Levande död

 

Med en plötslig chock rycker jag till. Min kropp flyger upp ur sängen och jag andas häftigt. Jag kollar mig förvirrat omkring medan jag försöker hämta andan. Ett vitt golv med lite beiga toner täcker rummet och det är förvånansvärt rent här inne. Mina ben slänger sig ut för sängkanten och jag hör hur min rygg och nacke knakar när jag sträcker på mig. När jag kollar lite noggrannare runt i rummet ser jag hur flera stolar står som i en ring runt min säng. Jag rynkar mina ögonbryn och kollar med förvånad blick på stolarna.

 

Men jag försöker skaka av det. ‘Vad hände ens igår?’ tänker jag medan en stor gäsp flyr min mun. Jag blundar hårt och försöker komma ihåg något men inte ett enda minne vill visa sig. Med en djup suck kliver jag försiktigt ner från sängen. Mina fötter möts med ett iskallt material och jag ryser till. Jag kramar om mig själv hårt i ett försök att hålla värmen. Mina tänder klapprar när jag försiktigt tar mig fram genom rummet.

 

Flera olika apparater fyller upp det annars ganska tomma rummet, men jag har ingen aning om vad någon av de gör. Så jag ignorerar de och går mot dörren. Försiktigt trycker jag ner handtaget på den mörkt bruna dörren och hör ett *klick* när den sakta öppnas. Jag kliver ut ur rummet och låter min blick vandra. Inte en enda människa ser jag, men det kanske inte är så konstigt för det är totalt kolsvart. Ett plötsligt ljud hörs till vänster om mig och jag ser hur en tjej med kort brunt hår kliver in genom en dörr.

 

Hon måste ha tänt lampan då jag plötsligt möts med en skarp vit färg som sticker i mina ögon. Jag fräser till och försöker täcka det bländande ljuset med mina armar. Samtidigt som jag gör det hör jag hur fotstegen börjar närma sig åt mitt håll. ‘Åh va bra, hon måste märkt mig’ hör jag hur rösten i mitt huvud ekar medan jag vänder mig om mot henne.

 

“Ursäkta mig-” börjar jag men slutar hastigt när jag märker att hon går rakt förbi mig.

 

Hon tvekade inte ens, hon bara gick rakt framåt utan att ens vända blicken mot mig. Jag fnyser till i frustration och följer efter henne, chockad av hur ouppfostrad hon måste vara som inte ens svarar. Hon fortsätter gå i de ändlösa korridorerna och jag försöker hänga med så gott jag kan. Tjejen bär en vit rock med några sorts blåa arbetar kläder, ser nästan lite ut som de kläder doktorer har men jag skakar på huvudet. 

 

Inte kan jag befinna mig på ett sjukhus, jag är aldrig sjuk och tar bra hand om min hälsa, de kanske bara är någon halloween grej de kör. Det är ju faktiskt Oktober. Rocken svajar runt henne när hon ökar farten ännu lite till. Mina ben är så stela av kylan att jag nästan ramlar ihop när jag börjar jogga efter henne. Men jag samlar den lilla styrka jag har och tvingar mig följa efter henne. 

 

Jag är förvånad över att hon fortfarande inte vänt sig om, hon kan ju bara inte ha missat mig. Mitt i korridoren stod jag, med alla lampor vända mot mig. Jag måste ju ha sett ut som en clown på en åker. Till slut vänder hon runt hörnet och börjar sakta ner. Jag pustar ut i lycka och går sakta fram mot henne. 

 

“Ursäkta mig, du kanske missade mig förut, men jag bara undrar-” mer än så hinner jag inte säga innan hon ännu en gång totalt ignorerar mig. 

 

Hon fortsätter framåt med fingret pekandes mot de dörrar som väller fram på väggarna. Jag kan se hur hennes läppar formar ord och hur hon till slut måste ha hittat rätt dörr då hennes ögon skiner upp och hon börjar prassla med en nyckelring. Ilskan kokar inom mig och jag klampar fram till dörren hon stannade vid. Nu står jag precis bredvid henne och kollar på med en irriterad blick när hon försöker få upp dörren. 

 

“Hallå?” väser jag fram och viftar med handen framför henne. 

 

Hon vänder sig häftigt om och kallar rakt in i mina ögon. Jag öppnar munnen för att börja säga något återigen, men hon bara skakar på huvudet och återgår till att försöka få upp låset. Chockerad backar jag bakåt och kollar på henne med uppspärrade ögon. ‘Vad hände där?’ hör jag hur mina tankar ekar. Det finns ingen chans att hon kan ha missat mig där.

 

Hon kollade ju rakt på mig, men det var som att hon inte såg mig i alla fall. Jag hör hur min puls dunkar i öronen. Med bestämda rörelser vänder jag mig om och börjar gå tillbaka genom korridorerna. Rummen susar förbi när jag ökar på farten i jakt på rummet jag kom ifrån. Mina fotsteg ekar i de tomma korridorerna när jag flyger fram.

 

“Någonting är fel” säger jag tyst till mig själv. 

 

Jag stänger ögonen hårt och försöker minnas vad som hände igår, men inget. Inte ett enda minne kommer fram. Till slut kommer jag fram till rummet igen. Dörren knakar till när jag sakta öppnar upp den och börjar kolla runt. Nu när jag kom tillbaka kan jag klart och tydligt se att det är ett sjukhusrum. Tankarna virrar runt i skallen på mig när jag försöker ta reda på vad som hänt. Jag ser en bunt med papper på en bänk i högra hörnet och jag kastade mig genast över dem i hopp om att få något slags svar.

 

Papper efter papper flyger runt mig när jag gräver i högen. Tillslut hittar jag en kalender som fångar mitt intresse. Med skakiga händer rycker jag åt mig den från högen och börjar bläddra. Jag känner hur tiden börjar sakta ner runt omkring mig samtidigt som mina ögon spärras upp. På kalendern står det att datumet är den elfte November, men det sista datumet jag minns är den tjugoandra Oktober. Hjärtat pumpar febrilt i mitt bröst. Jag tar några vacklande steg bakåt medan jag försöker hämta andan. Klockan ekar i bakgrunden när visarna sakta tar sig framåt. Med darrande händer tar jag långsamt upp kalendern igen. En röd rund ring lyser på pappret och jag kan se hur någon slags text står inuti den. Jag kisar ögonen och läser vad det står.

 

“11 Januari… kyrkan” lyckas jag tyda.  

 

Mina ögon tåras när jag förstår vad som hänt. Med ilande fart tar jag mig ut ur sjukhuset, vinden river i mina ögon men jag stannar inte för en sekund. Skyltarna flyger förbi när jag med snabb blick kollar på de. Jag springer och jag springer, det känns som det aldrig tar slut. Vinden tjuter i mina öron, men till slut är jag framme. Utanför kyrkan står det fullt med bilar och jag ser i ögonvrån en folkskara till höger om mig.

 

Med skakiga ben närmar jag mig gruppen och jag känner hur en plötslig klump formar sig i halsen på mig. Tårarna hotar med att rinna ut när jag tyst ställer mig bakom dem. Mina ben sviker mig till slut och jag faller ner till marken. Jag skriker ut i smärta och slår min knutna näve ner i gräset. De reagerar inte ens. Medan jag sakta samlar mig själv kollar jag upp mot.

 

Med tårar i ögonen ser jag min familj och vänner titta ner på den gråa stenen, alla klädda i svart. Min mamma och pappa flyttar då de inte klarar av alla minnen i det gamla huset. Stella min barndomsvän besöker min grav nästan varenda söndag. Varje gång berättar hon hur hennes vecka varit och varje gång lyssnar jag lika uppmärksamt. Jag märker hur mina vänner och familj sakta går vidare med sina liv när tiden går. Även om min tid är slut på denna jord, kommer jag alltid se hur deras liv fortsätter. 

A Ö