I skogens mörker

 

Lexi kände hur hennes skadade fot värkte. Hennes långa hår fastnade i grenar medan hon sprang för sitt liv. Allt hon kunde se var dom gula ögonen. När hon stirrat in i dom kunde hon se sorg och rädsla men också ilska. Det var något nästan magiskt över dom, deras gula färg som nästan lyste och känslan att dom kunde se rakt in i ens själ.

Men vem hade sådana ögon? Den var ingen vanlig varg och vad hade hänt med kompassen hade hon tappat den? Hon försökte känna efter i sin ficka men när hon gjorde det så värkte hennes fot till förfärligt och hon föll. Hon kände hur en pinne rev upp hennes kind, en hand lades på hennes axel. Hon vände sig om och var beredd på att se två gula ögon stirra tillbaka på henne men istället såg hon två blå skräckslagna ögon.

-Hur gick det?

Lenas röst skakade och Lexi kunde höra hur hon höll tillbaka tårarna.

-Jag mår bra, sa Lexi.

-Har du den?

Lexi kände efter i fickan. Hon drog ut den blå silvriga kompassen. Hon hade hittat på stranden en dag innan.

-Funkar den?

-Ja den är okej, sa hon medan hon försökte hålla rösten stadig.

-Kan vi gå då, frågade Lena medan hon tittade skräckslaget omkring.

-Absolut.

Men hon hade glömt bort att hon hade skadat foten så när hon reste sig hög det i foten och hon föll ner på marken igen. Lena sträckte ut handen och hjälpte henne upp. Tillsammans gick dom de sista metrarna som var kvar av skogen. Utan att utbyta ett ord gick dom till Lenas hus som bara låg några hundra meter bort.

Kvällen efter låg Lexi i sin säng. Hon kunde inte få ut bilden av ögonen ur huvudet det var som om dom var fast brända på insidan av hennes ögonlock. Dom hade varit så mystiska men ändå så varma. Vem hade ögonen tillhört? Var den eller detta fortfarande där ute?

Nästa dag gick Lexi ut i skogen igen men den här gången ensam, Lenas familj hade åkt på deras årliga storhandel i köpcentret i stan.  Hon var rädd. Hon kunde nästan känna hur ögonen stirrade på henne från skuggorna. Men hon hade inget annat val. Hon var tvungen att få svar på alla sina frågor.

Hon drog fram kompassen. Den hade tecken runt hela kanten. Hon försökte förstå dom. Det fanns något som liknade en fullmåne och kanske en klo.

Hon sprang genom skogen. Hon stannade i en glänta med några stenar för att hämta andan och kolla på kompassen. Hon satte sig på en av stenarna och tittade på kompassen. Den pekade ännu djupare in i skogen. Hon suckade och reste sig upp men i samma sekund prasslade det bakom henne. Hon vände sig snabbt om och synen fick hennes blod att frysa. Det var två stora gula ögon.

Lexi kunde inte röra sig även om hon bara ville springa. Sen klev den ut ur skuggorna. Det var en pojke. Klädd i kläder av läder och något som liknade vargpäls. Han hade brunt kort hår fast med en vit slinga som hängde ner över hans gula stora vargögon. Han tog några steg mot henne. Hon rörde sig inte. Hon stirrade bara in i hans ögon. Hon kunde inte slita blicken från dom. Han tittade tillbaka med huvudet lite på sne. Sen drog han plötsligt blicken från henne och tittade ner mot hennes hand där kompassen var.

-Var fick du den där ifrån?

Hans röst var hotfull och Lexi tog ett steg tillbaka. Han tog ett steg mot henne.

-Jag hittade den.

Hon försökte hålla rösten stadigt men hon lyckades bara halvt.

-Var?

-Hurså.

-Ge mig den!

Han gick mot henne med utsträckt hand. Hon rörde inte en muskel. Han stod med utsträckt hand. Hon lyfte upp kompassen och tvekade några sekunder, men precis innan hon skulle släppa den vände sig pojken snabbt om som om han hade hört något. Hon lyssnade men kunde inte höra något. Han vände sig mot henne igen.

-Kom, sa han och gick snabbt förbi henne.

Hon stod helt stilla helt förstummad.

-Kom då!

Han hade gått in i skuggorna av träden och stod nu och tittande på henne. Hon gick mot honom och han vände sig om och gick in i skogen. Hon följde efter. Han började springa så det gjorde hon också. Dom sprang genom skogen och nu tyckte hon att hon kunde höra något bakom sig, som om minst tre personer sprang efter dom. Dom sprang förbi en lite sjö med några änder. Sen svängde pojken plötsligt. Han började klättrade upp för ett berg som var minst 7 meter högt. Han höll sig i sprickor och någon växt som klättrade täckte berget. När han hade nått toppen vände han sig mot Lexi som fortfarande stod på marken med kompassen i sin skakande hand.

-Kom då, viskade han högt.

Men innan hon han röra en muskel. Hörde hon hur stegen kom närmare och bara några sekunder efter hörde hon hur buskarna bakom henne skakade. Det kändes som om det gick evigheter innan hon vågade vända sig om. Framför henne stod tre fullvuxna människor. En man som hade blont hår mer till axlarna. En kvinna som hade rött hår i en lång fläta som hängde ner över hennes axel. Längs fram stod en välbyggd man med samma bruna rufsiga hår som killen. Alla tre hade samma gula vargögon och alla var klädda i pälsar. Mannen längs fram höll en stor kniv i handen och kvinnan hade en pilbåge i handen. Plötsligt kände hon hur pojken hade dykt upp bredvid henne igen.  

-Nå Alec, sa mannen längs fram och tittade rakt på pojken.

-Hon har den, sa han med exalterad röst.

-Nå har du den, frågade mannen.

-Kompassen, sa kvinnan medan hennes blick rörde sig över Lexi.

Lexi tog fram kompassen med sina skakande händer.

-Menar du den här, frågade hon.

Mannens ögon var som fast klistrade på den.

Utan att riktigt tänka tog hon ett steg tillbaka.

-Jag är Novel ledare över mitt folk och du har något som tillhör oss, sa han och sträckte på sig.

Plötsligt var det något så kraftfullt över honom att hon tog ytterligen ett steg tillbaka. Hon höll kompassen hårt och ville inte ge den till dom. Men hon skulle aldrig skulle kunna fly från dom och om hon försökte kanske dom skulle kunna död henne.

-Ge oss den bara sa Novel.

-Varför? Frågade Lexi och blev förvånad över bestämdheten i hennes röst.

-Om du ger oss den så svär vi att inte döda någon mer av ditt folk och vi kommer se till att du kan gå fritt i skogen utan att vara rädd, sa Novel och tittade på Lexi som om han inte riktigt kunde lova det.

-Vi har sett dig när du har varit ute i skogen, sa kvinnan.

-Du går rätt ofta ut hitt, sa Novel

-Ge oss den, sa Alec

Hon tvekade men tillslut gav hon honom kompassen. Han ansikte lös upp och han drog sig tillbaka till dom andra.

-Gå nu hem och låtsas som om du aldrig har sett oss eller varit här, sa Novel medan han och dom andra backade tillbaka in i skuggorna och lämnade Lexi ensam i gläntan.

Hon stod där ett tag och tänkte på allt som hade hänt. Hon vet inte hur länge hon stod där men till slut såg hon att solen hade passerat sin topp och hon insåg att hennes föräldrar nog var jätteoroliga för henne. Men när hon började gå genom skogen kände hon ett lugn komma krypande. Nu visste hon varifrån kompassen kom och hon visste vilka dom gula ögonen tillhörde. Hon skulle aldrig behöva vara rädd i skogen igen. Hon hade skapat sig beskyddare och vänner i skogen genom att ge tillbaka något som tillhörde dom. Nu skulle hon bara kunna fortsätta sitt liv med vetskapen att hon aldrig var ensam.

M G