Älskade lillebror


KRASCH! Så kunde det låta ifall någon lyssnade genom en högtalare som spelade upp Noras hjärta. Det fanns en till krasch, men det var inte från hennes hjärta utan från det hon såg framför sig.

”Nej… NEJ!!” skrek Nora. Hon ville springa fram till honom men någon drog henne tillbaka.
”Släpp mig! Det är min bror! Det är MIN BROR!!”, fortsatte hon skrika men personen höll henne i ett stadigt grepp.
”Du får inte. Det är för farligt”, sa personen med så lugn röst som möjligt, som nu antogs tillhöra en man.
”Ja hej, jag är vid Smedshamn, en kille vid 16 års ålder har precis blivit överkörd. Vi behöver ambulans hit så fort som möjligt” hörde Nora någon säga i en telefon.
”Han är 14! Han är bara 14…” sa Nora och sjönk ner på marken.
Hon kunde inte tro att det var sant. Hennes 14 åriga lillebror hade precis blivit överkörd, och det var hennes fel. Det var varken en olycka eller ett misstag att han råkade stå på vägen när bilen kom.
Det var Noras fel, bara hennes. Det var pågrund av hennes stråhatt som flugit över gatan, det var pågrund utav att hon bad sin lillebror att hämta den. Allt var hennes fel, allt.

”Har du några föräldrar vi kan kontakta?” frågade en kvinna lugnt, men Nora skakade på huvudet.
De bodde på ett barnhem, övergivna av sina föräldrar som inte kunde ta hand om två barn.

En polis började ställa frågor om hur olyckan hade gått till men hon svarade inte, hon ville inte dela med sig av sitt dumma beslut, hon ville inte höra dem säga att det inte var hennes fel även fast det var det. Det enda hon ville var att hennes älskade lillebror skulle vakna upp igen.
Ambulansen kom. Det var knappt att Nora fick åka med, men till slut sa mannen som hållit fast henne att hon var den enda anhöriga personen till hennes lillebror.

Hon började gråta igen, och den här gången var det svårt att sluta. Hon kunde höra rösterna runt omkring säga; ”det kommer bli bra”, ”han kommer klara sig”, ”du måste ha hopp”.
Men vart fanns hopp när den enda personen som hon brytt sig om var på en skör lina mellan liv och död? Hur skulle hon klara sig utan honom?

Varje gång Nora försökte tänka att han kommer klara sig stängdes dörrarna för positiva tankar sig, en efter en. Efter det fanns det bara en dörr kvar. Skulle hon öppna den skulle hon förlora sig själv i en känsla av uppgivenhet. Så hon bara satt där, stirrade på hans ansikte, hans läppar som alltid brukade le, hans nu stängda ögon som alltid glittrat av lycka. Nu var allt borta. Hans läppar var röda av blod, ögonen var svullna, hans förut bubbliga och runda kinder var fulla av sår, och armarna som alltid varit starka och hjälpt henne upp när hon inte klarade av pressen var fulla av glasbitar.
Den underbara bilden av hennes bror var utbytt mot en pojke som såg identisk ut men var full med skador. Det kunde inte vara han.

Hon hoppades så många gånger att det bara var en dröm, att hon skulle vakna upp med honom och hans underbara leende. Men det funkade inte så. Noras armar var fulla av röda märken pågrund av att ha nypt sig så många gånger i ett tappert försök att vakna.

”Du kan inte lämna mig här. Du får inte lämna mig!” skrek hon. Men vad skulle det hjälpa? Vem skulle lyssna? Hon kunde inte se något ljust i det här. Allt hopp var borta.

När de väl kom till sjukhuset var det många sjuksköterskor och doktorer som förde iväg honom. Nora ville följa med men någon sa åt henne att stanna. Så hon satt där, väntade och hoppades på det bästa, hur svårt det än var.

Tiden gick, hon höll inte koll på hur lång tid det hade gått men mer än två timmar var det i alla fall.
Efter ännu en stund kommer en doktor ut ur hennes brors rum och Nora ställer sig upp direkt. Hon försöker läsa hans ansiktsuttryck men det är svårt med tanke på allt som går igenom hennes huvud.

”Han lever” säger doktorn och en tyngd från Noras axlar försvinner. Men doktorn fortsätter att prata.
”Dock fick han ett hårt slag mot huvudet och det är osäkert om hans status, för stunden antar vi att han kommer ligga i en temporär koma”
”Vad händer efter det?” frågar Nora oroligt.
”Vi är ledsna, vi kommer försöka allt men fortsätter det så här så…” doktorn slutar prata för en stund men vad han säger efteråt går snabbt.
”Du kommer att ha tillräckligt med tid att säga hejdå” säger han och går iväg.
Hon kunde inte tro vad hon nyss hörde. ’Du kommer att ha tillräckligt med tid att säga hejdå’. Hur kan man ha tillräckligt med tid för det? Hur kan man säga hejdå till den enda personen man har i hela världen? Hon vill skrika, gråta, göra något, men det enda hon kan göra är att stå där och stirra.

Tiden gick, doktorerna försökte många gånger men det gjorde ingen nytta. Nora satt vid honom varje dag och varje kväll, för att vara den första han fick se när han vaknade upp. Hon satt och pratade minnen med honom samtidigt som hon lekte med hans fingrar, men inget ändrades. Han låg där och rörde sig inte. De yttre såren var läkta och bara ärr var kvar, men de inre skadorna var svårare. Det hade varit ett riktigt hårt slag som läkarna sa, men de verkade ha givit upp på honom. Varje dag som gick försökte Nora att ha hopp men det var lönlöst, hon kände själv att slutet var nära.
En dag kom en av doktorerna in till rummet och bad om att prata med Nora.
”Vi är ledsna, vi kan inte göra något mer. Det här är bortom våra förmågor” sa han när dem kom ut ur rummet.
”Men skicka honom till ett annat sjukhus!” skrek Nora
”Hans kropp skulle inte klara av det” försöker läkaren förklara
”Men skicka hit någon då!” fortsatte hon
”Vi har redan försökt med det” svarar läkaren
”Han är bara 14… det måste finnas något mer ni kan göra!”
”Vi försökte allt men det var inte tillräckligt, vi är ledsna”
”Ni kan inte mena allvar”
”Vi är väldigt ledsna, men jag tror att ifall han hör dig säga hejdå så kanske han kan komma till ett bättre ställe. Det kanske är dags?” avslutade doktorn och gick iväg.

Nora gick långsamt in i rummet igen och kollade på sin lillebror. Det såg ut som han sov. Hon satte sig långsamt ner bredvid honom, höll hans hand. Tårarna rann men hon försökte le.
”Max hör du mig? Du vet att jag älskar dig överallt annat, eller hur? Jag är ledsen över att jag bad dig hämta min hatt, det skulle ha varit jag istället. Fast nu när jag tänker efter så skulle jag aldrig klara av att lämna dig bakom mig, men jag vet inte ifall det här är så mycket bättre.
Du kommer att komma till ett mycket bättre ställe, det vet jag. Du är redan på väg gissar jag, men varje gång du ska hoppa på tåget stannar du en extra sekund och tänker på ifall du verkligen ska lämna mig eller inte, så du missar det. Så nu tänkte jag att jag kunde hjälpa dig. Det är okej, det är okej att hoppa på tåget, det är okej att lämna mig. Oroa dig inte, jag kommer att klara mig fint, jag kommer inte göra något dumt. Du kan släppa taget nu, du kan släppa taget om mig och hoppa på tåget, jag kommer att klara mig. Min älskade lillebror, vi kommer att klara oss” Efter det kom det långa pipet och han var borta.





Rim W.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Hjärtslag