Du dog i min famn

Solen började sakta närma sig slutet av dagen och kastade ett sista sken ut över åkrarna som lös upp i en gyllene röd färg. Slutet av September var här nu och redan vid sju började solen gå ner, det skulle till att bli en väldigt mörk vinter i år. Det var inte långt kvar nu efter kröken så skulle det bara vara den långa alen med lövträd i alla höstens färger som skilde oss åt. Jag trampade lite fortare på cykelpedalerna och vinden susade i mitt öra och gruset knastrade när jag for fram på grusvägen med solens sista röda strålar värmandes på min rygg.

Gruset sprätte iväg och däcken slirade när jag alldeles för häftigt tvärnitade och for av cykeln i en väldig fart. Innan jag ens hann reagera på kraschen var det någon som tog tag i min axel och drog upp mig i stående position. Det bultade och brände ifrån knät och jag antog att jag hade skrapat upp det. Mina fingrar kände lite lätt över det svarta bomullstyget, som imorse hade varit ett par hela tights, nu var det inte mycket kvar av dem. Innan jag ens hann böja mig ner för att kolla på såret. Fick jag, vad som kändes som en knytnäve, slagen rakt i magen och smärtan som spred sig i min kropp gjorde det omöjligt att stå upp. Jag sjönk ner i en svart hög på marken. Mitt långa svarta hår hängde ner för ansiktet dolde inte bara tårarna som rullade ner för mina kinder utan också vem det var som slagit mig. Jag hörde gruset knastra runt mig och insåg att det inte bara var Marc där som jag först hade trott när han helt plötsligt dök upp på vägen och jag blev tvungen att tvärnita.

"Snälla, snälla slå mig inte" lyckades jag kvidande få ur mig när smärtan minskat en smula och jag lyckades kravla mig upp i en nästan sittande ställning där jag lyfte upp mig själv med armarna för att det gjorde för ont i magen att spänna den. Jag skulle nog inte sagt något alls för när jag var tyst lät de mig i alla fall vara för en stund i alla fall. Nu tog någon ett kraftigt tag i mitt tjocka hår och drog mig uppåt i en väldig fart och tryckte mig hårt intill sig. Hans varma andedräkt kändes igenom det tunna lager av hår som var emellan hans rödsprängda läppar och mitt öra.

"Säg att du älskar mig" väste han i mitt öra. "Säg att du älskar mig så lovar jag att aldrig skada dig igen." Orden han väste i mitt öra kom utan förvarning och jag blev helt mållös, aldrig hade jag kunnat tro att det fanns en människa som var så envis och som aldrig gav upp. Men här stod han med ett stadigt tag om mitt hår. Knappt hörbart lyckades jag viska.

"Jag, jag kan inte... Snälla Marc förstå mig mitt hjärta tillhör någon annan du måste acceptera det." Han var tyst en lång stund och jag började undra om han verkligen hört vad jag viskade. Mina ögon var slutna och jag vågade inte röra mig, vågade knappt andas, rädd för att han skulle slå mig igen. Någonting landade mjukt i mitt hår och jag öppnade ena ögat försiktigt för att se om det började regna men då kom det en nästan ohörbar snyftning ifrån Marc och ytterligare en tår rullade ner för hans kind och flöt ut i mitt hår och försvann som en vattendroppe försvinner när den landar på havets vattenyta.

"Snälla Marc släpp mig, vi glömmer allt det här. Jag lovar att inte säga till någon om du bara låter mig gå nu snälla" Min röst vek sig på slutet i en snyftning men jag hoppades att han inte skulle lägga märke till det. Efter en lång tystnad viskade han med hatfull röst i mitt öra

"Nej om inte jag får dig... Ska ingen få dig." Hans grepp om mig blev lite lösare för att han sedan skulle ta tag i mig och slängde mig på marken. Helt utan förvarning började flera fötter sparka mig i magen, ryggen och i huvudet. Det gjorde ont, jag kunde överleva smärtan från deras sparkar tills en sko med stålhetta träffade ett av mina revben med full kraft och man hörde ett knak. Smärtan som uppstod var outhärdlig och jag skrek ett hjärtskärande skrik och drog efter andan i ren panik.

"Låt henne vara!" För en sekund stannade allting upp. Smärta upphörde och jag trodde jag hade kommit till himlen för rösten jag hörde var som en ängels. Men sekunden efter kom smärtan tillbaka, men sparkarna hade upphört. Jag hörde hur gruset pressades mot marken när alla fötter som sparkat på mig böt riktning och löpte nu över vägen och sen hördes en duns. Jag försökte med alla mina krafter vända mig om för att se vad som hände och mina ögon svämmade över av tårar. De slog och sparkade honom så hårt de kunde och hans smärtfyllda rop på hjälp skar i mig och gjorde så ont. Jag ville så gärna hjälpa honom men så fort jag försökte resa på mig högg det till av smärta från revbenet och jag skrek till ytterligare en gång. Mitt skrik lyckades vända någras uppmärksamhet ifrån honom och två stora killar marscherade de två meterna som var mellan mig och honom. Det sista jag såg var de starka kämpande solstrålarna som lyckades tränga igenom träden som befann sig runt oss. Någonting hårt träffade mig i huvudet och allt blev svart. Det var inte såhär jag föreställt mig döden men jag var ändå hundra procent säker på att jag var död.

Allt jag hörde var fågelkvitter, självklart så kommer väl fåglarna också till himlen men det var verkligen inte såhär jag hade föreställt mig att döden skulle vara. Jag trodde att allt det onda skulle försvinna att man skulle bli helad, men jag hade ondare nu än någon smärta jag någonsin upplevt. Jag slog upp ögonen och till min förvåning så såg jag rakt upp på den orange-blåa himlen. Det var då det slog mig att jag kanske inte alls var död men den bultande smärtan i mitt brustna hjärta tydde på att Han kanske var det. Det kändes som jag blivit överkörd av en buss och inte bara en gång. Trots den allra värsta smärtan som var i huvudet lyckades jag kravla mig upp en ställning på alla fyra och insåg att skrapsåret jag tidigare fick på knät inte kändes någonting nu, för resterande smärtorna var för extrema. Två meter bort från där jag var låg han i en hög med blod och grus. Det var bara två meter men i det tillståndet jag just nu befann mig i så kunde det lika gärna ha varit två mil. För varje centimeter som jag flyttade min kropp närmre honom skrek min kropp av smärta men viljestyrkan att komma fram till honom övervann smärtan och efter vad som kändes som en evighet kom jag fram. Jag vet inte hur länge jag var borta men av att döma från hans blödande sår så kan det inte vart allt för länge.

"Victor snälla. Jag älskar dig! Snälla stanna hos mig" Skrek jag ut så högt att fåglarna som suttit på första parkett och åskådat denna hemska händelse flydde i panik. Smärtan som gick igenom hela kroppen var ingenting jämfört med mitt hjärta som precis brast i tusen bitar.

"Mia..." Jag sänkte huvudet hastigt för att höra vad han sa. Hans röst var så svag och han kämpade verkligen med att få ut orden. "Jag älskar dig." Med hans sista krafter lyfte han upp sitt huvud mot mitt och jag böjde mig ner så att våra läppar möttes i vad som skulle bli hans sista kyss. I hans Sista andetag viskade han

"Jag älskar dig"
 

Linnea R