig, hon ville det trots allt av kärlek, för att skydda mig. “Jag älskar dig Mamma, förlåt” viskade jag sekunden innan kniven skar igenom huden, in i bröstkorgen, och jag tog mitt sista andetag.


För hundra år sedan, 2 September 1917 hade två flickor hittats döda i en säng i ett hus som tidigare stått här. Idag var det 2 September 2017, och ytterligare två flickor hade hittats döda i ett av tvillinghusen, med varsin kniv i bröstkorgen, exakt 100 år senare.” Händelsen hamnade på förstasidan i dagstidningen runt om i Sverige morgonen därpå, och för att dessa underliga mord inte skulle upprepa sig, togs det beslut om att husen skulle rivas. Kriminalare blev inblandade, men ingen hittade något DNA från eventuella mördare. Polisen sa samma saker om och om igen: “En av flickorna har identifierats, men den andra flickan verkar inte ha några ID handlingar, och vi har inte kunnat säkerställa vem hon var. Inga anhöriga har hört av sig, och enligt grannar och andra personer har huset stått tomt ett decennium, och ingen har någonsin sett flickan förr”.


Hedda O