Novell
Klockan är 23:39 när jag ser dig för första gången
sedan i somras. Klockan är 23:39 när jag står iklädd en billig
halloweendräkt jag grävde fram ur garderoben några timmar tidigare och du står
i andra sidan rummet med kompisarna du alltid pratade om men jag aldrig fick
träffa. Ni är utklädda till sjömän hela gänget förutom din
kompis Anton som är utklädd till något som verkar vara en vampyr. Eller
hette han Anton? Jag vet i alla fall att det var han som du
sommarjobbade tillsammans med den sommaren vi träffades och att det är han som
du brukade planera din framtid med. Klockan är 23:39 och det vet jag för
att det är vid det klockslaget som tiden står helt stilla. Lady Gagas röst och höga tempo som
spelades i högtalarna har blivit till en mörk stämma där orden blivit urskiljbara. Ella
som stod bredvid mig och skrek-sjöng med i texten har nu stannat mitt i en
rörelse och det enda som rör sig, det enda som lever i
rummet är mitt hjärta som slår hårt hårt hårt så det känns som det
kommer sprängas. Som att dansgolvet kommer fyllas med små delar av mitt hjärta som
alla sedan hoppar och dansar på som om det vore ingenting. Som om jag inte står
mitt på dansgolvet med ett trasigt hjärta utspritt över dansgolvet och
inte längre fungerar.
Vi låg i din säng bland sköljmedelsparfymerade lakan, den
där doften jag kände igen från dina kläder också. Filmen som spelade i
bakgrunden på din tv hade pausats och kvar fanns enbart ljudet av våra andetag.
Dina andetag som jag för en stund försökte synkronisera mina andetag med, höll andan en
stund för att sedan andas ut när du andades ut. Mina ben låg omslingrade runt dina ben och om jag hade sträckt mig fram två centimeter hade våra näsor
nuddat varandra men ändå kändes du för långt ifrån. Du var för långt ifrån mig trots att våra näsor nästan nuddade varandra
och jag andades i takt med dig i försök av att få komma närmare dig. ”Vad tänker du
på?” frågade jag och tänkte att jag i alla fall kan försöka sätta mig
inuti ditt huvud. ”Jag tänker på att jag aldrig vill att du ska åka hem, någonsin.”
Ditt hår har blivit längre sedan vi träffades för sista
gången, det hår som i
somras var för kort för mig att ta tag i med fingertopparna har nu blivit så långt att du kan lägga det på sidan. Jag tänker
på hur det skulle kännas att dra fingrarna genom ditt hår nu, skulle det kännas hårt
och tjockt eller skulle det kännas varmt och mjukt som det brukade göra? Oavsett
så spelar det ingen roll, för där står du på andra sidan rummet och avståndet mellan
oss har aldrig varit så stort. Jag väntar på att du ska se mig stå här och hoppas för en stund
att tiden ska stanna för dig precis som den gjorde för mig och att ditt hjärta också
ska slå hårt hårt hårt så det känns som det kommer sprängas över
hela dansgolvet. Men ditt hjärta sprängs inte över hela dansgolvet precis som mitt gjorde utan du kollar
ner i golvet så fort du mött min blick och skrattar vidare till något dåligt
skämt som någon utav dina sjömansklädda kompisar sagt.
”Jag vet inte vad mer jag ska säga” sa du, och det var som
att du dog precis framför mig. Det var som att falla på knä och hålla ditt
huvud mellan mina händer, ambulanspersonal som kommer medan ljudet av sirener
tjuter i mina öron. Mina händer fläckiga av blod och din kropp som försvinner
bort i en ambulans någonstans i periferin. Men du var fullt levande sittandes
framför mig och det enda som dött inom dig var dina känslor för mig. Ljuden
från köket där din mamma slamrade med kastruller och din lillasyster kollade på
tv var de enda som upptog tystnaden, för där satt du framför mig helt tyst och jag hade
ändå ingen luft kvar att forma ord på. Det hade varit tyst i tio minuter när
jag la mina händer längs med fjunen kring din nacke som jag alltid gjorde men
den här gången ryckte du till. Du ryckte till och mötte min blick och min kropp
blir iskall för det är första gången du kollat på mig på det sättet. Som om jag
helt plötsligt var obetydlig. Du ville inte ha mig längre.
Klockan är 23:39 när bitar av mitt hjärta ligger utspridda
över hela dansgolvet och jag lägger extra tyngd i mina fötter så att det ska bli
svårare för mig att gå fram till dig. Så att det ska bli svårare att gå fram, lägga mina
fingrar längs din nacke och viska att vi kanske ska gå någon annanstans. Vi är ju ändå mycket bättre än
alla andra på den här festen. Men ditt namn i min kontaktbok på telefonen är fortfarande
”ring inte för fan” och du kollar på mig som om jag vore
vem som helst. Som att du aldrig introducerat mig för din mamma och som om jag aldrig låg i
din säng med dina fingrar som knäppte upp min tröja. Klockan slår
sitt första slag på något som känns som flera minuter när jag måste
springa till en av festlokalens toaletter och hulka över toalettstolen som man gjorde
när man var sexton. När jag står böjd över toalettstolen gör det fortfarande
precis lika ont. Ditt liv och alla andras liv fortsätter. Ditt hår växer, fastän jag aldrig mer kommer få röra det och
årstiderna går förbi, fastän du inte är här hos mig. Klockan är 23:43 när jag
inser att eftersom du fortfarande skrattar med dina sjömansklädda kompisar och årstiderna fortfarande går kanske jag också borde göra det.
E S
Kommentarer
Skicka en kommentar