Vinterskärvor.
Det var vinter och egentligen för kallt för att stå på balkongen. Vi trotsade minusgraderna i våra tunna skjortor och andades rök i nattens bristande ljus. Våra armar var virade runt oss själva. Ljuset från gatlyktorna nedanför letade sig upp längs husväggen och omfamnade de delar av våra kroppar som våra armar inte täckte. Vi var vagt medvetna om de andras närvaro innanför balkongdörren, deras röster blandat med musiken, blev ett dämpat bakgrundsljud.
Jag räknade de ansträngda minuterna av tystnad, en, två, tre.
Tre minuter, 180 sekunder gick utan att några ord spillde över våra läppar.
”De är fina”.
”Vilka?”
Du nickade mot tekopparna med vin i som stod placerade på balkongens runda bord. Allt porslin hade börjat duga efter att glasen tagit slut i början av kvällen. Jag hade köpt kopparna till dig i födelsedagspresent, letat i alla stadens secondhandaffärer just efter de perfekta kopparna. Du hade slitit upp pappret som jag varsamt slagit in dem i, sagt ”tack” och ställt bort dem tillsammans med dina andra presenter.
Det var innan flyttkartongerna tagit över presenternas plats i ditt rum. Kopparna hade blivit en gåva som vilken som helst, inte den tysta kärleksförklaringen de skulle betytt. Något som såklart inte var tillåtet, varken handlingen eller betydelsen var tillåtet. Jag fick inte känna något sådant för dig. Dessutom så gillade du inte symbolik, metaforer eller något som har någon som helst poetisk mening. Därför hade kopparna varit en dum present.
”Vad ska vi göra”, en fråga ställd som ett konstaterande var det andra som spillde över dina läppar. Jag log slött och skakade på huvudet. Du log också.
Dina armar lämnade rynkor på din skjorta när du flyttade dem och la dem på mina axlar. Dina mörka ögon var så nära mina, närmre än du vanligtvis ville ha dem.
Vi andades och koldioxid-moln svävade upp som en barriär mellan oss och mina förbjudna känslor.
***
Jag ringde tre gånger på den slitna ringklockan under skylten med ditt efternamn i blå flagnande bokstäver. Jag var svettig och håret klibbade sig fast i nacken, jag hade cyklat snabbt genom staden för att få se de blåa bokstäverna som för första gången sedan i vintras innebar att du fanns bakom dörren de hänvisade till. Det tog inte lång tid innan jag kände på handtaget och tryckte upp dörren. Hallen var sig lik, vilket var förväntat. Jag såg dig och mina hjärtslag ökade från cykelturens dubbla takt till att slå i ultrarapid.
Du bad mig gå ut i förväg så där stod jag tillsammans med samma bord och stolar som för sex månader sedan. Den vinternatten var senaste gången jag såg dig. Våra liv hade fortsatt på olika håll i olika städer. Jag hade blivit lämnad kvar och pusslat ihop mig med nya människor, känt att jag inte behövt dig längre, om så bara för en stund. De känslorna var borta i samma ögonblick som mina ögon mötte dina och alla de förbjudna känslorna återupptagit sina piruetter i mitt system.
Jag la märke till att det var mina koppar jag gett till dig som stod placerade bredvid kakorna och blommorna. De såg ut som om de stått där sedan den där vinternatten, inte rört sig medan vi gjort det, de kändes eviga. Jag tog upp en kopp och kikade ner i den, nästan övertygad om att jag skulle se intorkat vin i botten. Ingenting, den var ren, såklart.
”Jag saknar dig.”
Din röst bakom min rygg skrämde mig, jag hoppade till och koppen gled ur mitt grepp.
Vi stod båda och stirrade på den fallande koppen. De redan små liljorna voltande i nästan surrealistisk hastighet mot den vibrerade asfalten i sommarens värme.
Jag tror att vi båda var beredda på att koppen som känts evig skulle omfamnas av den hårda asfalten och hela marken skulle spricka. Med förvåning såg vi ner från tredje våningen hängandes det varma metallräcket medan våra ögon skickande signaler till hjärnan om vad vi såg. Koppen och dess liljor hade förvandlats till små skärvor kaotiskt utspridda som stjärnorna i Orions bälte.
Jag blev plötsligt medveten om våra händer, att de efter vårt tafatta försök att fånga de prydliga små liljorna fastbrända på en kopp, sammanflätats.
Vi hade inte varit såhär nära sedan vår hud varit blek och kall. Det vintern förbjöd var nu krossat; koppen, de otillåtna känslorna, bara skärvor fanns kvar.
Du skrattade och svepte min lugg ur mitt ansikte innan du sa:
”Jag har saknat dig.”
Jag räknade de ansträngda minuterna av tystnad, en, två, tre.
Tre minuter, 180 sekunder gick utan att några ord spillde över våra läppar.
”De är fina”.
”Vilka?”
Du nickade mot tekopparna med vin i som stod placerade på balkongens runda bord. Allt porslin hade börjat duga efter att glasen tagit slut i början av kvällen. Jag hade köpt kopparna till dig i födelsedagspresent, letat i alla stadens secondhandaffärer just efter de perfekta kopparna. Du hade slitit upp pappret som jag varsamt slagit in dem i, sagt ”tack” och ställt bort dem tillsammans med dina andra presenter.
Det var innan flyttkartongerna tagit över presenternas plats i ditt rum. Kopparna hade blivit en gåva som vilken som helst, inte den tysta kärleksförklaringen de skulle betytt. Något som såklart inte var tillåtet, varken handlingen eller betydelsen var tillåtet. Jag fick inte känna något sådant för dig. Dessutom så gillade du inte symbolik, metaforer eller något som har någon som helst poetisk mening. Därför hade kopparna varit en dum present.
”Vad ska vi göra”, en fråga ställd som ett konstaterande var det andra som spillde över dina läppar. Jag log slött och skakade på huvudet. Du log också.
Dina armar lämnade rynkor på din skjorta när du flyttade dem och la dem på mina axlar. Dina mörka ögon var så nära mina, närmre än du vanligtvis ville ha dem.
Vi andades och koldioxid-moln svävade upp som en barriär mellan oss och mina förbjudna känslor.
***
Jag ringde tre gånger på den slitna ringklockan under skylten med ditt efternamn i blå flagnande bokstäver. Jag var svettig och håret klibbade sig fast i nacken, jag hade cyklat snabbt genom staden för att få se de blåa bokstäverna som för första gången sedan i vintras innebar att du fanns bakom dörren de hänvisade till. Det tog inte lång tid innan jag kände på handtaget och tryckte upp dörren. Hallen var sig lik, vilket var förväntat. Jag såg dig och mina hjärtslag ökade från cykelturens dubbla takt till att slå i ultrarapid.
Du bad mig gå ut i förväg så där stod jag tillsammans med samma bord och stolar som för sex månader sedan. Den vinternatten var senaste gången jag såg dig. Våra liv hade fortsatt på olika håll i olika städer. Jag hade blivit lämnad kvar och pusslat ihop mig med nya människor, känt att jag inte behövt dig längre, om så bara för en stund. De känslorna var borta i samma ögonblick som mina ögon mötte dina och alla de förbjudna känslorna återupptagit sina piruetter i mitt system.
Jag la märke till att det var mina koppar jag gett till dig som stod placerade bredvid kakorna och blommorna. De såg ut som om de stått där sedan den där vinternatten, inte rört sig medan vi gjort det, de kändes eviga. Jag tog upp en kopp och kikade ner i den, nästan övertygad om att jag skulle se intorkat vin i botten. Ingenting, den var ren, såklart.
”Jag saknar dig.”
Din röst bakom min rygg skrämde mig, jag hoppade till och koppen gled ur mitt grepp.
Vi stod båda och stirrade på den fallande koppen. De redan små liljorna voltande i nästan surrealistisk hastighet mot den vibrerade asfalten i sommarens värme.
Jag tror att vi båda var beredda på att koppen som känts evig skulle omfamnas av den hårda asfalten och hela marken skulle spricka. Med förvåning såg vi ner från tredje våningen hängandes det varma metallräcket medan våra ögon skickande signaler till hjärnan om vad vi såg. Koppen och dess liljor hade förvandlats till små skärvor kaotiskt utspridda som stjärnorna i Orions bälte.
Jag blev plötsligt medveten om våra händer, att de efter vårt tafatta försök att fånga de prydliga små liljorna fastbrända på en kopp, sammanflätats.
Vi hade inte varit såhär nära sedan vår hud varit blek och kall. Det vintern förbjöd var nu krossat; koppen, de otillåtna känslorna, bara skärvor fanns kvar.
Du skrattade och svepte min lugg ur mitt ansikte innan du sa:
”Jag har saknat dig.”
Rebecca H
Kommentarer
Skicka en kommentar