Förbjudet i Underlandet?

De båda höll på att argumentera om huruvida jag var den riktiga Alice eller inte här i Underlandet. Faktum var att jag visste att jag inte var det, men är det fel att vilja vara någon annan än sig själv? Förbjudet, är det det?
    För jag är inte Alice i detta Underland, jag är Alex och svaret på er fråga är nej: jag vill inte bli en tjej. Jag vill bara vara så viktig som denna Alice verkar vara, så det var därför jag sa att jag är den ”manliga versionen av Alice, för hon kunde tyvärr inte komma”. Lamt, jag vet, men det var det bästa jag kunde komma på att säga till Tweedledee och Tweedledum.
   Så eftersom att de inte hade så mycket mer att argumentera om nu när jag hade sagt det här så förde de med mig till Absolem. Jag hade förväntat mig att han skulle vara en ganska ”normal” person, men nej nej, han var en fjärilslarv. En ganska vis sådan, måste jag tillägga.
   Denna Absolem sa att jag var den rätte Alice, även om jag kanske inte var den som de hade förväntat sig. Jag bara nickade och log – det var väl det här jag ville...eller? Det kändes lite fel att ljuga om att jag var där istället för Alice och jag kunde inte sluta fundera på om det här var förbjudet eller inte.
”...och det är så du dödar jabberwockyn”, avslutade Tweedledum.
   Jag hade totalt missat vad de hade pratat om, så då fick Tweedlarna än en gång förklara det för mig. Den här Alice var riktigt viktig för dem för det var hon som skulle döda den röda – onda – drottningens jabberwocky. Jag hade ingen aning om vad det var för något, så jag tog det lugnt – ända tills de fortsatte berätta att det var en drake, vill säga. Hjälp. Det hade jag inte riktigt räknat med.
   Såklart märkte inte Tweedlarna min plötsliga nervositet, utan de började dra med mig för att testa min rustning som jag skulle ha i striden. Vi fick gå genom den gröna, stora skogen. Den var verkligen stor med tanke på att man i den här världen var väldigt liten. Bladen till blommorna gick mig ändå upp till knäna.
   Av någon underlig anledning så passade rustningen på mig alldeles perfekt. Fast jag kanske borde sluta fundera på alla dessa saker, hela den här världen verkade vara väldigt annorlunda från min egna, mänskliga värld. Larven som pratade och var vis, att man var väldigt liten - eller så var världen väldigt stor - dessa två Tweedlar som till och med var kortare än mig... Jag kanske borde börja ta allt som det var.

Nu var det dags för krig. Förutom att jag hade rustats så hade min ankomst spridit sig över hela Underlandet och hela den vita – goda – drottningens armé var där för att hjälpa mig i min kamp. De berättade för mig att de kunde hjälpa mig att hålla den röda drottningens soldater borta, men att endast jag kunde döda jabberwockyn.
   Det här gjorde mig självklart ännu mer nervös än förut. Jag var ju inte Alice! Hur skulle jag kunna döda något som inte var min uppgift att göra? Det här började kännas fel, mer fel än förut. Man skulle verkligen inte ljuga. Tänk om jag inte skulle kunna döda jabberwockyn?
   Mer hann jag inte fundera över saken, för då började vi vandra mot slagfältet. Det tog bara ungefär en halvtimme att gå dit. Solen stekte och min bruna kalufs bara föll ner i pannan på mig. När vi väl kom fram stod redan den andra truppen mitt emot oss – snyggt uppradade. En från min trupp gick fram och en från deras gjorde det också. Det var precis som om att det ville ha en överenskommelse så att de skulle slippa strida.
   Mannen från min trupp – som såg ut som en hattmakare – var väldigt blek men hade orange hår. Jag studerade honom när de han och mannen från den röda drottningens armé plötsligt började strida med varandra och så var det igång. Jabberwockyn såg jag springa på sidan av deras av slagfältet, så jag rusade emot den så snabbt som jag kunde, men plötsligt tvärstannade jag, halvvägs framme. Jag hade ju ingen som helst plan för det här anfallet!
   Tur eller oturligt nog så hann jag inte stå där och vela för plötsligt började jabberwockyn rusa mot mig i full fart. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag vände mig och och sprang mot ett halvtrasigt torn. Jag kastade mig uppför trappstegen och stannade högst upp på toppen. Plötsligt såg jag besten komma flygandes mot mig så jag hötte till med svärdet jag bar på mot den. Det enda som hände var att den röt mot mig, flög bakåt i någon sekund där i luften och sedan kom den mot mig igen. Jag lät den sätta ner frambenen på tornet och sedan drog jag till med svärdet mot sidan samtidigt som jag blundade. Jag kände hur den stötte i någonting hårt och sedan försvann bestens flåsande. Jag öppnade långsamt ögonen och hann precis se när jabberwockyns huvud rullade nedför trapporna jag sprungit upp i.
   De som stred därnere såg detta och slutade då genast upp. De röda soldaterna visste att de hade förlorat, så de drog sig ganska snabbt undan.
   Jag själv gick långsamt nedför trapporna och därnere kom hattmakaren fram till mig.
   ”Jag vet att du vill hem och jag vet att du inte hör hemma här”, sa han till mig, ”så jag ska hjälpa dig att komma härifrån”.
   Sedan böjde han sig ned, tog fram ett provrör, tog lite av jabberwockyns blod i den och sa åt mig att dricka. Jag tog emot röret, nickade åt honom som tack och drack.
   Då visades allt för min inre syn. Hur jag hade ramlat ned i hålet i marken bakom mitt hus, hur jag hade mött Tweedledee och Tweedledum och allt som hänt till detta ögonblick. Nästa gång jag öppnade ögonen så var jag hemma.
   Jag såg mig omkring; allt såg så annorlunda ut mot när jag åkte. Världen såg mer...färgstark ut. Men samtidigt som den såg färgstark ut så kände jag vissheten om att jag hade lärt mig något. Man ska inte låtsas. Förbjudet? Det spelar inte någon roll om det var det eller ej. Det var fel och nu har jag lärt mig det.
   Under den här tanken såg jag en tjej komma gåendes. Hon var antagligen runt sjutton år, precis som jag. Hon hade ljust hår och gick rakt emot mig med självsäkra steg. Då sträckte hon fram handen samtidigt som hon log.

”Hej, jag heter Alice”.



Av Fanny A