Stolen närmast fönstret


Jag är noga med att inte prata om det. Att prata om det är förbjudet. Likaså är det förbjudet att öppna tredje dörren till vänster i korridoren eller att sätta sig på stolen närmast fönstret. Någon skulle kunna säga något, men om jag tänker efter är nog också det förbjudet och det kanske är därför ingen gör det.

Dörren är låst och persiennerna neddragna. Vi har barrikaderat oss mot omvärlden. Kanske är det för att stänga allt ute, fast mer troligt är det för att stänga inne det lilla vi har kvar. Telefonen fortsätter att ringa. Ibland knackar någon på dörren eller på ett av fönstren. Jag bryr mig inte. Ingen bryr sig, för inget spelar någon roll längre.

Huset är tomt. Tyst. Vi sitter samlade runt middagsbordet. Alla stolar är upptagna, utom förstås stolen närmast fönstret. Pappa sätter på radion. Främmande röster blandas med toner och brus. Ljudvågorna vibrerar genom luften och bryter tystnaden. Fortfarande har ingen öppnat munnen. Jag försöker lyssna, men kan inte koncentrera mig.

Världen känns så avlägsen. Jag ser visaren ticka fram, ändå, tiden står stilla. Jag försöker lokalisera mig, men ljuset som sipprar in genom de fördragna gardinerna avslöjar inte om det är morgon eller kväll. Jag börjar andas djupare, häftigare. Klocktavlan stirrar tomt tillbaka på mig. Den säger mig inget. Allt jag kan höra är hans röst i mitt huvud. Gråt inte syrran, jag finns här. Jag kan inte förstå hur man kan vara så stark när man är så liten. Han tog hand om oss när det var han som behövde hjälp.

Pappa tröttnar tillslut på den ständiga telefonsignalen och rycker ur kontakten. Jag petar i maten och tvingar i mig några tuggor. Vi sitter så i flera timmar. Pappa, mamma och jag. Och stolen. Det kan ha gått dagar, eller kanske bara minuter. Jag vet inte. Jag har fruktansvärd huvudvärk. Allt gör ont på samma gång.

Då händer det. Mamma tar sats och reser sig. På något sätt lyckas hon dra med sig stolen. Hans stol. Den är lätt utan hans tyngd och tar fart. Stolen faller. Jag försöker göra något, men min kropp är som förstenad och jag kan inte förmå mina armar att röra sig.

Varför gör ingen något? Varför sitter alla bara där? Gör något! Stolen når golvet. Det väldiga braket väcker liv i mig. Jag gör det förbjudna. Det kan inte vara sant. Det får inte vara sant. Men det är det. Han är död.

Jag öppnar munnen.

Och skriker.




av Sara G

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande