När dörren stängs så finns inte jag
Jag stänger in mig i min värld, en hemlig plats där jag är omtyckt och älskad, en plats utan smärta och mörker. Jag stänger dörren och blir uppslukad av min värld, där det är kallt och det snöar men jag mår ändå bra. Jag kastar mig ner i en snödriva och känner hur min kropp värms upp, här är jag lycklig. Men jag slits tillbaka av ett ljud utanför dörren, tunga fotsteg och sedan ljudet när din hand föll ner på dörrhandtaget med en duns, men dörren är låst. Jag hör hur du tar ett frustrerat andetag och jag ser hur dörrhandtaget trycks ner gång på gång. Jag sätter mig på golvet längst in i rummet bredvid sängen och gömmer huvudet i mina händer. Du börjar knacka på dörren, hårda, tunga knackningar, du skriker till mig att jag ska öppna dörren innan du slår in den. Jag reser mig på skakiga ben och går tyst och sakta fram till dörren, jag vill inte att du ska höra mig.
Dörren går upp med ett litet klick och du trycker ner handtaget och kliver in. Du står inne på mitt territorium men det är ändå jag som är rädd. Jag ser på dina ögon att du inte finns där, att du är fast i din egen värld, en värld där jag är din fiende. Jag känner hur paniken sakta sprider sig i min kropp när jag backar bak mot sängen igen, jag trycker ryggen mot väggen och ser hur du sakta tar dig framåt. Mina tårar börjar rinna långt innan du är framme vid mig, du börjar skrika, anklaga mig och sedan känner jag dina tunga händer mot mina axlar, du trycker ner mig mot golvet och skriker att jag ska titta upp på dig, att jag inte är bättre än dig bara för att jag kan titta ner på dig. Jag gömmer huvudet i händerna och hör hur orden upprepas gång på gång. ”värdelös, dum, inte värd något, du gör bara fel” orden regnar ner över mig, sliter sönder den masken jag haft på mig hela dagen för att ingen ska se.
Du står där länge och skriker på mig, sen går du därifrån med samma tunga steg du tog när du kom in. Orden fortsätter eka i mitt huvud, ristas in i min kropp. Jag ställer mig upp igen på skakiga ben och dunkar huvudet bak i väggen. Jag vill få bort din hemsökande stämma så jag dunkar huvudet bakåt gång på gång ända tills världen börjar snurra. Då vänder jag mig om och jag känner hur ilskan kokar i min kropp, jag knyter båda händerna och börjar slå väggen, jag visualiserar ditt hemska leende och slår gång på gång, ända tills mina händer fått en djuplila färg och dunkar av smärta. Först då använder jag tröjärmen för att torka bort mina tårar och när jag har gjort det så försvinner även ilskan. Det jag känner är uppgivenhet och likgiltighet, det som hemsöker mina tankar är ditt självbelåtna leende när du har tagit sönder mig. Jag ställer mig framför spegeln och ler mot min egen trasiga gestalt, med ett ansikte som är randigt av tårar, jag övar in leenden som ser verkliga ut och döljer min smärta så gott det går. Ingen får veta hur jag har det, mitt eget personliga lilla helvete som tar sönder mig och förstör mig mer och mer varje dag som går och jag upprepar mitt eget lilla mantra ”den som gråter är svag, den som gråter är svag… den som gråter är svag… den som gråter är… svag” jag trycker till på min dunkande hand och stönar till av smärta, jag sträcker mig efter bandaget och virar det hårt runt min hand. Jag böjer mig ner och tar upp skolväskan från golvet, övar in några fler leenden innan jag går ner för trappan och fortsätter rabbla mitt mantra ”den som gråter är svag… den som gråter är svag… den som gråter är svag” den överröstar din hemska stämma när du skriker att jag ska vara tyst, jag tassar på tå in i köket där du sitter med en ciggaret i handen och jag märker redan då att du har gråtit. Du viskar att det inte är ditt fel och att om jag bara kunde sköta mig så skulle det inte bli såhär. Jag gör mig så liten jag bara kan och tassar ut ur köket och springer mot dörren men det är redan försent, jag hör hur du än en gång skriker efter mig att jag är ett misstag, ett förbannat misstag som borde försvinna. Jag går mot skolan med ett tungt hjärta och ögon som är överfulla med tårar. Men ingen får veta vad som händer med mig, ingen får veta vad som hemsöker mig, vad som tynger ner mig, vad som har gjort mina ögon livlösa eller vad som har gjort mina leenden så falska.
Emma N
Dörren går upp med ett litet klick och du trycker ner handtaget och kliver in. Du står inne på mitt territorium men det är ändå jag som är rädd. Jag ser på dina ögon att du inte finns där, att du är fast i din egen värld, en värld där jag är din fiende. Jag känner hur paniken sakta sprider sig i min kropp när jag backar bak mot sängen igen, jag trycker ryggen mot väggen och ser hur du sakta tar dig framåt. Mina tårar börjar rinna långt innan du är framme vid mig, du börjar skrika, anklaga mig och sedan känner jag dina tunga händer mot mina axlar, du trycker ner mig mot golvet och skriker att jag ska titta upp på dig, att jag inte är bättre än dig bara för att jag kan titta ner på dig. Jag gömmer huvudet i händerna och hör hur orden upprepas gång på gång. ”värdelös, dum, inte värd något, du gör bara fel” orden regnar ner över mig, sliter sönder den masken jag haft på mig hela dagen för att ingen ska se.
Du står där länge och skriker på mig, sen går du därifrån med samma tunga steg du tog när du kom in. Orden fortsätter eka i mitt huvud, ristas in i min kropp. Jag ställer mig upp igen på skakiga ben och dunkar huvudet bak i väggen. Jag vill få bort din hemsökande stämma så jag dunkar huvudet bakåt gång på gång ända tills världen börjar snurra. Då vänder jag mig om och jag känner hur ilskan kokar i min kropp, jag knyter båda händerna och börjar slå väggen, jag visualiserar ditt hemska leende och slår gång på gång, ända tills mina händer fått en djuplila färg och dunkar av smärta. Först då använder jag tröjärmen för att torka bort mina tårar och när jag har gjort det så försvinner även ilskan. Det jag känner är uppgivenhet och likgiltighet, det som hemsöker mina tankar är ditt självbelåtna leende när du har tagit sönder mig. Jag ställer mig framför spegeln och ler mot min egen trasiga gestalt, med ett ansikte som är randigt av tårar, jag övar in leenden som ser verkliga ut och döljer min smärta så gott det går. Ingen får veta hur jag har det, mitt eget personliga lilla helvete som tar sönder mig och förstör mig mer och mer varje dag som går och jag upprepar mitt eget lilla mantra ”den som gråter är svag, den som gråter är svag… den som gråter är svag… den som gråter är… svag” jag trycker till på min dunkande hand och stönar till av smärta, jag sträcker mig efter bandaget och virar det hårt runt min hand. Jag böjer mig ner och tar upp skolväskan från golvet, övar in några fler leenden innan jag går ner för trappan och fortsätter rabbla mitt mantra ”den som gråter är svag… den som gråter är svag… den som gråter är svag” den överröstar din hemska stämma när du skriker att jag ska vara tyst, jag tassar på tå in i köket där du sitter med en ciggaret i handen och jag märker redan då att du har gråtit. Du viskar att det inte är ditt fel och att om jag bara kunde sköta mig så skulle det inte bli såhär. Jag gör mig så liten jag bara kan och tassar ut ur köket och springer mot dörren men det är redan försent, jag hör hur du än en gång skriker efter mig att jag är ett misstag, ett förbannat misstag som borde försvinna. Jag går mot skolan med ett tungt hjärta och ögon som är överfulla med tårar. Men ingen får veta vad som händer med mig, ingen får veta vad som hemsöker mig, vad som tynger ner mig, vad som har gjort mina ögon livlösa eller vad som har gjort mina leenden så falska.
Emma N
Kommentarer
Skicka en kommentar