Gräset är grönare på andra sidan

Krasch. Så lät det när min sköra själ gick in i väggen. Allt jag försökt hålla samman alla dessa år föll i bitar, precis som en porslinsvas som fallit till golvet.

Ett sista slag i magen räckte. En känsla av tomhet och meningslöshet spred sig som vågor genom kroppen. Det fanns inget kvar, ingen anledning att stanna kvar, allt var bara svart. Jag svalde tablett efter tablett, försökte hålla tårarna inne. Efter att ha svalt ett tjugotal tabletter lade jag mig ned i soffan och somnade.

Jag insåg det inte då men detta var mitt rop på hjälp. ”Det vi inte vet lider vi inte av, det som inte syns med blotta ögat existerar inte”. Jag var sjuk men ingen tog mig på allvar. ”Du är bara lite nedstämd” sa läkarna.

Inte förrän jag låg där på sjukhussängen med dropp i armen och tvingad att ta blodprov efter blodprov för att försäkra alla om att mina njurar inte skulle ta skada, försäkra alla om att min kropp inte var på väg mot sin död, förstod omgivningen mitt tillstånd.

Då förstod jag inte meningen med det. Vad spelade det för roll om jag hade en frisk, levande kropp när min själ var på väg att tyna iväg? Vad var det för mening med att vandra runt som en zombie? Vad är ett liv om man ändå inte har förmågan att känna, närvara, bidra, uppleva, förmågan att leva?

Jag insåg det inte då, men detta blev mitt sätt att fysiskt illustrera den smärta jag så länge känt på insidan.

Efter incidenten på sjukhuset fick jag den hjälp jag behövde. Jag började i terapi och fick mediciner som extra spark i baken för att kunna ta mig ur det träsk jag kört fast i. Sakta men säkert började jag ta mig ur min depression. Min värld som varit så grå började lysa i alla olika färger igen. Min själs hjärta som tidigare slagit så få och sakta slag började slå en hälsosam rytm. Små ljusa strålar av hopp började bryta igenom atmosfären i min svarta värld.

Jag som hade varit så övertygad om att det aldrig skulle bli bra igen, att jag aldrig skulle kunna älska, varken mig själv eller någon annan. Så övertygad om att min verklighet med all smärta jag känt var den enda.

Så stod jag här ett år senare, mer levande än någonsin, starkare än någonsin. Medveten om att världen behöver mig precis som jag behöver den. Jag blev räddad i sista sekund och fick chansen att få vetskap om att meningen ”gräset är grönare på andra sidan” inte bara var ett ordspråk, det var även en möjlig sanning.



Sabina B

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Innan strängarna går av

Restaurangen