Sparken i ryggen

 

Mina andetag är tunga och jag försöker andas så tyst som möjligt för att han inte ska höra mig. Jag har redan väckt honom en gång och jag kan inte göra det igen. Han ligger blixtstilla på soffan det enda som rör sig är hans mage när han tar dem där djupa andetagen genom munnen. På min arm är det stora märken efter bråket vi haft dagen innan, min läpp är sprucken och blåtiran har svullnat upp ännu värre efter slaget i morse. Runt omkring mig ligger flera tomma pantburkar, som bara för några timmar sedan varit fulla av öl.  Om dem inte är borta när han vaknar blir han arg, men om jag väcker honom kommer han också bli arg. Jag är fast i ett dilemma och båda delarna leder till en ny blåtira, spricka i läppen eller blåmärke. 

Jag bestämmer mig för att så tyst som möjligt bära ut pantburkarna i köket, för att därefter lägga dem i en påse. Med mina bara fötter tar jag första steget ut på vardagsrumsgolvet, det är kallt och klibbigt från ölen som runnit ut ur en av burkarna. Golvet knarrar lite, men han reagerar inte, jag tar upp två pantburkar som ligger precis vid mina fötter. När jag är påväg ut i köket, halkar jag på det kletiga golvet och landar med en duns på det svala vardagsrumsgolvet. Han vaknar med en snabb flämtning och reser sig upp. Jag känner hjärtat bankar allt hårdare i bröstkorgen och det blir allt svårare att röra sig. Han tar snabba steg mot mig, snart känner jag en stark smärta i ryggen, jag flyttas cirka 1 meter över golvet. Snabbt efter det tar han tag i mitt håt och drar mig upp på fötterna. Han säger inget, det enda jag kan höra är hjärtat i bröstet  och hans flåsande andetag i örat när han närmar sig mig för att kunna viska dem där ekande orden. Det är samma ord varje gång antingen skriker han dem eller så viskar han dem så nära mitt öra att jag känner andetagen mot nacken, “Nu gjorde du de igen, inga fler misstag, nu måste jag läxa upp dig” . 

Han tar ett långsamt steg bakåt och snart flyger mitt huvud åt vänster, ännu en örfil, snart ligger jag på golvet igen, med huvudet gömt i knäna och spark efter spark får jag. Efter många sparkar från honom och stönanden från mig, går han äntligen, tar med sig den svarta skinn plånboken från bänken, den orangea jackan och cigarettpaketet som ramlat ner på golvet. Han öppnar ytterdörren och stänger den med en smäll. 

Efter att jag är säker på att han inte kommer tillbaka, reser jag mig långsamt till en sittande position, känner så inget är brutet eller om jag blöder. Inget brutet men ett litet sår i pannan och ett på örat, när jag tar upp huvudet känner jag blodet rinnandes ner för halsen, jag fångar snabbt upp bloddropparna i handen, för att jag inte ska få fläckar på tröjan. 

Jag vet att han när som helst kan komma tillbaka, så jag reser mig upp och snart står jag på de ömma benen, på det rödfläckiga vardagsrumsgolvet. Jag går iväg mot badrummet för att sätta något för såren, så att det pulserande blodet i ådrorna slutar läcka från min kropp. När jag är på väg ut ur badrummet, hör jag hårda steg som ekar i trappuppgången i det stora lägenhetshuset. 

Först förstår jag inte om det är en granne som ska skynda sig upp eller..

Nästa sekund drar det i handtaget, och dörren åker snabbt upp och slår i väggen på andra sidan. Jag känner genast igen fotstegen som landar hårt mot hallgolvet, som fortsätter genom vardagsrummet och ut i köket. I köket dras en låda ut och det skramlar till, precis som det gör när man tar fram bestick eller något liknande. 

Jag öppnar långsamt dörren från badrummet, bara en liten springa för att jag ska se vad som händer utanför. Försiktigt placerar jag huvudet vid dörren så att jag med ena ögat kan se ut i köket. Det jag möts av, får mig att frysa till is, jag håller andan och vet inte hur jag ska komma levande ur denna situation...

I G