Krasch

Det är svårt att öppna ögonen, det är det alltid. Samma sak varje gång, ljuset som sticker och får huvudet att banka. Spelar ingen roll om man vänder bort ansiktet och trycker sig nära kudden, eller drar täcket över huvudet. Skadan är redan skedd, man håller på att vakna. Minnen från gårdagen sköljer över en, det blandas med illamåendet. Det är det jobbigaste, när känslan av att ha gjort något dåligt blandas med efter effekten av för mycket sprit. Men efter det blir det lättare, illamåendet lägger sig efter någon minut och huvudet bankar inte lika mycket. Det är då jag vågar dra ner täcket och se mig omkring, alltid lika intressant och se om jag ligger i min egen säng eller någon annans.

Idag har jag tur, den bruna fläcken på det vita taket är där, bredvid den fula blommiga lampan jag fick av mamma. Förstår inte vad hon tänkte, kanske gick hon runt på Ikea och såg lampan. Kanske tänkte hon att hennes 20-åriga problems dotter skulle vilja ha den där glada pigga lampan. Fin tanke men lampan ser så malplacerad ut i det dystra sovrummet. Tjocka gardiner hänger för rummets fönster, tapeterna är mörkblå och sängen är klädd i svarta lakan. Vilken dum, glad och malplacerad lampa. Tycker nästan synd om den, tycker synd om personen som köpte lampan. Det är inte hennes fel att hon har en dotter som lever i en mörk grotta istället för ett hem fullt med blommiga möbler.

Jag kastar benen över kanten, sätter mig och stirrar på fötterna. Jag vet att du ligger där i sängen, en främling jag mötte på festen. Du följde troligen med mig hem då jag som ung tjej inte kan gå själv. Så himla löjligt egentligen, som om det ger dig ett frikort till min kropp. Tro nu inte att jag inte hade gett dig ett, du kunde lika gärna säga rätt ut att du följer med för att vill ha ett ligg. Patetiskt, äckligt och förnedrande egentligen, vill inte vara en av tjejerna man kallade för slampa på gymnasiet för att hon drack och låg runt.

Jag tar mig upp ur sängen på darriga ben, med ens känns det som om luften är för tjock för att andas in. Paniken sprider sig inom mig likt en löpeld, hur kunde det bli så fel? Hur kunde jag låta mitt liv förvandlas till en grotesk historia med engångsligg, alkohol och ensamhet. För du kommer att lämna mig, precis som killen för två dagar sen eller han för sex dagar sen. Tårarna svider i ögonen, mina händer trevar efter handtaget. Ett mumlande ljud kommer ifrån sängen, jag hinner se dina gröna nyvakna ögon innan jag stänger dörren om mig.

Ljudet av vatten som fyller badkaret överröstar mina tankar, de hundra rösterna jag inte kan få tyst på. Deras hårda ord, deras grymma sätt att berätta hur mitt liv ser ut. Jag minns vad min gamla svenska lärare än gång sa till mig, att människor kraschar medvetet in i varandra endast för att få känna någon. Få känna beröringen av en annan människa. Men vad händer om man ändå inte känner något? Hur mycket man är kraschar, är man då bortom all räddning?

Jag känner knappt det iskalla vattnet, jag känner ingenting. Ingen rädsla, ingen sorg och ingen ånger. Bara en längtan efter frid och värme. Jag blundar, tar ett sista andetag innan jag sänker ner ansiktet i vattnet. Jag hör hur du bankar på dörren, hur du ropar efter mig. Jag förstår inte varför, jag väljer att ignorera det. Fokuserar på att inte tänka, att inte ta in omgivningen. Nu börjar det göra ont. Hela bröstkorgen värker, huvudet bankar och andningsreflexerna rycker inom mig. Försöker hålla ut, det är inte långt kvar. Ljudet av dörren som slås upp, trä som bryts får mig att öppna ögonen, ditt oroliga ansikte dyker upp och armar hivar upp mig till ytan igen. Genast börjar du skälla, du sätter dig ner på golvet och lutar ryggen emot badkaret. Du håller om mig, smeker min kind och turas om med att skälla och säga tröstande ord. Du sträcker dig efter en handduk och virar den om mig, nästan som om jag vore ett barn. Så dum jag känner mig, din skjorta och jeans är genomvåta och du ser bekymrad ut. Vill be om ursäkt, säga att jag inte ville göra dig upprörd men kan inte prata. Tungan känns tung och klumpig, det ända som kommer ut är små snyftningar. Jag vet inte vad du heter eller vem du är, men du har precis räddat mig.

Vi sitter där i säkert en timme, du smeker mig över ryggen och mumlar varma och trygga ord i mitt öra. Både du och jag är alldeles slutkörda, ingen energi kvar. Nästan som om vi hade kraschat ihop och landat på golvet i ett utmattat tillstånd. Så tar du mitt ansikte i dina händer, ger mig en allvarlig blick och säger de ord jag för alltid kommer att minnas. Att du vet att jag är trasig, att jag har gett upp. Men du vill ändå försöka, du vill inte bara vara ännu ett bortglömt ligg. Du vill lära känna mig, lära dig vad jag älskar och hatar. Vilka rädslor jag har och vilka förhoppningar. Du tänker inte lämna mig.

En varm känsla sprider sig i magen, jag vet att jag har funnet det jag har sökt så länge nu, hopp. Jag kan äntligen våga lämna den tragiska och sorgsna skuggan som föreställer mig. Kanske få bli precis som den dumma lampan, glad.


                                                              Slut.

Malin S.