Ett skott över horisonten


Mina ögon väcktes till liv senare än min hörsel och bultandet i mitt huvud var det första som väckte min uppmärksamhet. Mitt blod vrålade i mina vener i takt till hammaren som slog mot min skalle. Den dova smärtan som hade tagit över de tidigare domningarna i min högra arm värkte samtidigt som en stank starkare än alkohol högg mig i näsan som tusen knivar.
   Luften var tung. Fuktig. Och pressade sig mot min iskalla, bleka hud. Kylan omfamnade mig så fort min vänstra, nakna arm tog sig ur värmen under täcket. När jag beslutade mig för att öppna mina ögon var min vision sömn-suddig och opålitlig. Allt jag såg var ett enkelt ljus i rörelse. Jag försökte gnugga bort sömnen ur mina ögon med min vänstra arm eftersom min högra fortfarande kändes död och inte skulle lyda mina riktningar. Allt blev genast mycket klarare. Min blick vandrade över det välbekanta rummet innan jag blundade i hopp om att kunna somna om.
    Jag är inte säker på hur länge solstrålen hade kikat igenom öppningen mellan mina tunna vita gardiner innan den fann sin väg till mitt ansikte. Det högt genomträngande solljuset exploderade i mitt rum och förblindade mig med sin ljusstyrka. Jag suckade tungt när jag insåg att det var hopplöst att återgå till sömnen och vände tillbaka huvudet, inkapabel till att röra någon annan del utav min kropp och långsamt inspekterade mitt sovrum innan min blick landade på föremålet som låg tungt på skrivbordet. Spegeln glimmade klart i mina ögon, som ett ljus i änden av en tunnel, samtidigt som alla minnen från gårdagen grep tag om mig. Helvete. Jag kastade av mig täcket och slängde mina ben över sängkanten innan jag hastigt ställde mig upp. Yrseln kickade in på en gång, och jag pressade fast min hand mot väggen för att stödja mig. Jag väntade en stund innan känslan av att jag var ett träd som vacklade i vinden försvann. Sakta förflyttade jag mig över tvärs över rummet och granskade det energislukande pulvret. Panik började koka inom mig och jag kände hur mina ögon genast fylldes med vätska. Mina fingrar ålade sig genom mitt blonda, toviga hår och jag kämpade för att hålla mina andetag i schack. Jag kände hur mina fingrar började vibrera innan det spred sig vidare över mina armar och ben. Min käke spände sig samtidigt som känslan av att mitt bröst brann grep tag om mig innan den flammande känslan spred sig över hela min kropp. Förlamad av chock och det plötsliga ruset utav adrenalin fick mig att sjunka ner till golvet, vilket varvades i våldsamma skakningar i kroppen. Vidrig. Förnimmelsen av att en barriär sattes upp och stängde mig ute från världen fyllde mig och gjorde att jag förlorade kontrollen utav min egen kropp och mina egna tankar. Värdelös.
    ”Åh nej. Inte igen, snälla inte en gång till.”
    Mina händer för upp mot mitt huvud och mina naglar begravde sig i min skalle i hopp om att få tyst på rösterna som blev högre för varje sekund som passerade. Tonen utav mina tunga andetag fördjupades och tog på en raspig och ett ojämnt torterande buller. Äckel. Mina snustorra läppar darrade vid varje utlopp medan varje intag kämpade för att infiltrera mina lungor med luft. Jag behövde fortfarande det. Andas. Det var inte över. Jag var fortfarande vid liv.
    Jag vet inte hur länge jag satt där på golvet, fullkomligt befängd, innan jag sakta med säkert började gå till mitt normala tillstånd. Mina skakningar lugnade ner sig efter en stund, till skillnad från huvudvärken och yrseln som bara blev värre och värre.
    När jag vara kapabel till det, ställde jag mig försiktigt upp, drog fram stolen under skrivbordet och satte mig tungt ner. Jag lutade mina armbågar på skrivbordet och begravde mitt ansikte i mina händer. Mina fingrar masserade min panna samtidigt som flera olika känslor sköljde över mig.
    Det finns vissa saker i livet man förlitar sig på, såsom en säker satsning. Eller att en vän aldrig skulle ljuga. Men när det sviker en, och förflyttar sig från platsen där du noggrant placerat dem, så sabbar det förtroendet. Och när detta har hänt fler än en gång i ditt liv, förlorar man tron på allt fler saker. Detta händer många. Jag är inte ensam om detta. Men… vad händer när man då återfår förtroendet? Bara för en liten stund. När man är helt säker på att inget kan gå fel. Vad händer då? Det är inte besvikelse man känner. Nej. Det är något annat. Något vi alla har känt, men inte riktigt kan sätta ord på. Till exempel när man säger: ”Nej det är lugnt. Jag är glad för dig!” men samtidigt måste bita sig själv i läppen för att hålla tillbaka tårarna. Den känslan…
    Jag blödde ut saltet ur min själ och samtidigt som vätskan rann ur mina ögon, grävdes mina naglar in i mina tinningar. Mörkret som jag visste strax skulle sluka mig skrämde mig. Men jag längtade efter det.
    Jag var trött. Åh så trött. Och allt jag ville var att komma här ifrån. Jag vill sluta känna. Tänka. Att veta att allt skulle vara över inom en kort stund. Det var allt jag ville. Jag hade varit fast i sorgen allt för länge. Och det som smärtade mig mest var att längre inte sökte efter något annat. Smärtan var som ett hem för mig. Det var här jag kände mig bekväm och det var den här känslan som kom naturligt till mig. Jag antar att sorgen var vanebildande. Det var det jag kände till. Den tröstade mig efter att ha känt lycka för en stund. Den var där för mig när jag kände mig ensam. Den var mitt hem. Min bästa vän. Mitt allt. Och det är nog det som är beroendeframkallande för mig. När sorgen väl sätter sig in, så går den aldrig riktigt bort. Den blir min drog. Och ju djupare jag går in i det, desto mer kräver jag.
    Men känslan av mitt hat över mig själv värkte för mycket. Alla tankar som snurrade i mitt huvud. Allt i mitt liv som jag förstörde. Hur jag misslyckades med allt samt mörkret som spreds inom mig. Allt värkte för mycket inom mig. Och jag bara så jävla trött på det.
    I samma ögonblick som jag kände en kittling på mina iskalla torra kinder, frigjorde jag mitt ansikte från mina händer och undersökte pulvret bredvid mig. Lite till. Och så är allt över. Inga mer känslor. Inga mer tankar. Jag bara längtade efter känslan att inte känna alls.
    Jag drog ner några papper från skrivbordet för att göra rum för spegeln innan jag satte den framför mig. Jag stirrade inte på den. Jag tänkte inte på något eller någon. Mitt sinne var tomt. Och jag älskade det. För första gången på länge kände jag riktig lycka. Jag täppte till den högra sidan av min näsa samtidigt som jag sakta böjde mig fram. Glädje. Snart skulle jag att få uppleva det. På riktigt. Och från min ruttna kropp skulle strax blommor att börja växa.
    Min sista önskan är att du ska veta att det här inte är självspillan. För det existerar inte. Folk dör inte från självmord. De dör av sorg.



av D C

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord