Morgondimma

Filip var fjorton år och Sandra bjöd in honom till hans första fest. Hela skolan var där, vilt dansande, levande; Filip kände sig som han var i en annan del av den himmel som hans pappa hade beskrivit så noggrant för honom.

Denna fadersfigur hade även tagit sig tid till att förklara hur fel det var med festande och alkohol i Filips ålder, att han absolut inte hade någon som helst tillåtelse att delta i någon av festerna som de från skolan höll i. Filip kände ett svagt sting av skam i bröstet medan han stod vid Alexander i den kvava värmen som kom från alla de pulserande kropparna. Känslan försvann med tiden, för han var verkligen på sin första, riktiga fest, ingenting som hans far hade sagt skulle kunna stoppa honom från att bli helt slukad av känslan av att vara vid liv.

Alexander luktade rök, hans kropp kändes varm och svettig mot Filips rygg. I handen höll han ett glas med någon slags vätska. Den luktade sött, men också en aning surt; en lätt kväljande doft som trängde sig in i alla Filips sinnen.

”Vad är det där?” frågade han den andre pojken. Han var tvungen att luta sig upp så att han kunde säga det i Alexanders öra, musiken var så pass hög och dunkande att man knappt kunde höra sina egna tankar i oljudet.

Alexander log medan han satte ner glaset i Filips hand. ”Det är Sandras egna blandning, prova.”

”Jag får inte dricka, inte enligt farsan,” försökte Filip sig på, men Alexander bara fnös lätt åt hans ord, som om det inte var mer än ett patetiskt försök till en ursäkt.

”Filip, du måste förstå att när din farsa säger att något sådant här är förbjudet, så är det bara ett tomt hot. Drick det här, för du har samma rättigheter som varenda människa i det här rummet till att dricka sprit,” sa Alexander medan hans ögon var stora, nästan lika bedjande som en hundvalps.

Filip blinkade till för ett par sekunder innan han förde glaset till munnen, hans fingrar hårt slutna om det kalla materialet. Drycken smakade förskräckligt, men Alexanders ord om att allt bara var ett tomt hot från hans fars sida dunkade i skallen på honom. Han ville tro att det var sant.



Han lyckades le, trots att den kväljande smaken fortfarande var kvar i munnen på honom. Alexander log tillbaks, och hela Filips hals snördes ihop totalt.

*

Filip var sjutton år och Sandra bjöd honom på hans första cigarett. De hade stått under en skylt med den varnande ”rökning förbjuden” texten blinkades mot dem, men Sandra brydde sig inte ens om den.

”Man får inte röka här,” hade Filip påpekat, men han hade tystnat lika fort igen när han såg Sandras blick. De hade kysst varandra bara några minuter tidigare. Hon hade smakat som ett rökfyllt bakverk, äckligt, men ändå så perfekt på samma gång.

”Ingen har någonsin blivit tagen här,” sa Sandra som det vore det mest självklara i hela världen. ”Du vet väl att det bara är ett tomt hot från affären så att de inte får in en massa rök?”

Filip skakade på huvudet. Han visste ingenting mer än att han ville sluta sina fingrar om den där lilla, vita pinnen mellan hennes fingrar. Kan det förbjudna och döden verkligen vara så inbjudande? ”Jag bara berättade om det som stod på skylten.”

Sandra himlade med ögonen. Hon smakade precis lika som förut när de kysstes. ”Du är ju för go, här, låt oss förstöra lite mer medan vi fortfarande är unga.” Hon gav Filip cigaretten och låg med hela ansiktet när han tog den.

Filip rökte hela utan någon som helst ånger.

*

Filip var arton år och Sandra var den första som han älskade, men det var Alexander som fångade hans hjärta totalt. Han hade alltid fått höra om hur ”förbjudet” kärlek mellan två från samma kön var, hur äckligt och rentav vidrigt folk ansåg att det var, men för honom så var det kärlek, samma kärlek som för alla andra.

Alexander var två år äldre, och allt det som Sandra inte var. Han sögs in i de djupa, isigt blå ögonen; lät sig omfamnas av alla de ord som lämnade Alexanders läppar, och livet var som han alltid velat att de skulle vara. Det hade aldrig känts såhär förut, han hade aldrig gett sig så totalt till en annan människa. Hur kunde deras kärlek vara förbjuden, när den var precis som alla andras?

”Pappa sa alltid att kärlek mellan två män var förbjudet,” viskade Filip tyst. Han låg inflikad mellan sängkanten och Alexanders varma kropp, lika passande som den där sista pusselbiten man letat efter så väldigt länge. Han var så kär.

Alexander vände sig så att han kunde titta på Filips ansikte, nästan som om han studerade det med sina trötta ögon. ”Din pappa säger väldigt mycket skit. Kärlek är en känsla som inte borde vara förbjuden på något sätt, hans ord är bara ett tomt hot för att han inte vågar erkänna att vår kärlek är lika vacker som den mellan två kvinnor eller en man och en kvinna. Lyssna på det du själv känner istället.” Han makade sig närmare, hans läppar var lika mjuka och varma som Filip kom ihåg att de var, suger efter mer byggde bo inom honom, det glödde varmt och eldigt i hans bröst.

”Jag älskar dig,” viskade Filip. Hans huvud placerades mot Alexanders bröst medan han slöt sina ögon. ”Jag bryr mig inte om att vissa anser att det vi har är förbjudet och fel, för mig så är det precis lika rätt som när jag smakade på röken från dina läppar för första gången.”

Alexander log. ”Det är precis det jag ville höra, Flippe, för jag älskar dig också.”

*

Filip var tjugofem, och Sandra var den första av dem som dog. Hon dog när de fortfarande var tjugo, lika unga och odödliga som alla ungdomar tror att de är. Spriten hade varit i hennes vener när hon hade satt sig bakom ratten, full och glad över att vara vid liv, även om alla hade bett henne att inte köra hem nu, att hon skulle stanna över natten också. Hon hade tvekat för en sekund, men sen så hade både Filip och Alexander sett henne köra iväg med löften om att ses nästa dag. Nästa dag blev till aldrig när hon körde rakt in i en lastbil.

Filip satt varje dag vid sitt fönster en stund och tittade efter henne, hoppades på att hon en dag skulle komma tillbaks till de igen. Han hatade sig själv lite för att han inte fått henne att lyssna på deras varningar, att han låtit henne gå bara sådär. Hennes död fick honom att förstå att allting som är förbjudet har en orsak till att det är det, det är bara upp till var och en att försöka förstå innebörden i det själv.

Han förstod nu att rökning var förbjudet för att de skadade hälsan något enormt; alkohol för att de kunde förstöra liv innan de ens börjat, och att köra påverkad var som en levande dödsfälla för antingen en själv eller sina medmänniskor. Saker som alla var så konkreta, medan kärleken var den lömskaste av de allihopa, för Filip förstod att för de som förbjudit den, att de endast gjorde de för att de var rädda för smärtan som skulle komma efter man förlorat den man älskat, om det så var till en annan man eller självaste döden.

Alla hot är inte bara tomma ord, de flesta har en större innebörd än vad vi kan förstå själva.


Emelie A

Texten som pdf

Kommentarer

  1. En riktigt bra novell som jag kände mig tvungen att dela på facebook för att den är så bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!
      Vad roligt att du tycker om novellen!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande