Krasch


KRASCH. Så lät det när vi smällde upp dörren & sprang ut ur lägenheten. Vi var livrädda. Vi hade nyss varit med om en hemsk sak som skulle förstöra våra liv för alltid. Men vi va starka. Vi kunde klara det här, tillsammans. Vi sprang ut ur porten & tog den första vägen vi kunde hitta. Jag tog upp mobilen och ringde J, de va bråttom. Följde dom efter? Det vet vi inte, vi vågade inte kolla bak. Vi sprang, fort fort, medans varje signal gick fram, sakta sakta.. Han svarade.

-Moa, vart är du? Vart har du varit? Gör aldrig så här igen! Vi har varit jätte oroliga.

- Jag har blivit våldtagen, kom och hämta oss, snälla J, kom snabbt.

Tårarna bara sprutade. Jag kunde inte sluta, Emma kramar mig hårt och säger att allt kommer ordna sig. Men kommer det någonsin göra det? Kommer jag någonsin må bra igen? Jag va rädd.. så sjukt rädd. Det va hemskt därinne. Lägenheten va hemsk. Frågan, " kommer jag någonsin må bra igen? ", ekade i mitt huvud. Jag hade så ont.. Vad hade just hänt? Var det en dröm? Jag försökte intala mig själv att de va en dröm. Men när jag kollade in i Emmas ögon förstod jag att de inte gick. Hon va knäckt. Vad skulle hända nu? Vad skulle vi göra? Skulle vi anmäla? Vågade vi? Så många frågor på en & samma gång, jag fick en grov huvudvärk. Jag tog upp mobilen och ringde J.

-J, Vart är du? Jag orkar inte mer. Hämta oss snabbt. Dom kanske följer efter, jag vågar inte kolla, snälla kom snabbt.

- Jag är på väg hjärtat, gå till centrum. Jag är där om 5 minuter.

Vi sprang, så fort vi kunde. Han mötte oss i centrum, kramade om mig hårt & frågade vad som hade hänt. Vi förklarade, tillsammans. Steg för steg. Tårarna kom. Vi kunde inte hantera dom. Dom bara föll. J följde med mig & Emma till mitt behandlingshem, han pratade med personalen, jag spydde & Emma grät. Det va ett otroligt kaos. J blev utskickad av olika anledningar, emma och jag fick sätta oss i ett rum och vänta på polisen. Vi åt lite mat, för första gången på 18 timmar. Jag kunde inte äta, det va som att halsen satte stopp för allt som ville ner till magen. Det gick inte. Emmas familj kom, och en liten stund efter det kom polisen. Vi satt på förhör i nästan två hela timmar. Sen fick Emma åka hem. Jag fick åka med polisen till sjukhuset för en undersökning. Hela tiden hörde jag alla frågor i huvudet. Jag hade så sjukt ont och jag ville bara gå och lägga mig å aldrig vakna upp igen. Dom hade förstört mig. Knäckt mig. Dom hade förstört mig både fysiskt och psykiskt. Men jag va stark. Vi va starka. Vi hade varandra, så vi skulle klara det här.

Det där va det värsta som har hänt i hela mitt liv, den händelsen är inte nåt man kommer över snabbt. Det kommer följa med oss hela livet ut. Men vi har varandra, vi finns för varandra. Det här hände för 3 dagar sen, jag har gråtit ända sen dess. Polisen gör vad dom kan, men det får ändå inte mig att må bättre. Det här kommer ta tid, och det är bra, för jag har hur mycket tid som helst. Jag kommer inte glömma det här, men jag kommer komma över det. Åtminstone en tid. Jag är så himla glad att ha en vän som henne. Tänk om hon hade lämnat mig där? Svikit mig? Men nej, min Emma är bättre än så. Hon är så sjukt underbar, är så glad att jag har henne i mitt knäppa liv. Henne är nån jag aldrig vill förlora. En sann vän. I vått och torrt. Min lilla Emma.

Vi kommer klara det här. Dom ska in. Dom ska få ett straff för det dom gjort mot oss. Men några år i fängelset är inte ens i närheten av hur vi kommer må resten av livet. Det här kommer finnas kvar, långt ingrävt i hjärtat. I ett brustet hjärta. Det kommer nog aldrig bli riktigt riktigt helt igen, men det kommer läka med tiden. Hoppas jag..



Moa E

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara gammal men ändå ung

Innan strängarna går av

Död eller levande