Hemma i landet ingenstans

Snö. Det skänker på något sätt en känsla av frid. Jag står med armarna utsträckta och lutar huvudet bakåt, upp mot den grå himlen. De fjäderlätta flingorna smälter på mina kinder, bildar kanaler av iskallt vatten som sakta rinner nerför min hals och in under tröjan. Det får mig för första gången på mycket länge att glömma vem jag egentligen är, vart jag kommer ifrån. Men sekunden senare hinner verkligheten ikapp mig.
    Jag minns att jag stod på samma sätt som nu, då regnmolnen tornade upp sig på himlen framför vår lilla hydda i Somalia. När de första dropparna nådde marken jublade vi; det var tio månader sedan sist.
Vi dansade och sjöng medan våra fötter grävde sig allt djupare ner i leran. Vi var så lyckliga över lite regn.
    Tidigt nästa morgon tog mama med mig till byn. Vi skulle byta till oss frön och ris mot smycken vi gjort. Jag gillade byn, folket var trevligt och det piggade upp mig när jag tänkte på alla köpmän som ropade på oss från sina stånd. ”Kom, kom! Billigt, billigt! Högsta kvalité till mycket bra pris!” brukade de ropa, men mama visste att våra pengar bara räckte till det allra nödvändigaste. Hon brukade skakade på huvudet och le, så frågade de inte mer.
    Mama var en vacker kvinna, med strålglans som en afrikansk drottning. De mörka ögonen utstrålade en värme som gjorde alla i hennes omgivning lugna. Jag ville vara som henne, men mina ögon var inte alls lika djupa och jag saknade hennes vackra anletsdrag. Men håret var hennes; tjockt, krusigt och chokladfärgat så att det såg ut som två mörka glorior runt våra huvuden.
    När vi gick på den leriga vägen mot byn den där tidiga morgonen trodde jag att allt var som vanligt. Fastän jag fyllt femton för några veckor sen hoppade jag glatt i lerpölarna så att min kjol blev blöt och full med lera. Vi skulle precis gå över krönet som ledde vägen ner till byn, när mama plötsligt stannade. ”Hörde du något?” frågade hon mig. Vi stod stilla och lyssnade men det enda som hördes var det strilande regnet. Jag skakade på huvudet och fortsatte mot nästa pöl, tog sats och gjorde ett jätteplask. Nästa gång jag lyfte blicken kunde jag över krönet se byn några hundra meter ner i sänkan. Jag tvärstannade. Min andhämtning blev häftig och regnet som nyss härligt kylt ner min kropp bildade istället kalla kårar som spreds från huvudet ända ner till tårna.
    Av det som en gång varit byn Isha Baidao fanns nästan inget kvar. Hyddorna och de enkla husen var närapå borta, det enda som fanns kvar var svarta tomma hål. Det pyrde fortfarande från många ställen och röken låg tät nere i dalen. Men det värsta var kropparna. Det som en gång varit byns invånare var nu svarta skuggor utspridda i leran. Utan att jag märkt det hade jag börjat skaka, tårarna rann nerför mina kinder och mitt hjärta ville förneka synen framför mig. Hur mycket jag än ville titta bort kunde jag inte. Jag gav ifrån mig något som liknade ett halvkvävt skrik då mama tog tag i min arm. ”Vi måste bort, och det snabbt!” väste hon mellan sammanbitna tänder. Jag skakade frenetiskt på huvudet, kunde knappt se mellan tårarna som vällde upp i mina ögon. ”De behöver hjälp, ser du inte det?” fick jag fram. ”Nej mitt barn, vi kommer för sent för att kunna hjälpa. Nu måste vi sätta oss själva i säkerhet. De som gjort det här kommer tillbaka, jag vet det. Kom med mig nu!” svarade hon och ryckte mig hårdare i armen.
    Vi hade gått i ett par timmar när regnet tilltog i styrka. Vi var på väg mot kusten, mot en by som vi skulle söka hjälp i. Det blåste hårt och vinden förde även med sig ljud från fjärran som hela tiden fick mig att rycka till. Jag var rädd att de som förstört byn skulle komma efter oss, och samtidigt kunde jag inte få bilden av den förstörda byn ur mina tankar. Det var mitt på dagen och jag kände plötsligt en gnagande känsla i magen. ”Mama, jag är hungrig. Finns det något att äta?” frågade jag. ”Ser du den gröna växten där framme? Jag tror det är en kaktus och om den blommar kan vi äta av dess söta fruktkött”, svarade hon och pekade framåt vägen. När vi kom närmare såg vi att det faktiskt var en kaktus. Mama erbjöd sig att gå och plocka de röda blommorna medan jag väntade på vägen.
    Jag kommer inte precis ihåg hur det gick till, allting gick så snabbt. Med ens kastades jag bakåt av någonting. Ett öronbedövande ljud fick mig att trycka händerna hårt för öronen och sedan blev allt svart. Jag vet inte hur länge jag låg där på den leriga vägen, men jag vaknade av ett brummande ljud som verkade komma från en bilmotor. Sakta öppnade jag ögonen. Det hade slutat regna och det var mörkt. Strålkastarna från bilen som närmade sig omslöt mig i sitt milda ljus. Jag försökte röra på mig, men någonting hindrade mig. En bildörr öppnades och slogs igen, stöveltramp från minst fyra fötter kom allt närmare. Jag lyftes försiktigt upp, fortfarande obenägen att röra mig. En brännande smärta fortplantade sig upp i vänster arm och jag kved till. Jag bars bort till bilen, men innan dörren slog igen bakom mig hann jag få syn på något i strålkastarnas ljussken. I mitten av en mörk pöl låg mama med ansiktet ner mot gyttjan. Hon såg så fridfull ut där hon låg. I ena handen höll hon en röd blomma. Men jag var för trött för att göra annat än att återigen sluta ögonen.
    När jag vaknade nästa gång minns jag att marken under mig inte var jord, utan trä. Jag hörde röster som inte talade mitt språk och jag kände hur marken gungade på ett underligt sätt. Jag låg med huvudet i en kvinnas knä och när bilderna av byn och mama kom över mig började jag gråta. Kvinnan vyssjade mig och vaggade sakta mitt huvud fram och tillbaka, tills jag återigen somnade.
    Senare har det berättats för mig att mama trampade på en mina. De sa att jag haft tur som överlevt och att priset för det var ovanligt lågt. Jag hade betalat med halva min vänstra arm.
    Två månader efter att mama dött kom jag till Sverige tillsammans med tolv andra flyktingar från Afrika. Jag har aldrig riktigt själv förstått hur resan gick till, men männen som hittade mig hade liksom jag och mama varit på flykt och de hade låtit mig följa med dem. Jag bodde tillfälligt på en flyktingförläggning i en stad jag inte vet namnet på, utan att veta vad jag skulle ta mig till. Jag saknade mama varje dag och mina drömmar plågades av hemska bilder från tiden då vi flydde.
    Nu när jag står med huvudet böjt mot himlen och låter den första snön smeka mina läppar tänker jag på allt jag gått igenom. Men det är inte det som bekymrar mig just nu. Det är brevet jag håller i handen som gör mitt hjärta så tungt att det gör ont för varje gång det slår. För varje ord jag läser rivs såret i mitt bröst upp till ett stort hål. Nej, nej! Jag vill inte tro att det är sant. Jag gråter stilla. Tårarna blandas med snön på mina kinder och jag vill bara dö. Jag har fått avslag på mitt uppehållstillstånd.
Jag måste återvända till den plats som de svenska myndigheterna kallar mitt hem.



av Leonora J