Surrealism!

De osynliga kamerorna filmar mig på gatan. En okänd men samtidigt bekant voyeur klädd i rött

sammet njuter av mitt hopplösa hat och min bittra sorg. Skyskraporna som når den askgrå himlen vakar över mig, och röken i luften får mig att hosta. Människor går snabbt på trottoaren och jag måste öka takten. Under trottoaren begravde jag min röst för flera år sen, och än idag har jag inte lyckats få tillbaka den. De digitala affischerna och neonskyltarna reflekteras på den lätt snötäckta marken. Ny-kultur i sin renaste form, och jag blir tårögd.

Min dionysiska filmskapare verkar mer entusiastisk och berusad än vanligt ikväll. Storstaden får trots allt skimrande ansikten av våra självlysande äventyr på natten. Du förskönar mig, jag vanpryder dig. Människor går förbi mig och jag känner ensamheten genomsyra min kropp. Jag vill kalla det här för utanförskap, men jag vet att mina upplevelser är triviala. Vi pretentiösa poeter förtjänar att stå på scen och bli utskrattade ibland. Inte ens konfettin kan dölja skammen då. Folket vill se konservativa utseenden och beteenden, och jag har inte lyckats leverera. Eftersmaken av blod, konfektyr och den bittra absinten är kvar i munnen. Silverhalsbandet på mitt glittrande nyckelben är en av få saker jag har kvar. Rött, avskavt nagellack. Fingertoppar som blivit frostbitna och en hjärna som tappat all kontroll. Nu är jag endast ett vandrande lik med mindervärdeskomplex. Musiken från festen spelas fortfarande under skinnet, och synten sitter fast bland tankarna.

Mer!

Mer!

Mer!

Och vi är tillbaka.

Trafikljusen byter färg för snabbt, och mitt sinne hänger inte med.

 

 

Resan hem brukar bestå av två tåg och skådespeleri. På tågstationen känner jag hur jag fortfarande filmas. Konsten stryper mig idag. Färgen lämnar mina ögon och hamnar nog i något obskyrt konstgalleri i Paris, eller kanske Hong Kong. Jag letar runt bland tankarna, men hittar inte manuset. Tåget anländer och jag stiger på. I sätet känner jag mig tryggare. En blond kvinna klädd i en svart kappa på perrongen tänder en cigarett och börjar gråta. Hon ser ut att ha blivit tagen från gatorna i 5o-talets New York, och sedan placerats på en tågstation där tiden endast består av några få minuter.  Rostaggar och rök lämnar hennes mun, och de exponerar känslor på det mest skeva sätt. Hennes röda läppstift är intakt, men åsynen är makaber. Hennes safirblåa ögon möter mina, och jag träffas av hennes desperation. Här inne är jag skyddad från den bitande aftonkylan. Filmskaparen syns inte till på stationen längre. Mänsklighet är förbjudet i filmerna, och kvinnan har förstört inspelningen. Tåget börjar åka och jag sluter ögonen.

 

Framför mig sitter en kropp med ett bitterljuvt, halvt ansikte som läser poesi. Händerna är vackra, med påmålade blodådror. Hon ler stort och vampyriska hörntänder avslöjas. En delikat blandning av det mest gudomliga. Runt omkring oss är kosmos, och jag ser guldfiskar simma bland stjärnorna. Månen badar i natthimlen. Mina öron fylls med iskallt vatten . Jag faller, men sitter still. Filmskaparens ögon lämnar orden och tittar på mig. Smaken av apelsinläsk känns i halsen.

“Är du Gud?” frågar jag nyfiket.

“Vad ser du mig som? ” “Min filmskapare.” “Då är det vad jag är.”

Jag tänker efter, men förstår inte riktigt vad hon menar. Nåja, det får duga. Mellan oss står ett bord med två koppar kaffe. Jag tar en av kopparna och dricker. Den karamellglaserade bitterheten ersätter apelsinläsken snabbt. “Varför är jag här? Jag trodde att inspelningen var slut för ikväll. Du lämnade ju tågstationen.”

Filmskaparen dricker sitt kaffe och tittar försiktigt på mig. “En liten kvällsfika bland kaoset helt enkelt. Jag kände att vi behövde diskutera lite bakom kulisserna . Du är väldigt nobel.” Hennes röst är len och ljuv, och jag känner genast hur jag är en besvikelse i jämförelse. Jag har aldrig mött någon med den här sortens skönhet. Hennes röst är en parfym med doften av citronblom och vanilj. Mitt hjärta börjar slå snabbare och jag vågar inte erkänna för mig själv varför. Jag har knappt några ord kvar i kroppen, men försöker prata.

“Jag har varit fylld med så mycket hat på sistone. Ett...skarpt hat som hugger och hugger. Hat mot främlingar som inte tittar in i mina ögon. Hat mot all min konst och alla mina drömmar. Det gör så ont. Jag är verkligen besatt utav mänsklighet, och jag vill det mer än något annat. Kan du ge mig det?” Jag hör ljudet av pianospelande och gospelkör från natthimlens takvåning ovanför oss. Filmskaparen nickar. “Det kan jag, men kom ihåg att mänsklighet har ett pris. Du kommer förlora huvudrollen, och jag har inget annat att erbjuda helt enkelt.” Varför måste hon vara så här? Har jag inte redan lidit nog? Hon dricker det sista av sitt kaffe och tittar på mig. ”Har din moraliska kompass gått sönder?”

Jag rycker på axlarna. Bristen på luft här uppe hjälper inte. Jag tittar ner och ser på mina händer. De röda händerna som pratar på ett sätt min röst skulle aldrig kunna återskapa. “Jag ville vara en modern frälsare, en sån som föds och dör på Wall Street. Vara älskad av presidenten och så. Men istället blev jag det här. Jag är inte nobel, jag är bara bra på att låtsas.” Filmskaparen nickar, och ger mig ett litet papper. Handstilen är änglalik.

 

“Glada hälsningar från himlavalvet!”

 

Ett andetag, och jag är tillbaka i verkligheten. Människorna på tåget sover djupt. En skarp smärta känns i bröstkorgen. Känslan är en glittrande, svart obsidian som knäckts i bitar och sedan förseglats med flytande guld. Den fylls mellan varje ben i kroppen och fastnar under naglarna. Sorgkanter som visar vad jag nu har blivit. Mitt hjärta har förvandlats till en labyrint, fylld med monokromatiska skepnader. Ingen utgång, inget pris.

Döden närmar sig, men det spelar ingen roll för någon som alltid missar det sista tåget hem.

A K