En regnig decembernatt

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, eller så vet jag precis vad jag ska skriva och jag bara är skrämd inför det stora. Jag vet att jag inte borde höra av mig och jag vet att mitt tåg har gått för länge sen. Vårat tåg. Jag borde inte skriva men jag gör det iallafall. Det vi hade var helt underbart. Det är som att lyssna på den där ledsna låten vi hörde på radion, som vi skrattade åt för att vi tyckte att den var patetisk, och helt plötsligt så stämmer allt in. Du var det finaste jag någonsin sett. Med ditt sommarblekta hår och din solkyssta hud, dina stora bruna ögon förtrollade mig. Det var orättvist. Det var inte okej att du bara svepte in i mitt liv för att lämna mig när allt blev tufft. När vägen blev stenig och gropig, raka motsatsen mot våran glada roadtrip i europa, det var så mitt liv kändes. Det var som att när jag hade dig kunde jag ibland skratta åt att kastas runt i det tumlande mörkret. Jag är inte van vid att vara såhär ensam. Jag är van vid att ha dig vid min sida.

Jag vet att jag drev iväg dig och att allt är mitt fel men jag tänker skylla allt på dig i vilket fall som hellst. Det var ju faktiskt du som i slutändan lämnade mig. Jag är kvar på precis samma plats som du lämnade mig och du är fri som en vind. Helt utan sorger, bekymmer och besvär. Jag kan inte ens säga vad det är som gör ont. Jag kan bara förklara hur det känns. Just nu känns det som att hela kroppen har fått slut på syre och det ända som fungerar är min hjärna. Tankarna virvlar runt i tusen kilometer i timmen och det känns som om den här minuten aldrig kommer att ta slut. Det som gör ondast är att efter denna minut vet jag att det kommer en till, Sedan en till. Min säng känns som en stenbädd och mina känslor är snäppet hårdare. Det känns som om någon har bytt ut mitt hjärta mot en sten och som att mina inre organ har en lyhörd grannfejd. Jag kan inte förstå hur du kan lämna någon så ensam, sårad och splittrad. Det är omänskligt... Och det var nog bara jag som förstod ironin i det där.

Jag vet att du älskar ironi. Jag vet att ditt leende lös upp hela min värld när du kallade mig för idiot och jag minns hur dina fräkniga kinder skrynklades till när du skrattade så du höll på att dö. Ironin är oändlig och jag tillämpar den endast för din skull, för att du älskar det. Min psykolog säger att jag inte borde göra saker för din skull längre. Hon säger att man aldrig ska leva för någon annan, bara för sin egen skull, Men om det var upp till mig skulle jag ju vara med dig just nu. Anledningen till att jag inte är det är för att jag vet vad du vill. Du vill att jag håller mig borta, så långt borta som bara är möjligt. Det är bara det att jag känner mig så tom utan dig och jag efterlängtar din närhet.

Minns du den där dagen i parken? Vid vattnet? Den dagen då du hade dina vita jeans och den där söta toppen jag gav dig i julklapp förra året. Jag hade det silvriga halsbandet som jag vet att du älskade och i hemlighet ville ha för dig själv. Jag hade det den dagen bara för att jag visste att du var ledsen. Jag visste att om jag skulle ta av mig det och ge det till dig så fanns det en liten möjlighet att du blev en smula gladare. Jag visste egentligen inte vad som var felet med dig. Du var alltid så ledsen, så stressad, och du hade inga bekymmer i världen. Du hade inget att vara ledsen eller stressad för. Jag sa just den där meningen till dig en gång och du blev vansinnig. Jag tror inte du pratade med mig på en vecka efter det. Jag tror inte du pratade med någon på en vecka efter det. Jag är glad att du började prata med mig igen. Jag vet inte vad jag hade gjort utan dig. Det är nästan precis som nu när du lämnat mig helt ensam och jag inte vet vad jag ska göra utan dig. Jag är helt säker på att du inte kommer börja prata med mig om en vecka igen, det skulle vara rätt konstigt.

Jag ångrar den där natten så grovt. Jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv. Jag vet att jag hade kunnat hjälpt dig eller till och med stoppat dig om du bara låtit mig. Jag är otroligt tacksam över att du sa hejdå men jag tror aldrig riktigt att jag förstod varför. Jag förstod aldrig hur du kunde göra något så elakt och hemskt. Jag trodde helt enkelt inte att du var sån. Jag trodde mer om dig och jag kommer aldrig förlåta dig för vad du gjorde. Jag vet även att du aldrig kommer be om förlåtelse, det är det som är den sorgliga biten, för jag vet att du verkligen skulle vilja att jag förlät dig. Det är bara ingen chans att jag kommer göra det. Min psykolog säger att jag borde. Jag har fortfarande ingen lust. Hon sa också att jag inte borde skriva till dig vilket gjorde det svårt. Jag ville så gärna säga hejdå utifall vi aldrig ses igen, man vet ju aldrig. Jag tror det var det jag ville säga med det här brevet, alltså hejdå. Jag vågar bara inte göra det för att jag vet att när brevet är slut så är allt slut, hela kalaset. Jag antar att hela kalaset tog slut när du lämnade mig så det är väl inte en så stor grej, egentligen. Jag tänkte att jag skulle säga hejdå till några fler också men i slutändan så var det bara dig jag ville säga hejdå till. Jag säger hejdå för att ett hej vore att hoppas och jag har helt slut på hopp. Jag skulle väl också anta att det är därför jag skriver. Jag vet att även om vi skulle ses igen så skulle vi inte vilja prata med varann för att 1: jag förföljde dig dit du är, 2: jag har ju inte förlåtit dig än, 3: Du lämnade mig av en anledning.

Min psykolog säger att jag inte ska skylla på mig själv. Du lämnade oss alla på grund av dina egna problem. Hon sa något om att det berodde på dina problem som jag inte trodde var problem egentligen, det visade sig att de kanske var det. Hon nämnde konstiga ord som jag inte förstod och förklaringar som jag inte kunde greppa. Det kändes som att den hon pratade om inte alls var du. Det kändes som att jag knappt kände dig eller som att hon inte visste vad hon pratade om. I slutändan kom jag fram till att jag inte gått en fleraårig utbildning i att lära mig känna dig så hon hade väl rätt. Jag kommer aldrig komma över att jag lärde känna dig utan att riktigt förstå dig. Jag kommer aldrig förlåta dig för att du gav upp innan jag fick chansen att göra det. Jag kommer heller aldrig förlåta dig för att du hoppade framför tåget den där regniga decembernatten när allt jag ville göra var att hoppa med dig.




Rebecca E



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande