”Hon med det fina håret”

Jag hade fyllt elva år, satt ensam på golvet i mitt rum och såg i spegeln en tjej med långt, guldfärgat hår. Det var lockigt och vackert tyckte de andra. De brukade säga att ”Jag önskar jag hade så fint hår som du, Alexandra”. Alltid hade jag varit familjens prinsessa, men vad ingen utom jag visste var att alla dessa ord fick mig att stressa. Alexandra-den duktiga flickan som aldrig fick någon utskällning, var inte mer än just det, för dem runt omkring. Skulle jag fått en krona för varje gång jag velat plocka fram en sax, kan du vara säker på att jag hade tjänat ett par lax. Efter elva år på jorden då jag alltid blivit matad med samma ord år efter år var det väl inte konstigt att allt jag ville var att bryta mig loss. Jag blev trött, förstås.

Det kanske låter knäppt, tycker ni, men jag ska säga er att det var så jag kände år 2009 i juni.

De tror inte jag är en tjej som vågar, en tjej som har drömmar och som kan ta sig fram med sina armbågar. Klasskompisarna bryr sig bara om mitt utseende, så hade det inte varit för mitt hår vet jag att jag hade mötts av ett annat beteende.

Det kanske låter knäppt för någon som du, men jag ska säga dig, att så beter sig folk nu. Inte exakt alla, som tur är, så lyssna och lär.

Inte tror väl många vuxna att elvaåringar har så mycket att säga till om, men sanningen är den att flera av dem bär på mycket visdom. Allt jag vill är att vara mig själv och slappna av, men hur lätt är det när jag ständigt blir utfryst så det känns som att bli slängd i ett ishav? Är det inte konstigt hur ens utseende kan påverka så mycket? Hade det inte vart för mina guldlockar och perfekt åtsidokammade lugg är jag säker på att de inte brytt sig ett endaste dugg.

Någon gång måste jag ändå göra det jag innerst inne vet är rätt. ”Klipp bara av det Alexandra, det är ju lätt som en plätt!” Mitt hår är en del av mig, men ändå gömmer det en sådan stor del av vad som finns inne i huvudet. Det låter kanske knäppt för dig, men jag bryr mig inte om någon tycker det är förbjudet.

Jag känner en av som inte skulle bli glad, men mamma du är ju inte den som är drabbad. Jag vill inte längre bli sedd som den perfekta bara på grund av mitt hår, era uppfattningar om mig är inte korrekta, så jag ska nu klippa av det för jag vet att det går.

Jag är nu nitton år, stark och stor. Jag gjorde det som kändes rätt och vet att det går om man tror. Året är 2017 och jag lever efter samma motton, jag visste att jag visste att jag saker skulle gå om miste, därför följde jag magkänslan och struntade i rädslan. Mitt hår är inte längre långt och lockigt, när jag tittar mig i spegeln idag är det kort och rockigt.

Varför måla upp situationen som världens problem, kanske du tycker. Det handlar inte om att jag var otacksam för komplimanger. För mig var det tufft, och du skulle nog förstå om du hade lite sunt förnuft. Jag tog det stora klivet och har lämnat den fasen i livet.

Stora problem hos vissa kan få andra att fnissa, men tänk efter… Hur mycket vet du egentligen om dina kamrater?

Jag hade precis fyllt nitton år, satt ensam på golvet i mitt rum och såg i spegeln en tjej med kort, rockigt hår. Tänka sig hur min frisyr kunde bidra till ett leende, vilket ledde till ett helt annorlunda beteende. Alla fattade till slut att det var såhär den riktiga Alexandra såg ut.

Det är inte förbjudet att klippa sitt eget hår eller måla naglarna på sina tår. Det kanske andra kan tycka, men varför skulle deras åsikt ändra den som fanns hos en elvaårig flicka?



Av Ellen O