Det avgörande
Min magkänsla säger att gå ut i hyperrymden skulle vara detsamma som självmord, men jag har tappat mitt grepp om vad det kan betyda.
Att tänka är svårt inne i rymdskeppet. Min hjärnkemi är inte som den en gång var. Kemi är inte som det en gång var.
Vi var stolta över att vara med i programmet, sitta i terminalen i väntan på den långa elektriska tonen som bjöd oss in i rymdskeppet. Vi gick ombord med ren, barnslig tro, våra vinterrockar och handbagage i handen, avgångspapper skarpt i vita kuvert.
På jobbet gjorde de en pensionsfest till mig. Jag minns en flygande tårta, "Ha en säker resa rymdmannen" stod det i blå glasyr.
Jag trodde att det var en bra sak det jag gjorde, en modig sak. Avgörande.
Ingen som jag kände hade återvänt från rymdskeppet, men det verkade inte vara viktigt. Volontärer återvände som hjältar. Det var på nyheterna. Ibland höll testpiloter och testpassagerare tal på Råbys kommuncentrum, men jag var aldrig där.
På Råbys internationella flygplats jämförde vi alla anteckningar medan vi väntade och letade efter någon som kände en tidigare volontär. En kusin. En kollega.
Ingen gjorde det, inte en enda.
Vi ljög genom trånga leenden, upprepade slogans om äventyr som glimmade i våra sinnen som kromraketer. Ett litet barn i sätet bakom mig skrek när dörrarna väste stängda. Hennes föräldrar såg ursäktande ut som om skrik vore ett orimligt svar.
Mänskligheten behövde frivilliga. Jorden höll på att ge upp på oss och djurförsök hade redan lärt oss allt som gick. Vi gjorde viktigt arbete. Avgörande arbete.
Jag kände aldrig lyftet, men stjärnorna strök förbi fönsterna precis som i filmerna, ljusa streck över mörkret.
Det varade inte länge.
Stjärnspåren i neon tappade smutsigt ljus tills det inte fanns något utom en beige glöd. Broschyren sa att de löste nyckelproblemen med människans åldrande och bräcklighet, hur tiden äter oss som vatten snidar dalar i sten.
Avgörande arbete.
Dagarna gick. Vi var inte trötta, hungriga eller sjuka. Inga klagomål. Inte ett enda.
Det är svårt att göra mycket utan tid. Händelser ställer sig inte i ordentlig ordning på de sätt vi tar för givet, ögonblick strängade ihop som pärlor på en kedja. Din hjärna gör vad den kan; vägrar att släppa linjär tid.
Jag ville nå nödutgången och så småningom befann jag mig framför den. Jag gick inte dit. Den röda spaken kändes elektrisk i mina händer, som stick och nålar.
Den lilla flickan hade inte slutat skrika och blödde ut ljud i en enda långvarig ton.
Jag koncentrerade mig på att dra i spaken och hoppades att något skulle förändras. Evigt är mer utomjordiskt än någon konstig planet jag någonsin kunnat ha föreställt mig. Mänskligheten behövde frivilliga.
Framtiden blöder.
Att tänka är svårt inne i rymdskeppet.
Jag minns en flygande tårta, " Ha en säker resa rymdmannen" i blå glasyr och dörrarna väsnades stängda.
På kommuncentrumet hörde jag slogans om äventyr, jag hörde bra saker. Modiga saker. Tonen i mina öron var lång och elektrisk och fick mig att tänka på en liten flickas skrik. Vi gick ombord på rymdskeppet.
Volontärer återvänder som hjältar.
Slut.
J L
Att tänka är svårt inne i rymdskeppet. Min hjärnkemi är inte som den en gång var. Kemi är inte som det en gång var.
Vi var stolta över att vara med i programmet, sitta i terminalen i väntan på den långa elektriska tonen som bjöd oss in i rymdskeppet. Vi gick ombord med ren, barnslig tro, våra vinterrockar och handbagage i handen, avgångspapper skarpt i vita kuvert.
På jobbet gjorde de en pensionsfest till mig. Jag minns en flygande tårta, "Ha en säker resa rymdmannen" stod det i blå glasyr.
Jag trodde att det var en bra sak det jag gjorde, en modig sak. Avgörande.
Ingen som jag kände hade återvänt från rymdskeppet, men det verkade inte vara viktigt. Volontärer återvände som hjältar. Det var på nyheterna. Ibland höll testpiloter och testpassagerare tal på Råbys kommuncentrum, men jag var aldrig där.
På Råbys internationella flygplats jämförde vi alla anteckningar medan vi väntade och letade efter någon som kände en tidigare volontär. En kusin. En kollega.
Ingen gjorde det, inte en enda.
Vi ljög genom trånga leenden, upprepade slogans om äventyr som glimmade i våra sinnen som kromraketer. Ett litet barn i sätet bakom mig skrek när dörrarna väste stängda. Hennes föräldrar såg ursäktande ut som om skrik vore ett orimligt svar.
Mänskligheten behövde frivilliga. Jorden höll på att ge upp på oss och djurförsök hade redan lärt oss allt som gick. Vi gjorde viktigt arbete. Avgörande arbete.
Jag kände aldrig lyftet, men stjärnorna strök förbi fönsterna precis som i filmerna, ljusa streck över mörkret.
Det varade inte länge.
Stjärnspåren i neon tappade smutsigt ljus tills det inte fanns något utom en beige glöd. Broschyren sa att de löste nyckelproblemen med människans åldrande och bräcklighet, hur tiden äter oss som vatten snidar dalar i sten.
Avgörande arbete.
Dagarna gick. Vi var inte trötta, hungriga eller sjuka. Inga klagomål. Inte ett enda.
Det är svårt att göra mycket utan tid. Händelser ställer sig inte i ordentlig ordning på de sätt vi tar för givet, ögonblick strängade ihop som pärlor på en kedja. Din hjärna gör vad den kan; vägrar att släppa linjär tid.
Jag ville nå nödutgången och så småningom befann jag mig framför den. Jag gick inte dit. Den röda spaken kändes elektrisk i mina händer, som stick och nålar.
Den lilla flickan hade inte slutat skrika och blödde ut ljud i en enda långvarig ton.
Jag koncentrerade mig på att dra i spaken och hoppades att något skulle förändras. Evigt är mer utomjordiskt än någon konstig planet jag någonsin kunnat ha föreställt mig. Mänskligheten behövde frivilliga.
Framtiden blöder.
Att tänka är svårt inne i rymdskeppet.
Jag minns en flygande tårta, " Ha en säker resa rymdmannen" i blå glasyr och dörrarna väsnades stängda.
På kommuncentrumet hörde jag slogans om äventyr, jag hörde bra saker. Modiga saker. Tonen i mina öron var lång och elektrisk och fick mig att tänka på en liten flickas skrik. Vi gick ombord på rymdskeppet.
Volontärer återvänder som hjältar.
Slut.
J L
Kommentarer
Skicka en kommentar