Tusen känslor

Fönsterrutorna framför mig står tysta och kalla i morgonens bittra ensamhet. Min blick vandrar över snön som täcker trädgården, över dina fotsteg nedtryckta i den. De pekar alla åt samma håll, så slutgiltigt och bestämt. De pekar bort från mig. Likt spåren som du lämnade efter dig känns det som om allt vi hade, allt vi någonsin skulle haft, försvinner ur min syn och rinner ur mina öppna handflator. I förtvivlade försök att rädda det greppar jag efter omöjliga förhoppningar och förnekar lögnerna som du yttrar. 

 

Snöflingorna faller mot marken. Sakta lägger de sig över världen och döljer alla dess hemligheter, de täcker dina fotspår. Med min blick fäst genom fönstret i ett uppgivet betraktande ser jag hur spåren blir svårare och svårare att urskilja. Snart kommer de att vara helt borta. Det vet jag, för det är inte första gången du lämnar mig. Ändå kommer det alltid finnas kvar en antydan till spår i snöns täcke, som om din existens är omöjlig att förneka, omöjlig att glömma. Efter varje gång du lämnade mig kom du tillbaka. Oärligt krypandes på dina bara ben, spelade på mitt godtrogna hjärta och min villkorslösa kärlek för dig. Du lovade att alltid stanna kvar, men man ska inte avge löften som man inte kan hålla. När jag pratade om min framtid var du min evighet, men du nämnde aldrig mitt namn i din. Jag tror inte att du någonsin sett mig som ditt livs kärlek, så jag undrar varför du lät det pågå så länge. Varför tog du emot min kärlek och min själ och allt jag någonsin gav dig, när du ändå inte tänkte låta mig vara en del i ditt liv?

 

Till en början var du allt jag någonsin drömt om. Du var min sagoprins, ett bönesvar och den del av mig jag trodde att jag saknade. Sedan var du inte längre sådan. Dina vackra ord blev till tomma löften, utfyllnad av den tystnad som annars hotat att avslöja allt du inte berättade. Det var första gången en utformning av dig förgick, för du var aldrig igen densamme. Efter det blev du arg, sedan ledsen. Du var glad och besviken och avundsjuk men aldrig den jag förväntade mig. Ändå gav jag inte upp. Jag väntade på att den du en gång var skulle komma tillbaka. Kanske väntade jag på någon som inte längre fanns.

 

Vid väggen på fönstrets högra sida sitter en anslagstavla i kork. Det är där jag fäster alla mina tankar när de tagit form på pappret. Alla strofer, alla dikter och varje ord är tillägnat dig. Om jag kollar på datumen på papprenas högra kant kan jag nästan genast förstå vad texten ovan kommer handla om. När du var glad var jag glad, då skrev jag glada saker. När du var ledsen var jag ledsen och dikterna på papprena fylldes av sorgfulla känslor. Jag blev en reflektion av de känslor som du inte ville visa och litteraturen är det enda stället där jag kan öppna mig på riktigt. Det är som att min anslagstavla är en återspegling av dig, mer detaljerad än du känner dig själv.

 

Jag böjer mig fram och lyfter av fönsterhaken vid ena rutan. Jag måste få frisk luft, för plötsligt känns det som att jag inte kan andas riktigt. Hemma hos dig är alla fönster alltid stängda. Du avskiljer ditt rum från resten av världen, likt ditt hjärta är för evigt stängt för mitt. Jag knackade på och jag väntade tålmodigt på att du skulle öppna upp för mig, men det gjorde du aldrig. Sedan, plötsligt, drog du ner rullgardinen och jag kunde inte längre se in till dig överhuvudtaget.

 

När jag har fyllt mina lungor med frusen januariluft börjar mitt synfält bli suddigt. Det svider i ögonen och snart rinner en ensam tår längs min kind. Mina fingrar skakar när jag lyfter upp pennan och lutar dess stift mot pappersbiten. Jag låter mitt hjärta gråta ut i ord. En sista dikt till dig.

 

På begravning har jag varit tusen gånger

tagit avsked av den du en gång var

Om dig har mitt hjärta sjungit tusen sånger

Många gånger önskat att den du var fanns kvar

 

Ändå står du vid min sida

tusen kyssar skänker du mig nu

Säger “aldrig med ska du lida”

med det är inte jag som är i plågor, det är du

 

Jag tar ett häftstift och sätter upp pappret på anslagstavlan. Det finns ingen ledig plats så jag låter den överlappa andra dikter. När jag betraktar den tavla av känslor och ord som jag skapat förstår jag inte hur du inte märkt vad som hänt. Du ser inte vad du gjort, förstår inte hur dina ord påverkat mig. Du är blind för de problem som du själv skapat. Du säger att det är jag som är bitter när jag inte håller med dig, när jag inte gör som du vill eller beter mig som du förväntat dig. Som om det är jag som är problemet; det fick du mig tillochmed att tro en stund. Men du har inte ens betraktat oss tillräckligt länge för att se att sanningen är en annan.

 

Fotspåren i snön är helt borta nu, förutom en liten ojämnhet i snötäcket som alltid kommer att finnas kvar. Dansande snöflingor virvlar i luften ovan dem och jag vet att livet kommer fortsätta som vanligt, fortsätta täcka mer av det förflutna tills små fördjupningar och små minnen är allt som finns kvar. Du kanske kommer krypandes tillbaka till mig igen, men det är inte samma du som den jag en gång blev kär i. Den delen av dig dog för flera år sedan. Nu är det någon annan som lever i kroppen jag en gång älskade, någon som inte bryr sig och någon som inte vill försöka. Jag är trött på att vänta när den jag vill ha inte längre finns kvar. Jag tänker inte spilla fler tårar för någon som inte skänker mig en enda tanke. Mitt hjärta slog tusentals slag bara för dig, ditt slog inte alls för mig.

 

Det är din förlust.

H O