Magiskt men tragiskt


Som svart eller vitt. Varmt eller kallt. Sommar eller vinter. Det var så vi var, han och jag. Det var dömt att misslyckas redan från början. Det var inte det faktum att jag gillade vanilj och han choklad, eller att vi hade svårt att enas vilken film vi skulle se på fredagskvällarna. Inte heller hur han föredrog rock framför all musik jag någonsin sa, eller hur han passionerat pratade om sport och jag inte kunde förstå för mitt liv hur en boll kunde vara så intressant. Nej. Det var inte det. Sanningen är den att vi var gyllene tillsammans. Varma och glödande av vår kärlek. Men det var dömt att misslyckas redan från början, för i det verkliga livet får aldrig en nolla som jag någon som han. En gång sa jag det.
”Vet du det, Simon. Att det är magiskt, men tragiskt. Som Håkan sjunger.”
”Ska du citera Håkan Hellström nu igen? Vafan, Wilma”, flinade han bara och gav mig en puss på pannan.

Jag kommer ihåg första gången jag pratade med honom. Det var kyligt, regnigt och allmänt dystert ute. Träden hade gett upp hoppet och släppt de sista löven. Himlen var grå och full med platta, trista moln. Solen gömde sig någonstans - det dunkla lampskenet var det enda ljus man fick. Ingen vacker sommarfilm där inte. Däremot var situationen klichéartad och lam, som tagen ur en tonårsserie. Jag med mina klumpiga Converse-klädda fötter som snubblade över en hal fläck i marken. Han som svepte in som från ingenstans och tog tag i sidan av min arm. Mina kinder som blossade upp likt ett rött äpple. Det var först när jag tittade upp som jag såg att det var han – Simon. Simon Wiklund. Den där killen på skolan som alla killar ville vara, eller som alla tjejer jagade. Jag förstod dem. Hans blonda, rufsiga hår som man bara ville dra fingrarna genom, eller hans klarblå ögon som man kunde drunkna i om man tittade för länge. Hans käkben, tydliga men ändå mjuka i hans ansikte. Det var som om han var fabrikstillverkad; hur kunde någon vara i närheten så fin?
”Oj, förlåt. Alltså det här är ju bara pinsamt. Jag i ett nötskal”, försökte jag skämta bort det.
”Äsch då. Det är väl snarare november i ett nötskal”, flinade han med sina vita, fina tänder. Jag visste inte vad jag skulle svara så jag log bara blygt samtidigt som jag diskret försökte reda ut eventuella tovor ur mitt vågiga, guldbruna hår.
”Bor du där vid Coop-hållplatsen typ? Asså, vid bussen då”, frågade han.
”Nepp. Vid Lundbacken om du vet. Varför undrar du?”
”Jag tror jag har sett dig där”, mumlade han.
”Jaha, nej, jag går på gitarrlektioner där. I kulturbyggnaden precis bredvid”, svarade jag fundersamt. Varför undrade han det?
”Grymt, fan vad grymt. Du kan ju komma över någon gång. Ja, typ om du har spelat gitarr innan. Jag bor bakom där”, sa han med ett smil. Jag stirrade bara på honom som svar. Inte nog med att jag var känd som ett A-barn eller inte hade tusentals vänner som han. Hans första intryck av mig var också att jag snubblade. På en vattenpöl.
”Varför då för?” frågade jag med höjda ögonbryn.
”Varför inte för?” härmade han och skrattade tyst
Jag intalade mig själv att han hade rätt, och därför fick han mitt nummer. När vi skiljts åt och jag skuttat färdigt inombords hade han skickat sms. ”Hej J /Simon Wiklund” skrev han. ”Hej J /Wilma Ek” När han sedan svarade med ”Ja, det vet jag väl!” tänkte jag att det här är början på något nytt. Det här är början på något bättre.

Det var också början på det nya och det bättre. Jag började vakna upp till känslan av att känna mig omtyckt. De mörka månaderna fick en ny, livligare färg. Det var som att solen lyste med sina starkaste strålar, fast den inte ens syntes. Som att mitt hjärta pumpade lite extra blod till mig så fort det handlade om honom. Att varje skämt blev lite bättre. Plötsligt handlade varje låt om honom, plötsligt var alla kärleksfulla citat tillägnade honom. Om kvällarna la jag mig i sängen med ett leende fastklistrat på läpparna. Aldrig hade jag varit lyckligare än när han försökte fläta mitt hår, räknade sekunderna han kysste mig, sa god morgon med sin mörka röst han fick om morgnarna, skrattade åt mina skämt även om de var dåliga, eller höll min hand så fort vi kom bort från skolområdet. Det var de bästa känslorna jag haft i mitt liv. Även om det bara gått några par månader var jag övertygad om att det skulle vara han och jag tills världen gick under.

Men världen för oss gick under tidigare än jag trott. Det var som en flygkrasch – även om man vet att det mycket väl kan hända, tror man det inte när det väl händer. Den morgonen vaknade jag liksom alla andra morgnar med en svävande känsla inombords. För den dagen skulle jag få träffa honom, en vecka sedan sist. Alla celler och nerver i min kropp längtade efter honom, bara honom. Väl i skolan kunde jag bara titta ut genom fönstret, okapabel till hjärnarbete annat än som involverade honom. Solens bleka strålar smälte den sista, envisa snön. Folk vaknade ur sina iden, tvingade sig ur sina dvalor, som kravlandes mot solskenet. Det var hoppingivande. Något jag inte trodde jag behövde denna dag.

Minuterna på klockan tickade sig äntligen förbi 15-tiden. Jag tog en sista titt in i spegeln innan jag gick ut för att möta honom. Strök på ljust, glansigt läppglans, bättrade på den svarta mascaran och borstade ner det långa håret. Virade den röda halsduken jag fått av honom runt halsen och rätade till min beigea rock. Sen skuttade jag ner för trapporna med böckerna i famnen, och mötte honom bakom skolgården som vanligt.

Han hälsade med sin vanliga omfamning, varm med doft á la Simon; den bästa doften i världen. Hans armar släppte mig däremot snabbare än normalt, höll försiktigt tag om mina handleder.
”Du, jag måste bara säga en sak. Du vet det här med balen..?” frågade han tyst och jag tänkte: nu, nu, nu, det är nu han ska bjuda ut mig på balen i mars och allt ska vara en enda vacker glitterboll. Det är nu han äntligen ska säga att han vågar säga till alla andra i hans ”populära gäng” att jag är hans. Jag nickade försiktigt.
”Så att, eh, det här fungerar ju inte längre… Du vet, det skulle ju aldrig funka, du och jag. Det är ju, liksom, förbjudet”, sa han, med rynkan i hans panna som blev djupare för varje ord. Han tittade ner på sina skor, sparkade på lite smågrus som smält fram.
”Vadå, förbjudet? En pluggis och en too cool for school?” försökte jag säga, med en röst som inte höll. Han nickade stilla, stirrade på mig med tom blick och glansiga ögon.
”Men då kan du väl dra käpprätt åt helvete, ska du veta”, muttrade jag, mitt hjärta till trots; jag ville ju inte att han skulle dra åt helvete. Jag ville ha honom som jag hade honom för en vecka sedan.

Timmar senare låg jag fortfarande i min säng, täcket över huvudet. Tårarna rann och lämnade arga, röda kinder. Allting gjorde ont. Världen var inte en glitterboll. Världen var en djup grav. Sen en dov vibration, ett sms från Simon:
”Wilma, du hade rätt om det där. Som du sa för längesen. Jag vet att jag retade dig för det, men det är sant. Att det är magiskt, men tragiskt.”





av Frida L

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Hjärtslag