Honom


Skottet satt perfekt. Jag drog på läpparna och kollade på honom. Han applåderade och gav mig lovord. Träningen började komma till sitt slut men det enda jag ville var att stanna där och få ta del av hans närvaro, bara en liten stund till. Men istället begav vi oss alla till omklädningsrummet. De flesta glada över att äntligen få komma hem efter en jobbig träning, förväntansfulla och taggade inför nästkommande match. Jag däremot gick i helt andra tankar. Jag tänkte bara på honom, på hur han var sådär överentusiastisk varje gång just jag gjorde något bra. Inte för att jag egentligen var helt hundra på om det bara var en känsla eller uppenbarelse, men något sa mig ändå att detta var verklighet. Det var som om han och jag, trots att det var moraliskt fel och trots att allt stod emellan oss var något mer. Visst det låter väl helt skruvat? Men ändå var det just tankar som de här som snurrade varv efter varv i min överarbetade lilla hjärna. Hur kunde han vara så perfekt? För på något defekt och underligt vis var han faktiskt det.

Jag gick ut från omklädningsrummet och mot min trasiga, en växlade, gamla skrotcykel precis som jag alltid gör efter träningen. Denna gång hade jag dock varit något segare än vanligtvis och var sist ut. När jag då ser att cykeln fått punktering och att mobilen laddat ur kände jag mig rätt hjälplös. Och att vi hade kvällens enda sena träning gjorde inte det hela mycket roligare. Jag förbannade min cykel och mobil. Varför hände detta mig? Kylan var påtaglig och jag bävade för den långa gångturen jag snart skulle behöva utsätta mig för. Jag såg hur någon gick emot mig i mörkret, och hoppades stilla att det på något magiskt sätt skulle vara han. Konturerna blev klarare och mitt hjärta slog en volt när jag såg vem det var, det var han. Som om oturen jag drabbats av egentligen var menad. Jag tvingade mig själv att lugna ner min hamrande puls och fjärilarna som flög runt i min mage. Han frågade vad som hänt och jag förklarade hela situationen. Han skrattade mjukt åt mig och sa några spydiga kommentarer, precis som han och jag alltid gör. Jag lekte lite förnärmad och log ett snett leende. Sedan frågade han mig om jag ville att han skulle skjutsa hem mig. När han yttrade de orden var det som världen försvann för mig. Jag borrade in fingrarna i handen för att återfå fokus. Utan att vara för entusiastisk tackade jag så mycket och vi begav oss mot bilen. Så lycklig över att slippa den där mörka vägen hem men ännu lyckligare för att få spendera tid med honom. Och jag visste att denna resa skulle kunna både pågå och sluta på så många sätt. Den skulle säkerligen kunnat vara stel och tråkig, om det inte vore för honom. För på något förunderligt sätt har det aldrig varit så med honom.

Jag var så nervös att jag var rädd för att fullkomligt tappa bort mig bland orden. Känslan av nervositet är inget jag är något vidare bekant med, så när den väl bryter ut känner jag mig någorlunda tom. Eller snarare, tom på något jag verkligen vågar sätta ord på men dock sprudlande av möjliga saker att säga. Som att vilja men inte våga, vilket inte alls är likt mig.

Det var som elektricitet i luften. Han svängde in på min uppfart och stängde av motorn. Fönstren i huset gapade av tomhet, alla hade gått och lagt sig. Kvällen var mörk och tyst. Det var som om världen höll andan i undran över vad som skulle hända. Jag sneglade mot honom och såg hur han kollade på mig med sådan intensitet. Han tog av sig bilbältet och flyttade sig lite närmare mig.

”Kom närmare.” Sa han och log. Jag makade mig närmare honom så vi endast var några centimeter från varandras ansikten. Han drog en slinga som lirkat sig ut ur tofsen bakom mitt öra och sedan viskade han med len röst ” Du vet inte hur länge jag har tänkt på det här”. Sedan tryckte han sina varma, mjuka läppar mot mina med sådan kraft så jag blev helt överrumplad. Han flyttade handen bakom min nacke och jag kände hur han ville detta lika gärna som jag. Min puls gick på högvarv och jag svarade med en minst lika passionerad kyss. Efter vad som bara känt som en millisekund flyttade han sig bakåt och log. Utan att säga ett ord pussade han mig på pannan och kramade om mig.

”Vi ses imorgon på träningen” sade han och satte sig åter tillrätta i sätet. Mina kinder var rödrosiga av kyssen och jag kunde endast mumla fram något som lät som ett ”ja det gör vi” sedan klev jag ur bilen. När mina fötter nuddade asfalten var det som världen tog en stor suck och började vakna till liv igen.

Jag var lycklig. Lycklig för stunden, av att jag ovetandes gick ifrån något som inte varit så onåbart som jag tidigare trott. Att jag ändå sett att han och jag kanske inte var definitionen av den omöjlighet som jag förmodat.



av Alva Å

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande