Älskade syster


Min blick var fastklistrad på de svartvita tapeterna som täckte väggarna i mitt sovrum. Jag hade inte lust att känna glädje, värme eller något annat som påminde om det vi brukade dela tillsammans. Jag hade legat såhär längre än vad jag hade trott var möjligt. Madrassen under mig kändes hälften så tjock jämfört med hur det brukade kännas om nätterna med henne nära.
  Klockan på väggen tickade i långa, utdragna sekunder. Tiden gick långsammare än vanligt. Utan henne hade jag ingen som jag kunde skratta med när vi låg bredvid varandra i min obäddade säng.
  Minnena kom tillbaka till mig av hur vi som unga barn brukade stanna uppe senare än vi borde för att berätta historier för varandra. Varje minne kändes som ett knivhugg i bröstet, samtidigt som ett stycke blev bortslitet från mitt hjärta bit för bit ända tills det inte fanns något kvar som höll mig vid liv.
  Det kändes som om en del av mig var borta. Hon och jag hade varit som en enda person sedan födseln. Vi var identiska, men ändå var vi varandras motsatser. Tillsammans var vi syskon av olika kön, alltså en förälders dröm.
  I mina armar fanns den bruna nallen som hon hade gett mig på vår sjunde födelsedag. Jag blundade hårt och under ett hjärtslag kändes det som om det var hennes ömtåliga kropp som låg i mina armar. Bilden av hur jag höll hennes huvud hårt mot mitt bröst när vi satt på det vita golvet för bara några dagar sedan kom tillbaka i mitt huvud. Tårarna tryckte mot mina ögonlock och jag kastade nallen ifrån mig till andra sidan av rummet. Huggandet i bröstet blev mer intensivt och tårarna strömmade ner som vattenfall från mina ögon. Jag stod inte ut längre.
  I bakgrunden spelade låten som vi alltid brukade sjunga tillsammans. Ibland lät jag henne sjunga utan mig medan jag satt i sängen och beundrade alla toner som kom ut ur hennes mun. Ord efter ord kom ut perfekt i samspel med musiken och ibland kändes det som om låten var gjord för henne, och bara henne. De första sekunderna märkte hon inte att jag avstod från att sjunga med i duetten, men när hon gjorde det vände hon sig mot mig och log sitt vackra leende. Jag saknade synen av hennes rosa mun som breddades i ett stort leende när vi spenderade vår tid tillsammans, hennes mörka, glänsande hår som svischade i takt med hennes rörelser och hennes stora, glada ögon.
  Jag lät låten spela om och om igen, så jag kunde låtsas att det var hon som stod bakom mig och sjöng med rösten av en ängel, även fast jag visste att jag aldrig skulle få höra henne yttra ett ord i resten av mitt ynkliga liv.
  Det var bara för två dagar sedan som jag hade hittat henne på badrumsgolvet med vita, runda piller utspridda runt om henne. Rent instinktivt hade jag greppat tag om hennes spinkiga kropp och ropat hennes namn gång på gång tills min röst övergick till gråtande, i hopp om att hon skulle öppna ögonen och berätta för mig att hon mådde bra. Allting rasade inom mig när hon öppnade sina ögon och använde det lilla hon hade kvar av sina krafter.
  ’Förlåt’, hade hon viskat med sin ljuvliga, änglalika röst.
   Mitt hjärta slutade pumpa blod och istället kändes det som om det exploderade i bröstet.
Krasch.
Hennes ögon stängdes än en gång och jag visste att det här var slutet på vår tid tillsammans på jorden.
  Mitt huvud föll ner bredvid hennes och jag kunde känna hennes sista, raspiga andetag mot mitt ansikte. Tårar rann ner från hennes ögon när hon med det sista av sina krafter repeterade ordet som jag trodde var hennes sista. Hennes andning var ingenting i kontrast mot mitt konstanta hulkande. Efter bara några sekunder slutade hon andas.
  Jag kommer fortfarande ihåg känslan av att ha hennes ansikte så nära mitt. Hennes lugg var tryckt mot min panna och hennes ögonfransar kände jag mot min kind. Det kändes så mjukt, så lent. Jag tog upp handen och lade den på min kind. Det lena och mjuka var borta.
  Jag hade lagt ner henne sakta på golvet och stirrat på hennes kalla, livlösa ansikte innan jag pressade mina läppar mot hennes och blåste in. Jag kände hur hon blev kallare och kallare och till slut visste jag att det var dags för mig att låta henne vila i frid.


Johanna G

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande