Det som inte får hända


Doften av granarnas barr och ljudet av fåglarnas kvitter fyller mina sinnen där jag sitter på den mjuka mossan mitt ute i ingenstans. Den här platsen har alltid varit speciell för mig, den fyller mig med en behaglig lugn känsla, men idag känner jag bara tomhet. Allt jag vill är att försvinna under jorden, att på något sätt slippa alla bilder som envisas med att dyka upp bakom ögonlocken varje gång jag blundar. Det är svårt att få ett grepp om verkligheten och förstå vad som egentligen har hänt i denna stund. Jag undrar hur skogen kan fortsätta vara så fridfull, som om ingenting har hänt, medan hela mitt liv är förstört? Trots att jag förgäves försöker glömma, minns jag alla händelser helt klart. De är som en film som gång på gång spelas upp i mitt huvud.

Jag minns hur solens strålar lyste upp den långa motorbanan som slingrade sig genom det skiftande gröna gräset framför mig. Det var bara sekunder kvar tills loppet skulle starta och från läktaren kunde jag urskilja min brors klarblåa ögon där han satt i den vita racerbilen. Jag visste hur bra han körde, men ändå kunde jag som vanligt inte låta bli att känna mig nervös. Det var först när startsignalens ljud nådde mig och jag såg hur han fick en bra start som jag kunde slappna av lite. Trots att jag med hela min energi försökte hänga med i händelseförloppet på banan var det svårt då nästan alla hade vita bilar, likaså min bror. Mina tankar gick istället tillbaka till den underliga drömmen jag hade haft samma natt. Jag mindes inte alla detaljer, men det hade varit en dröm som skapat en orolig klump i min mage. Det enda jag klart kunde urskilja ur de svaga minnena var ett stort föremål som flög genom himlen. Det täta dimmolnet som omslöt det gjorde dock att jag inte kunde se vad det föreställde, vilket upprörde mig förvånansvärt mycket.
    Mitt i mina tankar hejdades jag av någons skrik och publiken började ställa sig upp på läktaren framför mig. Jag hörde gnisslande metall och det tog inte lång stund innan jag också hann resa mig upp och hitta en glipa mellan alla de huvuden som täckte mitt synfält. Ljudet av skrikande däck och publikens spridda skrik skar i öronen när jag hann se hur två bilar på raksträckan hade hakat i varandra och hur den ena nu var på väg i en båge mot publiken på min vänstra sida. Ett tjut flög omedvetet ur mina läppar medan jag la händerna för öronen och blundade hårt. Som om jag på det sättet skulle kunna skydda mig från någonting eller vakna upp ur en mardröm jag inte längre ville vara en del av, precis som man gör när man är liten.
    Resten av händelserna är bara en suddig del av mitt minne. Jag minns att jag vilset irrade omkring medan panikslagna människor sprang åt alla håll. Jag minns också hur jag snubblade och flög mot den hårda marken. Men mest av allt minns jag skriken. Hjärtskärande skrik som etsade sig fast i mitt minne som för att försäkra sig om att jag aldrig skulle glömma dem medan svarta prickar började dansa framför mina ögon. De blev större och större tills jag inte längre kunde se. Sedan blev allt svart.
    I mörkret såg jag ett stort föremål som flög genom himlen. Dimmolnet var fortfarande slutet omkring det och jag ansträngde mig för att se vad det föreställde utan hopp om framgång. Men den här gången började dimman sakta försvinna och föremålet trängde fram och kunde inte längre gömma sig. Ju närmare det kom, desto tydligare kunde jag se vad det föreställde och synen sände kalla kårar genom min kropp. Mitt i molnet flög en vit bil och innanför rutan kunde man se uppspärrade klarblåa ögon som anklagande och hjälplöst tittade på mig.
    När jag vaknade upp igen såg jag bara vitt. Vita väggar, vita möbler, ja det enda som inte var vitt var det gråa fönstret som släppte in ljudet av bilar från vägen utanför. Det tog ett par långa sekunder för mig att förstå att jag var i ett sjukhus och lukten av medicin stack i min näsa. Men jag förstod inte varför jag var där. Jag kände efter för att se om jag var skadad men det enda jag upptäckte var en ömmande bula på huvudet och ett skärsår på baksidan av handen. Förvirrat började jag leta i hjärnan efter något minne som kunde få mig att förstå.
    Mina tankar avbröts av två par ekande skor i hallen. När ljudet kom närmare kunde man höra ett lågmält samtal mellan det jag antog var två sjuksköterskor.
   - Vi måste ändå vara glada över att vi gjorde allt för att rädda honom, men det var helt enkelt för sent, mumlade en av dem ledset. Den andra sa någonting ohörbart innan deras steg sakta försvann tills deras existens var ett minne blott. Just i det ögonblicket kom alla minnen tillbaka, och samtliga pusselbitar föll på plats. Drömmarna, olyckan och rösterna, allt hängde ihop men tillsammans bildade de något jag inte ville se. Mitt hjärta sjönk till golvet och jag fick svårt att andas. Jag måste komma härifrån, tänkte jag förtvivlat medan jag snabbt hoppade upp ur sängen. Jag kände direkt hur yrseln kom krypande, men trots att det snurrade i hela huvudet kämpade jag för att hålla mig över ytan. Långsamt släpade jag mig fram över det kalla plastgolvet mot fönstret som var min enda säkra utväg. Den var trög men till slut gav den vika och en kall luft svepte in genom rummet. Jag klättrade klumpigt ut och började ostadigt springa det snabbaste jag kunde. Det var först när jag kom till asfalten som jag märkte att jag var barfota, men trots att de vassa små stenarna skar in i mina fotsulor fortsatte jag. Vinden var kall genom mina kläder och solen sa mig att det var kväll, trots att det fortfarande var ljust ute. Förbigående människor stirrade oförstående på mig där jag kom i endast ett vitt sjukhuslinne och även om jag själv inte var medveten om vart jag var på väg så visste min kropp precis vart jag skulle. Det kändes som om jag inte styrde den längre och trots mitt yra huvud fick jag all den energi jag behövde för att fortsätta springa tills jag nådde mitt mål.
   Och nu sitter jag här. Mitt bland alla buskar och träd, på den speciella platsen som bara jag och min bror kände till. Det har börjat bli mörkt ute och regnet har börjat falla över mig. De små regndropparna trillar ner på trädens löv innan de når marken med en liten duns. Jag blir blöt och kall men de känslorna är ingenting mot sorgen som äter upp mig inifrån. Hur kunde det som aldrig fick hända, det mest förbjudna, ske? Tanken på att inte få se honom igen, att inte få säga hur mycket han betydde för mig är bara för mycket. Jag känner en droppe som faller nerför min kind, men det är omöjligt att avgöra om det är en tår eller en regndroppe. Himlen syns knappt ovanför de gröna trädkronorna men jag tittar ändå upp och hoppas att han finns där, som en ängel i en plats där han kan vara lycklig. Utmattad lägger jag mig ner på den nu genomblöta mossan och sluter ögonen.





Vanessa FS

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande