När allt rasar

Jag heter Johan, jag är 16 år och bor i en stor, vit villa i Älvsjö som ligger lite utanför Stockholm med mina kanske lite för kristna föräldrar och min lillasyster Maja som är 9 år. Jag har blont ganska kort och spretigt hår, klarblåa ögon och är 184 cm lång. Jag går på gymnasiet inne i Stockholm på en privat skola, mina föräldrar vill att jag ska få en första klassig utbildning så de betalar mycket för det… Ingenting jag tycker är riktigt nödvändigt. På min fritid sjunger jag i kyrkans kör, det är inget jag tycker är jätteroligt men mamma vill att jag ska göra det så jag gör det för hennes skull. Jag bråkar sällan och säger verkligen aldrig emot. Jag är väldigt lycklig och jag verkligen älskar mitt liv. Men jag är bög, Jag har vetat om det ända sedan jag var en liten pojke och inte ville göra samma saker som de andra pojkarna. Jag har en pojkvän som heter Fredrik. Han är 17 år, han har mellanbrunt hår som är lite längre än mitt. Gröna jättefina, stora ögon, han har en oerhört välbyggd kropp och han är mycket snäll, rolig och super snygg. Hans leende, jag smälter för det varje gång jag ser honom. Jag skulle verkligen kunna göra allt för att han alltid ska ha ett leende på läpparna. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och jag är verkligen jätte kär i honom. Nästan så kär att det gör ont, om det ens går att vara så kär. Men vad vet jag?

Allt började för ett halvår sedan. Han la till mig som vän på Facebook, sedan skrev han till mig och vi började att träffas. Jag kommer ihåg allra första gången vi träffades, det var på ett fik inne i stan, han hade på sig blåa jeans och en blå och vit rutig skjorta. Jag tror inte att han visste att jag var bög då, men på något sett så kände jag bara på mig att han var det. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som gjorde att jag visste att han var det. Kanske var det sättet han pratade till mig eller blickarna han gav mig, någonting var det iallafall. Vi började att träffas allt mer och mer och vi började att sakta bli kära i varandra. Jag visste att jag aldrig skulle kunde presentera honom som min pojkvän för mina föräldrar, de skulle aldrig acceptera det, de skulle bli helt knäckta. Så jag presenterade honom som min vän för dem. De tyckte om Fredrik mycket, han var en bra vän. Trevlig, snäll, så som en vän ska vara. Vi var nästan med varandra varje dag. Antingen hos mig eller hemma hos Fredrik.

Det var sen höst, någon gång i mitten av november, Fredrik var hemma hos mig. Vi satt i min soffa inne på mitt rum och kollade på en film och bara mös. Jag minns inte vad det var för film, jag minns inte heller att jag hörde mamma komma upp för trappan och jag minns absolut inte heller om hon knackade på min dörr innan hon kom in. Helt plötsligt så stod hon bara där i mitt rum!
Hon såg hur jag och Fredrik höll varandras händer och hur vi kysste varandra häftigt. Det enda jag minns är hennes reaktion! Hennes ansiktsuttryck, hennes haka som hängde nästan ända ner i golvet och hennes ögon som fylldes av tårar. Hon stängde dörren på en sekund, sprang nerför trappen och låste in sig gråtandes på toaletten. Jag sprang efter henne och bad henne komma ut för att prata med mig, men hon total vägrade. Jag bad henne att verkligen inte säga någonting till pappa för jag visste att han skulle bli rasande, men på kvällen hade hon pratat med pappa om vad hon hade sett mig göra med min ”vän”. Morgonen därpå sa de att de aldrig ville se mig igen, aldrig, aldrig någonsin. Jag packade min väska, mitt huvud var fullt av tankar, vad skulle hända nu? Vart skulle jag bo? Hur skulle jag klara mig?

Jag minns min pappas val av ord så väl innan han stängde dörren mitt framför mina ögon. ”Gud skapade inte människan för att de ska vara kära i en människa av samma kön”, det kändes som om någon stack en kniv i mitt hjärta och vred om när de orden kom ut från hans mun. Jag kan inte riktigt förklara den smärtan som fanns i min kropp just då. Jag var helt krossad! Men min pappa verkade inte lika förkrossad som jag var. Han rörde inte ens en enda min när han slängde ut mig ur huset. Mina föräldrar tyckte att det var en synd, det var en synd att jag var stört förälskad i Fredrik och det var en synd att jag var homosexuell.

Jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen! Därför gick jag hem till Fredrik, det var den enda platsen jag kunde komma på att jag skulle känna mig trygg i. Jag fick bo hemma hos hans familj så länge, tills allt hade löst sig. Hans föräldrar visste om att han var bög och de accepterade det fullt ut. Jag önskar verkligen att min familj också kunde ha tagit det så bra och acceptera mig så som Fredriks föräldrar accepterade honom. Hans föräldrar var så himla vänliga mot mig och tog verkligen hand om mig som om jag vore deras egen son. Det var underbart, en familj som accepterade ens riktiga jag, jag kunde aldrig föreställa mig att ha det så hemma. Åh vad jag var avundsjuk på min pojkvän i den stunden. Jag var verkligen inte en avundsjuk människa, men då var jag faktiskt det. Jag bodde hos Fredrik i ungefär en månad tror jag, jag vågade inte gå hem, men jag visste att jag någongång skulle behöva ta mig mod och göra det ändå. Jag saknade min familj även fast Fredriks var underbar. Det var ju ändå min familj, även vad de tycker om mig och min sexualitet

I mitten av december så tog jag mig mod och åkte hem. Jag kommer ihåg hur nervös jag var, det forsade tankar genom mitt huvud. Jag visste inte alls vad som väntade mig. Jag visste inte, men hoppades på att pappa och mamma kanske hade lugnat ner sig lite och kanske, bara kanske saknade mig en liten smula. Men jag hade ingen aning alls! Men de kunde också lika gärna vara mer ilskna nu och de kanske inte alls ville att jag skulle komma hem igen. När jag väl var framme vid vårt stora vita hus gick jag upp för de få stentrappsteg vi hade upp till verandan, jag gick fram till dörren, jag väntade lite och tog några djupa andetag innan jag knackade på den svarta dörren med ett runt fönster i. Det kändes som de längsta sekunderna i hela mitt liv innan dörren öppnades, men sen stod han där i dörröppningen. Min pappa, jag hade nästan glömt bort hur han såg ut, jag var så glad över att äntligen få se honom, hans fina ansiktsdrag, som precis liknade mina. Vi sa ingenting alls. Vi stod där i en minut eller två och tittade på varandra, sa ingenting, bara tittade varsamt på varandra. Först var jag osäker på om han någonsin skulle släppa in mig, men sedan så gjorde han äntligen det. Åh jag hade saknat min familj så himla mycket.

Det har gått ett år nu. Jag bor hemma hos min familj igen. Jag och Fredrik är fortfarande tillsammans och mina föräldrar har börjat att acceptera att jag är bög, det gick inte fort för dem att bli bekväma med det, men jag är så tacksam över att de i alla fall försöker. Mitt liv är ännu bättre nu än vad det någonsin varit!


av Linnea L