Förbjudet att bestämma över sitt öde



Jag gick upp för den stora scenen som skulle avgöra mitt öde med tunga steg. Jag avskydde att göra som alla andra – att göra det man har förväntas sig att göra. Att lyda under personer som jag inte visste något om var det värsta jag visste. Jag ville inte att de skulle bestämma mitt öde. Jag ville ha kontroll över mitt eget liv, älska den jag älskade och göra det jag ville, men det skulle aldrig gå. I det samhället som jag levde i skulle ingen få göra det de ville. Vi alla hade förväntas att bete oss på ett visst sätt, oavsett om vi ville det eller inte.
Jag stod nu på scenen med mina kamrater på min högra sida. Vi var över 250 personer i min stad som skulle få vårt öde stämplade idag. En efter en ropades upp och jag var bland de tjugo sista eftersom de ropade upp efternamnet i bokstavsordning. Snart skulle vi skickas till olika ställen där vi skulle vara till nytta och börja ett nytt liv.

De säger att det är för vårt eget bästa, att detta skulle skydda oss från det som hände för mer än 1000 år sen när den gamla regeringen hade fallit på grund av att människorna var för fria. De gjorde det de ville och plötsligt rasade allt samman. Människorna gjorde rebell och det slutade med att blodet från hundratusentals människor hade spillt och en ny regering bildades. Och här är vi idag. Tekniken hade utvecklat fort och alla länder på jorden slog samman till sex stora länder inom loppet av 200 år och sedan dess hade inga krig brutit ut. Vi levde i en fri värld så vitt vi alla viste och behövde inte oroa oss för något alls.
I vårt land satt nu en grupp personer på 5 med makten och ingen vågade gå emot de. Tack vare de hade alla mat, utbildning, jobb och tak över huvudet. Tack vare de kunde alla äta sig mätta varje dag och tack vare de kunde alla överlev. Och för att visa våra tacksamheter, skulle vi lyda under de och leva under regler som de hade satt upp för alltid. Varje år skulle alla ungdomar som har fyllt 18 skickas ut i staten och få ett jobb utifrån sina dugligheter. Det som bestämmer vart vi hamnar är genom en test som alla får göra 2 månader innan ceremonin.
Vid 22 års åldern skulle vi träffa den vi skulle spendera resten av vårt liv med. Vi skulle dras till varandra och bli oskiljaktiga, med eller utan känslorna till varandra. Men processen till det visste inte många hur det gick till. Endast väktarna eller de som jobbade för regeringen fick veta.
I skolan får man höra om hur bra vår nuvarande värld är och att vi måste respektera och acceptera det här. Och det gör vi. De som hade något emot det hela får hålla det för sig själv. Vi fick absolut inte tala om våra åsikter om regeringen för andra annars får vi prata om vad vi ville. Samma sak gällde massmedian som manipulerade oss med samma information.
De som gick emot reglerna fick vi aldrig se igen.

”Anticia Wilumi.” Jag tittade rakt fram mot mannen som bar på en vit kostym och en skrivplatta i handen. Det var många som hade kommit för att ta förväll till sina barn i år och som vanligt var det andra som var här för att kolla vilka som försvinna och vilka som skulle stanna kvar. Oftast stannade familjerna hemma för att slippa se det här, men kom flera än väntad. Jag stirrade ner mot åskådarna och fick se min familj sitta på den andra raden. Instruktören blängde på mig. ”Ja.” sa jag känslolös, som en robot. ”Du kommer att skickas till norr. Staden heter Sjöndal. Tåget anländer klockan 6 imorgon bitti. Mer information får du där. Förstått?” Jag stod bara still utan att säga ett ord. Jag ville säga “Ja”, exakt som alla andra. Men jag kunde inte. Jag stod bara stilla och kunde känna blickar från olika håll på mig.
Jag tittade in i mannens iskalla och känslolösa ögon. Alla som jobbade för regeringen fick inte visa känslor för medborgarna. Det räknades som svaghet och det kunde leda till saker som förräderi eller rebell.
”Jag sa ’förstått’?” Hans ögon visade att han var irriterad och människorna runtomkring mig började mumla.
Plötsligt fann jag mig själv på utkanten av scenen och jag hoppade ner för att springa mot den närmaste dörren, men jag hann inte springa så långt innan en hand grep tag om min högra handled och direkt efter låg jag med magen nedtryckt mot marken. Jag stängde mina ögon för en sekund och när jag öppnade dem igen såg jag att åskådarna hade gripit av panik, för att ingen har bettet sig såhär förut, och allt var en stor röra när en massa vakter rusade in i salen för att på alla möjliga sätt få de att lugna ner sig. Och tillslut var alla tysta.
Jag kom på att jag låg på golvet och jag kunde känna hur ett par handbojor spännas fast mot mina handled. ”SLÄPP MIG!” skrek jag och sparkade allt jag orkade med benen och lyckades träffa vakten på smalbenet. Nya händer grep tag om mig och ryckte upp mig på fötterna. Jag kunde känna hur batongen kom mot mitt ansikte och jag låg återigen på golvet. ”Nu lugnar vi ner oss här!” röt vakten som hade träffat mig på ansiktet. Jag såg att det var en man, inte äldre än vad jag var. Jag visste inte varför men jag började skratta hysterisk. Med hårdhänta tag drog han upp mig på fötterna igen. ”Är det här roligt?” frågade han och tog tag i min haka med tummen och pekfingret för att få mig att titta på honom. Jag slutade att skratta och kunde känna smaken av järn. ”Ja, väldigt.” sa jag utan att tänka. ”Du hade bråttom ner från scenen. Skulle du gå någonstans?” frågade han och höll hårdare om min haka. ”Jag vill bort härifrån. JAG ORKAR INTE VARA EN ROBOT SOM NI KAN LEKA OCH STYRA MED!” fräste jag och lyckades på något sätt överraska vakten med att ge honom en spark mellan benen. Men jag hann inte göra något mer förens en flock av vakter ringlade runt mig. ”JAG VILL BESTÄMMA ÖVER MITT EGET LIV! VARFÖR ÄR DET FÖRBJUDET ATT FÅ BESTÄMMA SITT EGET ÖDE ELLER ÖVER SITT LIV? VARFÖR MÅSTE VI LÄMNA VÅR FAMILJ OCH ÄLSKA NÅGON VI INTE ÄLSKAR? VARFÖR?” Jag lät min blick glida ut över salen. Alla tittade på mig med en blick som säger att de höll med mig, men att jag var för dum för att jag sa det högt. I nästa sekund pressade två kvinnliga vakter ner mig och därefter blev allting svart.



Av Felicia N

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord