Den förbjudna spegeln
Innan jag slår upp ögonlocken känner jag solens varma strålar mot min hud. Det är en fredagsmorgon med exakt det väder meteorologerna förutspått. Jag brukar vara lite morgontrött av mig, men just den här morgonen vaknar jag pigg och allert, prick kl 6.00. Inte vet jag varför, men enligt min magkänsla är det något speciellt med den här dagen. Som min mormor alltid brukade säga: "Gå efter magkänslan, den för dig alltid framåt och har du inte kommit fram har du inte gått efter magkänslan."
Jag kliver upp från sängen och ställer mig framför min gammelgammelgammel mormors antika spegel. Oval med guldig ram och vackra slingrande, utbuktande mönster, kan jag bara sammanfatta dess uråldiga elegans med en mening: En riktig pärla! Jag får egentligen inte ha den i mitt rum eftersom den är så skör. Min mormor sa alltid att det var totalt förbjudet att peta på den och min mamma säger detsamma. Troligen för att den är så gammal. Men efter massor av löften till min mamma om att aldrig röra den, har jag fått ha den här sen i vintras. Inte ett enda fingeravtryck syns på den millimetertunna glasytan, och varje dag när jag går hemifrån hänger jag ett skynke över den. Jag har hört att min gammelgammelgammel mormor hette Elizabeth Nichols, och var mycket rik och snäll. Hon skänkte ofta bort pengar till behövande. Hon älskade även djur och hade minst 7 katter och 3 hundar enligt min mormor.
Jag snurrar runt framför spegeln och funderar på vilka kläder jag ska välja idag. Det får bli det vanliga. Jag rotar igenom mitt skåp efter ett par jeans och strumpor. Efter det drar jag på mig en mörkröd t-shirt med en stor silvrig stjärna i mitten. Sedan tar jag en snabb inspektion i den antika spegeln och fastnar med blicken. Min fantasi vandrar iväg. Min dröm är ju att kunna resa i tiden. Hur kan man förverkliga den drömmen när tidsmaskinen troligen inte ens har uppfunnits nu på 2000-talet? Undrar hur jag, Katherine Collins, bosatt i London och 15 år, skulle se ut på 1700-talets mystiska gator? Jag skulle älska att bära en klänning från 1700-talet! Skulle man se att jag inte hör hemma där? Jag föddes helt enkelt i fel århundrade. Men vissa drömmar får väl förbli drömmar. Min mobil avbryter mig i mina funderingar och jag tar upp den från min säng. Skärmen visar en liten skylt som säger: Gå till skolan nu, 07:25. Jag samlar ihop mina skolböcker och lägger i min slitna svarta väska. Då känner jag det, ett drag i kroppen som säger åt mig att röra mig närmare spegeln. Jag tar ett litet steg framåt då mina tankar vandrar iväg. Den spegeln som är så gammal. Tänk om jag kunde få komma till en tid för länge sedan och få se det den sett? Jag tar ett steg till och min nyfikenhet säger åt mig att jag bör nudda spegeln. Men en annan del säger förbjudet, nej! Varför? Just det, löftet till mormor och mamma... Tänk om det vore så enkelt att bara gå igenom spegeln och komma ut någonstans på 1700-talet? Fast det är väl bara fantasin som kan åstadkomma det.
En svag röst i mitt inre avbryter mina funderingar. "Följ magkänslan..." Då bestämmer jag mig. Jag tänker gå efter min magkänsla! Jag vet att jag inte bör bryta löftet till mormor och mamma, men om jag nuddar den går den ju knappast sönder. Och skulle den bli smutsig så tar jag bara bort det. Min mormor sa faktiskt att man ska följa magkänslan. Jag har inget att förlora! Jag sträcker ut min hand, men tvekar för en kort sekund, och lägger sedan mina fingertoppar mot dess glasyta. Inget händer. Mitt hopp går i kras och jag inser att det bara var min vilda fantasi som fick sig en promenad. Typiskt! Med besvikelse slänger jag över det blekvita skynket på spegeln, tar min väska och rör mig ut ur rummet. Klockan är 07:35 och jag måste till skolan.
Jag sitter i den mahognyfärgade trappan och knyter mina röda skor. Innan jag ska gå rotar jag igenom väskan efter mobilen, men hittar den inte. Då kommer jag på att den ligger kvar i sängen på mitt rum. Jag springer upp för att hämta den.
När jag kommer in i rummet får jag en konstig känsla av instängdhet. Som att någon har tagit över min kropp. Allt går i slowmotion. Med en mekanisk rörelse rör jag mig mot spegeln. Min hand sträcks fram som i trans, och jag tar ett elegant kliv in i den. Jag försöker styra min kropp men det går inte. Innan jag helt försvinner in i spegeln skriker jag! Det sista jag hör är hur min hund skällande kommer inspringande i mitt rum, och hoppar efter mig in i tomheten...
Jag vaknar av att min hund slickar mig i ansiktet och sätter mig upp. Vilset ser jag mig omkring. Jag har hamnat i ett stort elegant rum med rödguldiga väggar. Där finns massor av ståtliga antika tavlor, möbler och en svart sovande katt. Själv ligger jag nerbäddad i en stor säng med rött täcke. Bredvid sängen står en spegel som ser mystiskt lik ut den jag har i mitt rum. Allt ser gammalt ut men ändå väldigt fint. Jag har ett vagt minne av att jag gick igenom spegeln och att min hund följde efter mig. Sen blev allt svart. Jag måste ha rest i tiden eller så drömmer jag... Mer hinner jag inte fundera förrän dörren bredvid sängen öppnas och en vacker kvinna med brunt uppsatt hår, och spetshatt kommer in. Hon har på sig en violett klänning med korsett och vit spets. Hon kommer fram till sängen. När jag får ögonkontakt med henne tycker jag att jag känner igen henne. Det är som om jag ser mig själv i en spegel. "Jag hittade dig avsvimmad framför min spegel, tillsammans med din hund och bäddade ner dig i min säng. Jag brukar annars inte ta emot främlingar på det här viset, men du såg så bekant ut så jag kunde inte förmå mig att väcka dig", säger hon med len röst. "Vem är du?", säger jag förvirrat. "Jag heter Elizabeth Nichols", säger hon med ett leende. Då går det upp för mig. Damen framför mig är min gammelgammelgammel mormor. Och jag har på något mystiskt vis rest genom hennes spegel från år 2013 tillbaka till 1700-talet. Nu förstår jag varför min mormor och mamma alltid förbjöd mig att röra spegeln...
Rebecka N
Jag kliver upp från sängen och ställer mig framför min gammelgammelgammel mormors antika spegel. Oval med guldig ram och vackra slingrande, utbuktande mönster, kan jag bara sammanfatta dess uråldiga elegans med en mening: En riktig pärla! Jag får egentligen inte ha den i mitt rum eftersom den är så skör. Min mormor sa alltid att det var totalt förbjudet att peta på den och min mamma säger detsamma. Troligen för att den är så gammal. Men efter massor av löften till min mamma om att aldrig röra den, har jag fått ha den här sen i vintras. Inte ett enda fingeravtryck syns på den millimetertunna glasytan, och varje dag när jag går hemifrån hänger jag ett skynke över den. Jag har hört att min gammelgammelgammel mormor hette Elizabeth Nichols, och var mycket rik och snäll. Hon skänkte ofta bort pengar till behövande. Hon älskade även djur och hade minst 7 katter och 3 hundar enligt min mormor.
Jag snurrar runt framför spegeln och funderar på vilka kläder jag ska välja idag. Det får bli det vanliga. Jag rotar igenom mitt skåp efter ett par jeans och strumpor. Efter det drar jag på mig en mörkröd t-shirt med en stor silvrig stjärna i mitten. Sedan tar jag en snabb inspektion i den antika spegeln och fastnar med blicken. Min fantasi vandrar iväg. Min dröm är ju att kunna resa i tiden. Hur kan man förverkliga den drömmen när tidsmaskinen troligen inte ens har uppfunnits nu på 2000-talet? Undrar hur jag, Katherine Collins, bosatt i London och 15 år, skulle se ut på 1700-talets mystiska gator? Jag skulle älska att bära en klänning från 1700-talet! Skulle man se att jag inte hör hemma där? Jag föddes helt enkelt i fel århundrade. Men vissa drömmar får väl förbli drömmar. Min mobil avbryter mig i mina funderingar och jag tar upp den från min säng. Skärmen visar en liten skylt som säger: Gå till skolan nu, 07:25. Jag samlar ihop mina skolböcker och lägger i min slitna svarta väska. Då känner jag det, ett drag i kroppen som säger åt mig att röra mig närmare spegeln. Jag tar ett litet steg framåt då mina tankar vandrar iväg. Den spegeln som är så gammal. Tänk om jag kunde få komma till en tid för länge sedan och få se det den sett? Jag tar ett steg till och min nyfikenhet säger åt mig att jag bör nudda spegeln. Men en annan del säger förbjudet, nej! Varför? Just det, löftet till mormor och mamma... Tänk om det vore så enkelt att bara gå igenom spegeln och komma ut någonstans på 1700-talet? Fast det är väl bara fantasin som kan åstadkomma det.
En svag röst i mitt inre avbryter mina funderingar. "Följ magkänslan..." Då bestämmer jag mig. Jag tänker gå efter min magkänsla! Jag vet att jag inte bör bryta löftet till mormor och mamma, men om jag nuddar den går den ju knappast sönder. Och skulle den bli smutsig så tar jag bara bort det. Min mormor sa faktiskt att man ska följa magkänslan. Jag har inget att förlora! Jag sträcker ut min hand, men tvekar för en kort sekund, och lägger sedan mina fingertoppar mot dess glasyta. Inget händer. Mitt hopp går i kras och jag inser att det bara var min vilda fantasi som fick sig en promenad. Typiskt! Med besvikelse slänger jag över det blekvita skynket på spegeln, tar min väska och rör mig ut ur rummet. Klockan är 07:35 och jag måste till skolan.
Jag sitter i den mahognyfärgade trappan och knyter mina röda skor. Innan jag ska gå rotar jag igenom väskan efter mobilen, men hittar den inte. Då kommer jag på att den ligger kvar i sängen på mitt rum. Jag springer upp för att hämta den.
När jag kommer in i rummet får jag en konstig känsla av instängdhet. Som att någon har tagit över min kropp. Allt går i slowmotion. Med en mekanisk rörelse rör jag mig mot spegeln. Min hand sträcks fram som i trans, och jag tar ett elegant kliv in i den. Jag försöker styra min kropp men det går inte. Innan jag helt försvinner in i spegeln skriker jag! Det sista jag hör är hur min hund skällande kommer inspringande i mitt rum, och hoppar efter mig in i tomheten...
Jag vaknar av att min hund slickar mig i ansiktet och sätter mig upp. Vilset ser jag mig omkring. Jag har hamnat i ett stort elegant rum med rödguldiga väggar. Där finns massor av ståtliga antika tavlor, möbler och en svart sovande katt. Själv ligger jag nerbäddad i en stor säng med rött täcke. Bredvid sängen står en spegel som ser mystiskt lik ut den jag har i mitt rum. Allt ser gammalt ut men ändå väldigt fint. Jag har ett vagt minne av att jag gick igenom spegeln och att min hund följde efter mig. Sen blev allt svart. Jag måste ha rest i tiden eller så drömmer jag... Mer hinner jag inte fundera förrän dörren bredvid sängen öppnas och en vacker kvinna med brunt uppsatt hår, och spetshatt kommer in. Hon har på sig en violett klänning med korsett och vit spets. Hon kommer fram till sängen. När jag får ögonkontakt med henne tycker jag att jag känner igen henne. Det är som om jag ser mig själv i en spegel. "Jag hittade dig avsvimmad framför min spegel, tillsammans med din hund och bäddade ner dig i min säng. Jag brukar annars inte ta emot främlingar på det här viset, men du såg så bekant ut så jag kunde inte förmå mig att väcka dig", säger hon med len röst. "Vem är du?", säger jag förvirrat. "Jag heter Elizabeth Nichols", säger hon med ett leende. Då går det upp för mig. Damen framför mig är min gammelgammelgammel mormor. Och jag har på något mystiskt vis rest genom hennes spegel från år 2013 tillbaka till 1700-talet. Nu förstår jag varför min mormor och mamma alltid förbjöd mig att röra spegeln...
Rebecka N
Kommentarer
Skicka en kommentar