Rop på hjälp

 

Pappa tar min hand och leder mig ut i det friska höstrusket. Det är mulet och kallt. Dörren far igen bakom mig. Pappa plockar ut tre pappkassar ur bagageluckan.

 

Kom nu så går vi in innan vi blir helt dyngsura, säger han och tar mig i handen.

 

Hans hand är varm. Hand i hand går vi tätt intill varandra över parkeringen medan folk kommer utrusande med ett hårt grepp om kassarna, i hopp om att de inte ska falla sönder. Den stora skylten lyser upp entren och cykelställen utanför. Innanför entren finns bistron, kundvagnarna och spärrarna. Alla går obekymrat genom, förutom jag. Jag stannar precis innan och ser nervöst på grindarna för att veta hur de ska bete sig.

 

Tänk om den stängs och delar mig i mitt itu?

 

Pappa bara ler. Jag tar ett extra hårt tag om pappas hand och börjar gå. Vi klarar oss, även den här gången. Jag pustar ut. Pappa tar upp handlingslistan ur jeansfickan för att se vad som ska läggas i vagnen. Äntligen var handlingen igång och snart skulle jag få njuta av mitt efterlängtade lördagsgodis. Som jag har väntat, en hel vecka!

 

Tiden går så långsamt när man behöver vänta. Hylla efter hylla med tråkiga grönsaker som jag aldrig har sett tidigare, bröd i alla möjliga former och ostar som ser att komma från en annan planet. Vart är godiset egentligen? Pappa plockar på sig varor, scannar och går vidare. Jag släpar fötterna efter mig mot stengolvet. Plötsligt låter det som om att det blåser upp till storm. En kvinna kommer ilande förbi. Fartvinden når mina ljusa lockar som försiktigt lyfter från nacken. Både blåsten och ljudet av hasande steg blir bara starkare och starkare…

 

Pappa fortsätter att rulla vagnen framåt genom butiken. Det känns som att det plötsligt blev varmare. Jag knäpper upp knapparna på regnjackan och viftar med händerna framför ansiktet. Precis som jag brukar göra när jag sprungit upp och ner i trapphuset 15 gånger. Som en blixt från klar himmel hörs ett högt och gällt skrik. Det kommer från hyllorna med kex. Tänk om Tom&Jerry-kakorna har tagit slut! Jag hoppas pappa hann lägga ett paket sådana i vår korg. Men skriket fortsätter och avbryter mina tankar på härliga kex med vaniljsmak. Skriket slutar, men börjar åter. Märkligt… Det måste vara någon i fara! Det är dags för ett riktigt uppdrag för en riktig hjälte!

 

Butiken förvandlas till en sandig savann. Hyllorna blir till höga berg, gurkorna till små kaktusar och apelsinerna till varma eldklot. Bredvid mig och vattenmelonerna, står nu inte längre kvinnan med den lurviga jackan. Istället står en svart stor gorilla och kliar sig i hårbotten. Lejon, leopard, giraff, noshörning, de är överallt. Bakom ett av bergen ser jag något avvikande. En dörr, mitt i ingenstans. Jag hoppar så högt jag kan för att kunna se över. Men det verkar inte som att mina jätte-hopp-super-duper-stövlar fungerar. Så jag tar av mig dem och kastar iväg dem.

 

Här har du din elaka zebra! ropar jag och attackerar med mina stövlar.

 

Konstigt nog stannar Zebran tvärt och ser för ett ögonblick med stora ögon på mig. Sedan vänder den ryggen till och byter riktning. Yes! Men skriket fortsätter. Jag måste ta mig till kexhyllan och rädda den nödställde! Men var är den där kexhyllan egentligen? Kanske kommer jag tillbaka genom dörren? Dock är vägen blockerad av både långa giraffer och håriga läskiga lejon. De ser intensivt på lilla skräckslagna mig. Jag måste härifrån! tänker jag. En antilop kommer springandes förbi och fångar deras uppmärksamhet.

 

Snabbt springer jag fram till dörren. Men jag blir stoppad av en liten elefant med en napp i munnen. Han har stora hängande öron, ben som spaghetti och en kort söt svans. Han stirrar på mig och jag på honom. Han såg inte ut att var så läskig, men inte på väg att flytta på sig. Jag bestämde mig för att använda en av mina superkrafter, ninjaspark.

 

Haja! utbrister jag i ett högt tjut medan jag lyfter benet högt och viftar med armarna i luften.

 

Elefantens öron viker sig. Ögonen blir ännu mindre än tidigare och nappen faller ur munnen. När den springer sin väg, skvätter det små stänk från ögonen. Jag ser mig omkring, sedan trycker jag ned handtaget till dörren. Jag bubblar av triumf.

 

Allt blev tyst. Skriket var borta, sanden var borta, allt var borta. Bara ett tomt rum med ytterligare en dörr. Vad skulle jag göra nu? Hur ska jag nu hitta var ljudet kom ifrån? Jag kan inte bara ge upp. Det gör inte en hjälte! Försiktigt öppnar jag den nya dörren som urskiljer sig från de vita väggarna. Ett starkt ljus fyller rummet och kyla drar mig om kinderna. Ingen blåst och inga djur. Konstigt… och skriket är fortfarande borta. Jag känner mig hopplös och uppgiven. Men något i mig säger att jag måste fortsätta kämpa. Tänk om det faktiskt hänt något riktigt allvarligt.

 

Bestämt går jag närmare de höga husen med armarna i kors. Det är isigt om fötterna, trots att solen står högt på himmeln. Höghusen radar upp sig på varsin sida om gatan. Den ser precis ut som min gata hemma i stan. Jag går längs med kanten, snyggt och prydligt som man ska. “Idas sommarvisa” sjungs om och om igen i huvudet, medan jag tittar efter någon som skulle se ut att behöva hjälp. Utöver min sång, kan man endast höra att någon klipper gräset på avstånd och några småfåglar som piper då och då. Det var ingen fågel jag kände igen, för att det var så konstiga och korta “pip”. Kanske hade mormor vetat om hon var här.

 

Hallå! vad gör du här!? Hojtar en fet flodhäst som dykt upp.

 

Flodhästen har två stora vassa tänder och skrämmande röda ögon. Jag förstår att det här är ingen att skoja med, jag är tvungen att fly. Det är dags att använda min andra superkraft. Jag vecklar ut mina vingar, lättar från marken och drar i gasspaken. Jag sveper fram mellan de höga byggnaderna. Lockarna fläktar i vinden och vingarn är stora och vida. Känslan är fri och alldeles magisk. Det här skulle jag kunna göra oftare. Men jag hinner inte njuta så länge.

 

Oväntat tappar jag kontrollen. Vingarna börjar tappa sitt fäste. Jag störtar rakt ner! Precis när jag tänker öppna munnen för att börja skrika av smärta, känner jag inget lidande. Det var trots allt en mjuk landning.

 

Till min förvåning står en stor tjock man framför mig. Med stora röda skor, blåa hängslen och gul hjälm. Han var läskigt lik byggare Bob. Han är ju bara påhittad. Allt stämde förutom magen. Den hade inte fått plats i Bobs byxor. Dessutom är Bob lite yngre också.

 

Vad gör du här inne bland alla lagerhyllor, lille pojk? säger han, som om att han var ett mumintroll helt plötsligt.

 

Han plockar upp regnjackan från golvet och tar mig i handen. Vi snirklar mellan höga hyllor med tusentals kartonger uppradade. En truck med likadan utklädning som Byggare-Bob-mannen kör förbi. Han sneglar försiktig på oss. När vi kommer ut genom en stor port möts jag av pappa som ser argsint på mig.

 

Var har du varit? Frågar han oroligt. Och var är dina stövlar? Frågar han ännu mer bekymrat.

 

Jag tittar ner på mina svampbobstrumpor och inser att jag inte har någon aning om var de kan vara. Men jag har inte tid att leta efter stövlarna. Jag måste fortsätta leta efter den hjälpbehövande. Tänk om hen är fast bland massa otäcka djur och blir uppäten av massa lejon. Jag ger aldrig upp! Pappa tar ett hårt grepp runt min handled och tackar mannen för hjälpen.

 

Men… Jag måste…

 

Jag hinner inte säga mer, förrän pappa ser på mig. Med samma blick som när jag ska sluta tjata om godis på en tisdag. Jag vänder mig om och hör samma gälla skrik igen. Nu måste jag vara nära! Men det är för sent. Vi är framme vid godishyllan. Det som jag längtat efter så länge. Mystiskt nog slutar även ropen på hjälp…

M B