Vem är du?


Lukten av granbarr och apelsiner slog mig när jag öppnade dörren till den faktiskt hemtrevliga lägenheten. Varje fönster var prytt med tomtar, ljusstakar och värme. I bakgrunden hördes en uttjatad men än så vacker julsång och jag kunde inte hindra mig från att nynna med i refrängen. Jag sparkade hastigt av mig skorna och ställde dem på mammas plats i skohyllan. Var det någon hemma? Mina fötter värmdes av den nyligen påslagna golvvärmen när jag rörde mig mot köket. Skolmaten hade, som alla andra dagar, svikit mig och nu såg jag verkligen fram emot ett mellanmål. Jag både kände och hörde hur min mage höll med mitt sinne.

Det var då jag såg honom, sittandes på en av köksstolarna, i vårt hem. Mitt hem. Han var djupt koncentrerad i dagstidningen och märkte knappt när jag dök upp. De trasiga jeansen tillsammans med den urtvättade flanellskjortan fick mig att rysa, utan att jag egentligen visste varför. Chocken fick mig nästan att tappa andan och jag bet mig nervöst i underläppen. Plötsligt, men sakta, vände han sin blick mot mig och jag möttes av ett par iskallt grå, granskande ögon. Sekunden efter lekte ett hånflin på hans torra läppar. Nu kunde jag lättare studera hans ansiktsdrag och blev mer säker på att jag inte visste vem mannen var.

”Vem är du?” Min röst var svag och osäker, vilket speglade det jag kände inombords. Hans obehagliga leende blev större och nu syntes de tänder som tidigare dolts. Jag skulle kunnat jämföra honom med ett kattdjur; hans närvaro var medvetet överlägsen och skapade en rovdjursliknande respekt hos mig. Han ignorerade min fråga och ställde sig istället upp. Stolen sköt han artigt in under bordet och det gälla ljudet gav mig gåshud över de bara armar som hängde hjälplöst längs min figur.

”Du ska följa med mig.” Konstaterade han, ståendes en eller ett par meter ifrån mig. Han harklade sig och kliade den knappt synliga skäggstubben som klädde hans tydligt markerade haka. Mannens bestämda ton fick mig av instinkt att ta ett steg bakåt. ”Jag har studerat dig ända sedan du var liten. Du tillhör mig.” Han tog ett steg närmare. Rösten var silkeslen och hade kunnat manipulera en fluga. Jag fick inte fram ett ord, utan stod liknande ett frågetecken och bara stirrade på människan som påstod saker som fick mig att vilja krypa under täcket. Vad skulle jag göra? Ringa polisen?

Minnet sänder en obehaglig känsla genom min lättklädda kropp och jag ryser, önskar att jag kunde glömma och förtränga alla detaljer. Jag skulle komma att vara isolerad från omvärlden, ovetande och skadad för livet. Det är nu eller aldrig, intalar jag mig själv då jag flyr med hat från det som förstörde mitt liv.

Hans ansträngda andning hörs tydligt bakom mig. Mannen närmar sig och jag skymtar en målmedveten blick i ögonvrån.

Hjälp.

Trädens mäktiga kronor svajar i höstvinden. Den mark som försvinner under mig är fuktig och kyler mina nakna fötter. Någon fågelsång hörs inte utan tystnaden ekar i mitt huvud i takt med mina egna hjärtslag. De brandfärgade löven bildar ett färgstarkt hav som hade varit vackert, egentligen. Om jag hade varit i en annan situation hade omgivningen varit rogivande. Mina ben rör sig utan att jag behöver tänka; jag skulle aldrig ha hunnit tänka efter, någonsin. Vad som än händer får jag aldrig sluta springa. Inte vågar jag vända på huvudet heller, jag är livrädd att jag ska tappa mitt livsavgörande fokus på den smala, knappt synliga stigen framför mig. Det här är min chans, ett hopp om att få mitt liv tillbaka och jag är villig att göra allt i min makt för att min dessvärre ogenomtänkta plan ska gå vägen. Det hela går ut på att fly; fly från det liv jag levt det senaste året. Om det nu finns en Gud, har han förmågan att rädda mig? Skulle han vilja rädda mig? Jag bryter ändå mot den enda regeln jag blivit lärd av mannen. Han hade sagt att det var förbjudet, vad jag än gjorde fick jag inte lämna varken källaren eller honom. Det var inte sanningen, jag vet att innebörden av hans ord inte stämmer.

Granbarren skär in i mina fotsulor likt nålar och tårar formar sig i kanten av mina ögon. Jag blundar för en millisekund och torkar bort den salta vätskan från mitt ansikte. Mannen skriker desperat mitt namn bakom mig och jag försöker att stänga av så många mänskliga sinnen jag kan.

Mina ben viker sig plötsligt under min kropp och jag faller till marken. Trädens mäktiga rötter som orsakat mitt fall hånar mig där jag ligger hjälplös på den blöta stigen. En flämtning lämnar min mun och adrenalinet som dansat vilt i mina ådror försvinner. Mina muskler domnar bort och jag börjar gråta, den här gången ohejdat. Genast känner jag ett hårt grepp runt mina blåmärksklädda handleder och lukten av hans andedräkt sveper över mitt ansikte likt ett linnetyg. Jag gör mitt yttersta för att stänga av allt som får mig att vara dödlig och inser att det är nu jag ger upp. Hans styrka lyfter mig från där jag legat i vad som känns som flera minuter och min flackande blick vågar inte, vill inte, möta mannens. Plötsligt släpper han taget om min ynkliga kropp och jag börjar krampaktigt krama mina sårade handleder. Vad nu? Mannen rör sina smutsiga händer genom hans nougatfärgade hår och rycker sedan i topparna. Hans till synes starka frustration gör mig förvirrad och jag vet inte om jag ska jubla, gråta eller bara springa för livet därifrån.

”Förlåt, jag…” Suck. ”Jag älskar dig.” Orden är nästintill en viskning men ändå hör jag hans förtvivlade vädjan klart och tydligt. Han faller ner på knä och en osynlig mask rinner av honom ihop med tårarna han försöker förhindra. Det är som att han pratar ett annat språk som jag vägrar förstå.

Jag vänder mig om och börjar springa. Än en gång bryter jag mot regeln, gör det förbjudna, den här gången med tillåtelse och utan någon jagandes efter mig.



av Mathilda S

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Hjärtslag