Fy skäms
Svetten rinner ner ifrån pannan när webbläsaren scrollas ner. Inlägget publicerades 12:51 och nere i det högra hörnet ser hon klockan slå om till 13:07. Inga kommentarer ännu. Flera sidvisningar sedan dess, men ingen gillning. Inte ens en antydan till att någon uppmärksammat det som skrivits. Hon undrar vad hon gjort fel och varför ingen säger något.
Samma känsla återkommer igen senare; stressen, ångesten och paniken över vad hon gjort fel. Hon har lagt ut en bild på Instagram. Ett självporträtt. Inget komplicerat. Bara en bild på henne och en personlig kommentar.
Hon sitter i sitt rum och biter på naglarna, blickar mot klockan. Mobiltelefonen upp och ner ur fickan, låsa upp, kolla uppdateringar; men inget händer. Tiden kryper. Hon kliver ut ur sitt rum, ner för trappan, in i köket.
Hon tar en kopp kaffe, sätter sig vid köksbordet och tänker. Internet, platsen där miljontals människor möts och miljoner åsikter krockar; där borde vad som helst passa in att skrivas när som helst. Av alla saker som finns i världen, varför ska då just internet vara det ställe där man måste vara på ett visst sätt?
I den ändlösa cyberrymden borde det finnas rum för allas åsikter, tänker hon. Men i hennes kretsar stämmer inte detta. De trehundra så kallade vännerna borde tycka olika, de borde agera olika, de borde tänka annorlunda – i verkligheten, utanför dataskärmarna och i fysiska livet tycker och tänker de olika. Men på internet finns det regler.
Utanför fönstret flyger en kolstrast förbi, som landar, drar upp en mask, flyger vidare. Ingen stress, ingen ångest, inga regler.
Klockan är 13:23. Fortfarande ingen gillning eller kommentar. Mobiltelefonen börjar bli kladdig av svett och fingeravtryck. Att vara nervös över en sådan här sak borde inte ens vara möjlig. Att vara nervös över vad andra tycker om henne. Hon fortsätter fundera; vilka oskrivna regler hade hon egentligen brutit?
Under hennes självporträtt har hon beskrivit sitt utseende, som hon i allmänhet är nöjd med. Att beskriva sig själv positivt, att säga vad man tycker om sig själv och ha bra självförtroende är regel nummer ett i sociala sammanhang på internet. Till och med feminister som är anti-bodyshaming och tjatar om hur mycket man ska älska sig själv och sin kropp följer denna regel.
Regeln är enkel; ha dåligt självförtroende, tryck ner på dig själv, ta fram det dåliga och framförallt ursäkta dig. Ursäkta dig över fult hår, fula naglar, ful kropp; allt som anses fel och utstickande i vårt samhälle. Även fast du själv är nöjd, även fast du själv har bra självförtroende så ska du ursäkta dig.
Varför? undrar hon. Varför ska det behöva vara så? För då vet dina så kallade vänner att du är medveten om dina brister och vad du gör fel. För man kan ju inte tycka om sig själv, det är ju fel, tänker hon när hon rycker på axlarna och flinar ironiskt åt de hopplösa normer vi har idag. En till klunk av kaffet och hennes tankar går vidare.
Om du verkar deprimerad vill människor få dig att må bättre, eller så är det bara en regel; att så fort någon skriver ”å jag är så ful” så måste de så kallade vännerna svara med ”nej inte alls gumman du är finast i världen!”.
Hon tycker givetvis att ge komplimanger till andra är bra, men att tvinga fram kommentarerna genom att ha dålig självbild är fel.
Vad hände egentligen med internet? Hon minns när hon började använda internet, det fanns inga regler över hur man betedde sig, utöver det man själv tyckte var rätt och fel. Sociala medier var inte som nu. På Lunarstorm var hon Fågelkajsa95. Nu är hon Kajsa, bara Kajsa.
Internet då var en kul grej. Nu spenderar alla största delen av dagen med telefonen i handen. Och oron, stressen över hur man ser ut på en bild, grubblandet på varför ingen gillar bilden svämmar över och fyller upp hennes sinne.
Att dela med sig av saker på hennes eget sätt på Facebook, skulle det vara fel? Ska alla behöva bedöma och kritisera henne för allt? De säger åt henne att du pratar för mycket, du skriver för mycket, eller så säger de att hon skriver för lite och fel. Hur kan någons tankar och åsikter vara fel? Det finns ju inget rätt eller fel, det finns ju bara åsikter.
Hon vet inte hur hon ska agera online. En möjlighet är att bete sig precis som alla andra på internet. Hon skulle kunna bli omtyckt i cyberrymden, av människor hon knappt ens tänker på eller känner i skolan, på stan. eller i parken Eller så skulle hon kunna uttrycka sig hur hon vill. Att få kommentarer och bli omtyckt, eller att bli nertryckt bara för att hon inte gör som alla andra. Att välja mellan kärlek eller hat.
Hon försöker ha allt under kontroll, att veta vad hon postar, men varför ska hon behöva tänka på andra tycker om det hon skriver?
Utanför köksfönstret drar molnen ihop sig, himlen blir grå. Det ser ut att bli regn. Hennes tankar har fått tiden att springa iväg. En snabb titt på telefonen får hennes tankar om människors omdöme och vett att försvinna. Att hon postar texter som inte beskriver hur mycket hon älskar sin bästa vän, hur kul hon hade på den där festen den där gången eller att hon inte kopierar halvdåliga memes får hennes sociala status att sjunka. Människor dömer henne som annorlunda och konstig på ett negativt sätt medan tjejen som precis postade ”möt mig badrumet om 5 ;);) <3;)” till sina sjuhundra vänner blir accepterad och till med hyllad.
Olika sätt att tänka och tycka finns såklart, i olika kretsar, olika sociala plattformar, olika gäng beter man sig olika mellan grupperna – men det är just i en krets ingen får sticka ut. Skulle en elvaåring inte spela facebookspel skulle kompisarna fråga. Skulle en femtonåring inte lägga ut en bild från festen skulle ingen veta att den var där och därmed bli utfryst och klassad som tönt. Skulle någon skriva facebookuppdateringar på Twitter eller skriva på sin status lika ofta som den twittrar skulle folk undra. Det finns regler. De flesta människor följer dem utan att ens veta om det.
Hon vet att hon har smittas av dessa regler, hon försöker hela tiden bryta sig ut ur mönstret, men det är inte lätt när det verkar som om ingen annan försöker. Frestelsen att bli omtyckt på internet är för stor för att hela tiden göra som hon faktiskt vill och skriva vad hon faktiskt tycker.
Hon suckar och tänker att visst finns det sociala hintar i samhället, signaler som visar vilken relation man vill ha, och hur man vill ha det. Medkänsla och vett är ett par viktiga ord, men det har ingenting att göra med de strikta regler över hur man beter sig för att bli accepterad på internet.
Hon kan inte vinna, det är så det är. Hon är vem som helst, när som helst. Hon är alla samtidigt som hon är ingen. Hon får inte tycka som alla andra, men samtidigt för hon inte tycka som hon faktiskt tycker. Hon måste tänka själv, men får inte ha egna tankar.
Det finns alla dessa oskrivna regler, hon vill göra allt som är förbjudet, men orkar inte. Orkar inte vänta på att någon annan skulle komma på detta och göra likadant.
Internet har inget slut och slutet har inget slut.
av Ellen S
Samma känsla återkommer igen senare; stressen, ångesten och paniken över vad hon gjort fel. Hon har lagt ut en bild på Instagram. Ett självporträtt. Inget komplicerat. Bara en bild på henne och en personlig kommentar.
Hon sitter i sitt rum och biter på naglarna, blickar mot klockan. Mobiltelefonen upp och ner ur fickan, låsa upp, kolla uppdateringar; men inget händer. Tiden kryper. Hon kliver ut ur sitt rum, ner för trappan, in i köket.
Hon tar en kopp kaffe, sätter sig vid köksbordet och tänker. Internet, platsen där miljontals människor möts och miljoner åsikter krockar; där borde vad som helst passa in att skrivas när som helst. Av alla saker som finns i världen, varför ska då just internet vara det ställe där man måste vara på ett visst sätt?
I den ändlösa cyberrymden borde det finnas rum för allas åsikter, tänker hon. Men i hennes kretsar stämmer inte detta. De trehundra så kallade vännerna borde tycka olika, de borde agera olika, de borde tänka annorlunda – i verkligheten, utanför dataskärmarna och i fysiska livet tycker och tänker de olika. Men på internet finns det regler.
Utanför fönstret flyger en kolstrast förbi, som landar, drar upp en mask, flyger vidare. Ingen stress, ingen ångest, inga regler.
Klockan är 13:23. Fortfarande ingen gillning eller kommentar. Mobiltelefonen börjar bli kladdig av svett och fingeravtryck. Att vara nervös över en sådan här sak borde inte ens vara möjlig. Att vara nervös över vad andra tycker om henne. Hon fortsätter fundera; vilka oskrivna regler hade hon egentligen brutit?
Under hennes självporträtt har hon beskrivit sitt utseende, som hon i allmänhet är nöjd med. Att beskriva sig själv positivt, att säga vad man tycker om sig själv och ha bra självförtroende är regel nummer ett i sociala sammanhang på internet. Till och med feminister som är anti-bodyshaming och tjatar om hur mycket man ska älska sig själv och sin kropp följer denna regel.
Regeln är enkel; ha dåligt självförtroende, tryck ner på dig själv, ta fram det dåliga och framförallt ursäkta dig. Ursäkta dig över fult hår, fula naglar, ful kropp; allt som anses fel och utstickande i vårt samhälle. Även fast du själv är nöjd, även fast du själv har bra självförtroende så ska du ursäkta dig.
Varför? undrar hon. Varför ska det behöva vara så? För då vet dina så kallade vänner att du är medveten om dina brister och vad du gör fel. För man kan ju inte tycka om sig själv, det är ju fel, tänker hon när hon rycker på axlarna och flinar ironiskt åt de hopplösa normer vi har idag. En till klunk av kaffet och hennes tankar går vidare.
Om du verkar deprimerad vill människor få dig att må bättre, eller så är det bara en regel; att så fort någon skriver ”å jag är så ful” så måste de så kallade vännerna svara med ”nej inte alls gumman du är finast i världen!”.
Hon tycker givetvis att ge komplimanger till andra är bra, men att tvinga fram kommentarerna genom att ha dålig självbild är fel.
Vad hände egentligen med internet? Hon minns när hon började använda internet, det fanns inga regler över hur man betedde sig, utöver det man själv tyckte var rätt och fel. Sociala medier var inte som nu. På Lunarstorm var hon Fågelkajsa95. Nu är hon Kajsa, bara Kajsa.
Internet då var en kul grej. Nu spenderar alla största delen av dagen med telefonen i handen. Och oron, stressen över hur man ser ut på en bild, grubblandet på varför ingen gillar bilden svämmar över och fyller upp hennes sinne.
Att dela med sig av saker på hennes eget sätt på Facebook, skulle det vara fel? Ska alla behöva bedöma och kritisera henne för allt? De säger åt henne att du pratar för mycket, du skriver för mycket, eller så säger de att hon skriver för lite och fel. Hur kan någons tankar och åsikter vara fel? Det finns ju inget rätt eller fel, det finns ju bara åsikter.
Hon vet inte hur hon ska agera online. En möjlighet är att bete sig precis som alla andra på internet. Hon skulle kunna bli omtyckt i cyberrymden, av människor hon knappt ens tänker på eller känner i skolan, på stan. eller i parken Eller så skulle hon kunna uttrycka sig hur hon vill. Att få kommentarer och bli omtyckt, eller att bli nertryckt bara för att hon inte gör som alla andra. Att välja mellan kärlek eller hat.
Hon försöker ha allt under kontroll, att veta vad hon postar, men varför ska hon behöva tänka på andra tycker om det hon skriver?
Utanför köksfönstret drar molnen ihop sig, himlen blir grå. Det ser ut att bli regn. Hennes tankar har fått tiden att springa iväg. En snabb titt på telefonen får hennes tankar om människors omdöme och vett att försvinna. Att hon postar texter som inte beskriver hur mycket hon älskar sin bästa vän, hur kul hon hade på den där festen den där gången eller att hon inte kopierar halvdåliga memes får hennes sociala status att sjunka. Människor dömer henne som annorlunda och konstig på ett negativt sätt medan tjejen som precis postade ”möt mig badrumet om 5 ;);) <3;)” till sina sjuhundra vänner blir accepterad och till med hyllad.
Olika sätt att tänka och tycka finns såklart, i olika kretsar, olika sociala plattformar, olika gäng beter man sig olika mellan grupperna – men det är just i en krets ingen får sticka ut. Skulle en elvaåring inte spela facebookspel skulle kompisarna fråga. Skulle en femtonåring inte lägga ut en bild från festen skulle ingen veta att den var där och därmed bli utfryst och klassad som tönt. Skulle någon skriva facebookuppdateringar på Twitter eller skriva på sin status lika ofta som den twittrar skulle folk undra. Det finns regler. De flesta människor följer dem utan att ens veta om det.
Hon vet att hon har smittas av dessa regler, hon försöker hela tiden bryta sig ut ur mönstret, men det är inte lätt när det verkar som om ingen annan försöker. Frestelsen att bli omtyckt på internet är för stor för att hela tiden göra som hon faktiskt vill och skriva vad hon faktiskt tycker.
Hon suckar och tänker att visst finns det sociala hintar i samhället, signaler som visar vilken relation man vill ha, och hur man vill ha det. Medkänsla och vett är ett par viktiga ord, men det har ingenting att göra med de strikta regler över hur man beter sig för att bli accepterad på internet.
Hon kan inte vinna, det är så det är. Hon är vem som helst, när som helst. Hon är alla samtidigt som hon är ingen. Hon får inte tycka som alla andra, men samtidigt för hon inte tycka som hon faktiskt tycker. Hon måste tänka själv, men får inte ha egna tankar.
Det finns alla dessa oskrivna regler, hon vill göra allt som är förbjudet, men orkar inte. Orkar inte vänta på att någon annan skulle komma på detta och göra likadant.
Internet har inget slut och slutet har inget slut.
av Ellen S
Kommentarer
Skicka en kommentar