Krasch

Prolog

   
    Det var en helt vanlig dag. Som vilken dag som helst faktiskt. De skulle åka och handla, som de brukade varje torsdag kväll. Hon hade skrivit en lista på saker hon behövde inför övernattningen med sina kompisar och läste tyst igenom den för sig själv. Hoppas ja inte har glömt något nu. Hon tänkte igenom listan igen, och skrev sedan upp en sak till. Nu kommer det bli perfekt! Mer han hon inte tänka innan hon hörde mamma skrika. Pappa girade med bilen men hann inte svänga undan tillräckligt för att förhindra katastrofen. Hon kände bältet hindra hennes kropp från att kastas runt i bilen och hon tappade sin mobil på golvet så att skärmen spräcktes. En sekund senare såg hon den. Lastbilen kom emot dem som i slow-motion, och hon hann precis fatta vad som hände innan den kraftiga kollisionen fick henne att tappa medvetandet.

Vem är du? 

 

    Anna vaknade av att något slickade henne på kinden. Hon öppnade sömnigt ögonen och tittade på den lilla hunden som satt på hennes mage. Hon kliade honom under hakan och suckade.
    - Ceasar, hur många gånger har jag sagt att du inte får vara i sängen? Sa hon trött och gäspade.
Hunden satt glatt kvar på hennes mage och viftade på svansen. Hon kunde inte skälla ut honom när han var så glad att hon äntligen vaknat.
    - Okej, men bara idag, sa hon och lyfte på täcket.
    Ceasar kröp snabbt in under det varma täcket och la sig bredvid henne. Han var så varm och mjuk. Hon visste inte att han skulle vara så mjuk från början, det hade inte sett ut så på någon av bilderna när hon sökte på hans ras, japans spets. Men hon hade helt enkelt valt honom för att han var så söt, och han var den enda av hundarna som hon kände skulle passa henne. Visst, han var fortfarande en valp, men han var väldigt lydig och lugn. Han stressade inte runt som många andra valpar gör. Hur som helst var hon väldigt fäst vid honom, även om hon bara haft honom i två veckor. Han verkade vara väldigt fäst vid henne också.
   Anna sträckte sig efter sin telefon som låg på nattygsbordet. Ljuset bländade hennes trötta ögon. Klockan var 08.37, och hon hade ett missat samtal från mamma. Ett nytt sms, också från mamma. Fast egentligen var det inte hennes riktiga mamma. Det var en kvinna på rehabiliteringen som tog hand om henne, för hon kunde inte klara sig själv. Kvinnans namn var egentligen Kerstin, men hon hade sagt att Anna kunde kalla henne för mamma. Det gjorde bara henne glad eftersom hon inte hade egna barn. Och hon hade ringt, som hon brukade göra varje morgon. Anna öppnade sms:et. ”Hej gumman, hur mår du? :) Jag slutar tidigare idag, så jag tänkte att vi kanske kunde göra något tillsammans? <3 Vad känner du för att göra idag?” Ja, vad ville hon göra idag? Anna tänkte efter en stund innan hon svarade. ”Det skulle vara roligt att gå till en djurpark. :)”
    Hon la tillbaka mobilen på nattduksbordet och satte sig upp i sängen. Ceasar hoppade ner på golvet och väntade tålmodigt på att hon skulle följa med honom ut i köket för att äta frukost. Hon stoppade fötterna i morgontofflorna, drog på sig morgonrocken och gick fram
till fönstret. Det var soligt ute, och hon kunde känna värmen genom fönstret. Det var inte så många på stan just nu, men hon kunde se några människor lite här och var som antagligen var på väg till jobbet. Hon öppnade fönstret och lät den ljumma vinden blåsa hennes hår. Sedan vände hon sig om och följde Ceasar ut i köket.
   Efter frukosten gjorde hon sig iordning, kopplade Ceasar och gick ut. Hon tog den vanliga vändan: först genom skogsdungen för Ceasars skull, sedan utmed huvudgatan nere på stan, över bron och sedan tillbaka samma väg. Hon brukade alltid stanna på bron för att mata änderna. Hon plockade upp limpan ur väskan och började bryta små brödbitar som hon kastade ner i vattnet. Änderna åt med god aptit och hon betraktade deras små huvuden när de dök efter de bitar som börjat sjunka. Så plötsligt kände hon en hand på sin axel. Hon vände sig om för att se vem det var.
   Framför henne stod en ung kille i hennes egen ålder, kanske något år äldre. Han var lång och brunhårig och hade glasögon, och ganska söt. Han såg djupt in i hennes ögon och hon tyckte hon hade sett honom förut. Så plötsligt kramade han om henne. Hon blev överraskad när han viskade hennes namn.
    - Johanna… viskade han tyst och såg henne i ögonen. Kommer du ihåg mig?
    - Eeeeh… var det enda hon fick fram.
Hon visste inte vad hon skulle svara. Hon kände igen honom och visste att hon hade träffat honom förut, men hon kunde inte placera honom. Och namnet, Johanna, det var så hon hette. Det visste hon. Hon kom ihåg nu. Men hur kunde han veta det när inte ens hon visste? Vem var han?
     - Eum, vem är du? frågade hon. Hur vet du vad jag heter? Har vi träffats nånstans förut?
Hon såg i hans blick hur ledsen han blev ut när hon sa så. Han log sorgset.
    - Ja, men om du inte kommer ihåg spelar det ingen roll, sa han och vände sig för att gå.
    - Vänta! ropade hon.
Han vände sig om och såg på henne.
    - Vart har vi träffats? Jag vet att jag har sett dig förut, men jag vet inte vart. Kan du inte berätta?
    - Vill du verkligen veta? Det kanske förstör ditt liv vet du, sa han allvarligt.
Hon såg honom i ögonen.
    - Jag vill veta allting, sa hon bestämt.
Han tog ett djupt andetag och såg henne i ögonen.
    - Vi är ihop.
   Plötsligt började suddiga minnen invadera hennes tankar så snabbt att hon fick huvudvärk. Hon tog sig för huvudet och sjönk ihop på marken. Ceasar sprang fram till henne och gnydde, och killen satte sig på huk och höll försiktigt om henne. Hon såg på honom och försökte sortera tankarna huvudet. Det han sa var sant, och hon kände hur minnena återvände. Men tillsammans med de nya minnena kom också en tomhet. Hon visste att det fanns mer.
    - Vad mer? sa hon. Berätta ALLT.
    - Nej! Du har ju redan ont i huvet, skulle jag berätta mer då!? sa han upprört.
    - Det är jobbigare när jag vet att det fattas nåt. Jag känner ju att det finns mer jag glömt. Säg det bara, sa hon så bestämt hon kunde.
    - Okej, visst, men skyll inte på mig om din hjärna typ exploderar eller nåt, sa han med en aning humor men också mycket allvar. Du var med om en bilkrasch. En långtradare åkte in i eran bil. Det var bara du som överlevde.
Han var tyst ett ögonblick, och kunde se tårar rulla ner för hennes kinder. Han fortsatte.
    - Du kom inte ihåg något alls. Inte ens vad du hette. Så då satte de dig på rehab. Vi blev tillsagda att glömma dig, för din egen skull. Men jag kunde inte det.
Han blev tyst. Tårarna rann ner för hennes kinder som ett vattenfall, men hon var lycklig. Hon var så glad att han hade berättat.
    - Jag älskar dig, sa hon och kramade honom. Följer du med till rehab? Vi måste ju berätta.
Hon log och torkade bort tårarna med handen.
    - Skulle jag lämna dig nu, menar du? sa han lite irriterat, men hon kände att hans ord var fullproppade med kärlek och omtanke.
Hon skrattade. Då började han också skratta.


av Fenja R