Om att släppa någon in


Jag skrev. Händerna flög över tangentbordet och jag satte ord på alla obeskrivliga känslor. Allt inom mig som hade längtat ut skrev jag ned. Det fanns inte längre några detaljer som behövde döljas, jag tvingades inte censurera min personlighet och det fanns ingenting som var förbjudet. I några suddiga minuter var jag levande. Jag var trygg, trots att jag blottade allt.

Han försökte fånga min blick, som om han skulle hitta något svar om han såg rakt in i mina ögon. Klockorna tickade långsamt och jag var medveten om varje sekund som passerade. Ju längre tiden gick desto besvärligare blev det att bilda ord med min mun. Jag kunde inte tala. Hela mitt inre skrek efter en längtan att prata om det som är förbjudet att säga högt, men plågsam rädsla och skam hindrade mig. Oräkneliga gånger upprepade jag de tabubelagda meningarna i mitt huvud och för varje gång blev det lite svårare att förklara för honom hur jag mådde, att förklara vad jag kände och tänkte. Det handlade egentligen inte om någonting som jag inte trodde att han hade känt. För självklart hade även han smakat på hårda ord och haft en tung ångest som hade legat och tryckt på bröstet om nätterna. Med tanke på hur samhället såg ut idag så undrade jag vem som inte hade mött dessa mörka sidor. Det som gjorde talandet problematiskt var att visa mig sårbar för någon som jag ville vara stark för. I samma stund som jag andades in den kvava luften för att ta sats och låta min röst göra sig hörd lät jag honom komma innanför mina murar. Murar som en gång byggdes av svaghet och ändå lyckades bli så starka med tiden.

Vi satt blickstilla i tystnad. Mina förseglade läppar sade mer än jag ville. Jag skulle kunna ljuga. Låta honom viras in i ett hav av lögner, precis som jag hade gjort med alla andra. Jag skulle kunna låta honom bli en av de som står för långt borta för att ens kunna ana en beskyddande mur. Men hur stark jag än låtsades vara, ville jag ha honom som tröst. Jag ville kunna luta mig mot någon. Jag var för trött för att fortsätta ta mig fram själv genom livet. Mitt hjärta rusade av en våg av känslor. Rädsla för att göra mig sårbar, ilska mot min feghet och framför allt känslor för honom. Jag bröt stillheten och lät min blick vandra och möta hans. Vad fanns det egentligen att säga? Jag var en vilsen ungdom som precis som alla andra ville lyckas i livet, utan att veta vad livet innebar och hur man skulle tackla det. Jag försökte hitta balansgången mellan att passa in och sticka ut, på ett diskret sätt vara alldeles unik. Jag ville bli ihågkommen och hitta den perfekt metoden på hur man levde livet utan att slitas ut eller tröttna. Istället låg jag här bredvid honom och långsamt tryckte ner alla mina känslor lite djupare. Jag lät allt det som var jag förtäras och försvinna, istället för att ta emot den hjälp han erbjöd mig.

Snart skulle tiden ha runnit ut, och chansen att komma honom lite närmare skulle försvinna. Han försökte hjältemodigt hålla tålamodet uppe, men utan framgång tröttnar man snabbt. Det brann en längtan inom mig att ta steget och låta två själar smälta ihop till en. Jag ville bevisa att min många gånger uttalade mening ”Jag älskar dig.” inte bara var tomma ord.

I hans ögon såg jag förmodligen livlös och alldeles dödstyst ut, men mina tankar var levande. Jag hade ett sådant färgglatt och livfullt inre. Det var känslor i alla olika former och storlekar som inte allt för sällan försökte hitta vägen ut. En väg som hade blivit väldigt knepig på grund utav den där lilla ångestfyllda klumpen i magen som sade att det inte var socialt accepterat att låta mina känslor ta för mycket plats. Jag förstod det egentligen inte riktigt. Varför var det förbjudet? I en halvhjärtad protest öppnade jag min mun som för att säga någonting. Kanske trodde jag att det skulle gå per automatik om jag tog det första steget, precis som när jag skrev. Men just som en glimt av hopp hade bildats i hans ögon så dödade jag den när jag stängde munnen igen och återgick till den stilla tystnaden.

Vi var så olika. Jag kände alldeles för mycket och ibland tycktes inte han känna någonting alls. Han skulle inte kunna förstå sig på mina djupa funderingar över livets verkliga existens. Hur skulle jag kunna förklara de känslor som jag inte har några ord för, eller de alldeles för dystra tankarna? Det var som att beskriva en färg som inte existerar. Jag insåg att berättandet för honom skulle innebära otaliga uteslutna detaljer och jag skulle förklara min tysthet utan att egentligen klargöra någonting alls. Jag skulle behöva korta ner allting så pass mycket att det inte spelade någon roll att jag berättade det överhuvudtaget. Jag skulle bara säga det som redan var uppenbart; att jag tänkte i för stor mängd och kände efter för djupgående. Därmed skulle jag censurera hela min personlighet. Att yttra de fåfänga orden skulle kännas som att jag bekräftade att jag måste mörkläggas och undanhållas. Mina tankar och känslor och allt det där som ingen annan egentligen visste om var enligt mig min starkaste egenskap. De präglade mina ordval och mina handlingar. Det skulle för mig vara en kränkning att i ett sådant ögonblick hemlighålla allt det som gjorde mig till den jag var. Jag skulle på ett felaktigt sätt öppna upp mig för honom och låta honom tro att de få orden beskrev den jag var. Sanningen innehöll betydligt fler adjektiv.

Inombords spreds en tystlåten och blygsam glädje. Den långa och slitsamma strid som jag hade kämpat med invärtes var plötsligt ytterst onödig och svaret var påtagligt. Kanske hade jag vetat det hela tiden, men ibland tappar man fotfästet. Jag gav honom ett svagt leende som för att säga att han inte behövde vänta längre. Jag kysste honom för att visa att jag faktiskt älskade honom ändå, sedan tog jag, som många gånger förr, fram min dator och skrev. Jag skrev ned allt det som var förbjudet.


Av Malin E

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord