När juldagsmorgon glimmar

”Ge bort en slant till behövande i juletid. Välkomna in och skänk en gåva till stadens hemlösa.” Skylten utanför kyrkan hade stört den gamla gubben i veckor. Varför är det så att folk låtsas bry sig mer när det är jul? Julafton är som vilken dag som helst, bara en vanlig skiten tisdag, som förra året var en skiten måndag. Vakterna kastar ändå ut honom ur väntsalen på stationen när han sover även fast det är advent. Han kliar sig i det skitiga skägget som växer som ogräs över hans rynkiga ansikte och tittar på folket som springer runt i julklappspanik. Gubben tänker att om han hade någon att köpa en julklapp till så skulle han definitivt gjort det innan den 23 december. Hur svårt kan det vara egentligen?

Han funderar över hur han ska fira Jesu födelse detta år. Kanske skulle han kunna hacka fram lite mynt ur den frysta fontänen för att köpa sig en flaska glögg att dricka kall direkt ur flaskan eller skulle han kanske lyxa till det och köpa sig en Aladdin i år. Men inga lussebullar, han kommer ju ihåg hur det gick på lucia när han oskyldigt försökte norpa åt sig en lussekatt. Han ansträngde sig så för att övertyga dagisfröknarna om att han visst var lilla Selmas farfar som kommit för att titta på luciatåget, men Selmas pappa som satt bredvid höll inte med. Nej, i år får det räcka med att slumra till längst bak på några julgudtjänster och hålla sig varm. Han går in i kyrkan och tittar demonstrativt bort från den irriterande skylten när idén plötsligt slår honom. I år ska han minsann inte vara ensam på jul. 

Han går bort mot insamlingsbössan och känner på den. Tung, väldigt tung är den. De måste slarva med att tömma den på kvällarna. Han ser sig om i kyrkan. Tomt. Kedjan bössan sitter fast i ser ganska klen ut så han tar tag om lådan och drar till hårt. Med bössan i famnen flyger han bakåt. Kyrkans insamlingar har väl aldrig gått så direkt till ändamål som nu, tänker gubben för sig själv när han knallar ut igen.

På Konsum köper han rakhyvel, tvål, nya underkläder och lite aftershave. Nu ska det allt julstädas! Kassörskan kollar misstänksamt på gubben när han kommer fram med en kyrkbössa under armen, men hon säger inget. Inte ens när han håller den uppochner och skakar för att få ut lite pengar. Han försöker ursäkta sig genom att skrocka lite åt sig själv, men när han går ser han hur hon tar upp personalluren.

Inne på bibliotekets handikappstoalett rakar han sedan av sig skägget och tar på lite aftershave, för i nästa butik måste han vara lite mer respektabel. Men pengarna nu i fickan går gubben till Dressman och köper sitt livs första kostym. Han studerar länge och noggrant de olika färgerna på slipsarna. Rött är det självklara valet till jul, tänker han, men man vill ju inte se ut som en sossepolitiker… En expedit kommer fram till honom, kollar skeptiskt från kostymen till gubben och frågar sedan spydigt om han kan hjälpa till med något. Gubben väljer den röda slipsen i alla fall och när han drar upp pengarna ur fickan ser expediten något besviken ut. Han hade hoppats på att få skicka ut gubben ur affären.

Det sista steget i förberedelserna är en sväng förbi badhusets omklädningsrum. Efter en dusch med den nya tvålen självtorkar han i bastun eftersom han glömde köpa en handduk. Gubben har verkligen snyggat till sig rejält. På med kostymen, lite mer aftershave och kamma till håret med händerna. 

Ute har det börja snöa. Det är lite kallt att gå runt i kostymen, men det spelar ingen roll, nu är det äntligen dags. Vid stationen går han förbi poliserna som alltid brukar slänga ut honom från väntesalen. De känner inte igen honom utan ler och hälsar trevligt god jul. Upprymd går gubben vidare och när han väl kommer fram är han full av förväntan. Här ligger det, demensboendet där han i år tänker fira jul. Han tittar upp mot den stora byggnaden och inser då att han varit så upptagen med alla förberedelserna att han helt glömt bort att tänka på hur han ska gå till väga nu. Hur ska han egentligen ta sig in? Om han verkligen hade bott på hemmet hade han troligen inte bara kunnat traska in själv. Kanske han skulle kunna låtsas hälsa på någon? 

Hans problem löser sig själv eftersom disken i entrén är obemannad, det är bara för gubben att knalla in. Lukten av rengöringsmedel slår emot honom men han kan också ana en svag lukt av något oidentifierat som han inte vill undra mer över. Längre in, i allrummet, hittar han en grupp gamlingar som dricker kaffe och knappar tappert på lite pepparkakor med sina löständer. Julstämningen är hög, i ett hörn står en sned plastjulgran och tindrar, och i vartenda fönster hänger julstjärnor och lyser. Han tar sig en kopp kaffe och slår sig ner. Alla har namnlappar på sig och han kväver ett skratt när han tänker att de kanske är till för att de dementa ska komma ihåg sina egna namn. Bredvid honom sitter Maj-Britt som stickar på något som ser ut som en blandning av en pippitröja och en islandströja. Hon berättar entusiastiskt att den är till hennes yngsta barnbarn, vartefter Anges på hans andra sida viskar att Maj-Britt inte har några barnbarn. Gubben vet inte vem han ska tro mest på. Mitt emot honom sitter Arne som pratar lite tyst för sig själv och bredvid honom Rut, med en stor tomte på tröjan. Samtalet går vidare från Maj-Britts stickning till frågan om statsminister Göran Persson kommer bli återvald i september eller inte. Att ingen vet att det var flera år sedan Sverige hade en socialdemokratiskt regering bryr sig inte gubben om, allt som betyder något är att han inte är ensam på jul. Han plan fungerade perfekt, ingen av de dementa kommer ihåg att de inte känner honom.

När det är läggdags kommer en ung tjej från personalen för att hjälpa alla till sina rum. Hon kommer fram till gubben vars hjärna går på högvarv, vad ska han nu säga? Han måste troligen se väldigt nervös ut för tjejen ser medlidsamt på honom.
”Kom farbror inte ihåg att sätta på sig namnlappen idag?”, hon lägger huvudet på sned.” Vad heter du?”, undrar hon sedan. När han inte svarar suckar hon trött. ”Bara att lägga dem, va? Inte så svårt, det kan ni julvikarier göra själva”, mumlar hon för sig själv. Hon visar honom istället till ett tomt rum att sova i tills ordinariepersonalen kommer tillbaka. Han tar av sig kostymen, viker prydligt ihop den och kryper ner under täcket. Han kan inte minnas när han senast sov i en säng, och imorgon är det jul. Det pirrar till lite i den gamla mannens inre vid tanken. Så fort han lägger huvudet på kudden somnar han och när juldagsmorgon glimmar känner sig den gamla gubben precis som en liten pojke igen. Nu är det jul.


av Hanna E

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Digit! 2021 prisutdelning

Min vän Jorden måste jämt snurra utan någon pause.

Digit! 2021 rekord